Vetenskapsförnekare och antika astronomer

2014-06-11 06:16  

KAIANDERS. Att folk förr trott att jorden är platt är knappast förvånande. Förvånande är i stället att människor redan under forntiden visste bättre, och insåg att jorden cirklar runt solen.

Det besynnerliga är inte att vetenskapen går framåt. Det besynnerliga är att det alltid finns folk som styvnackat vägrar att tro på dess slutsatser.

Det kan finnas en rad olika anledningar till en fientlig attityd till obekväma fakta. Det kan handla om politik, dogmatisk religion, personligt agg, ren dumhet eller – sist men inte minst – ekonomiska motiv.

En av de mer färgstarka vetenskapsförnekarna under senare tid hette Charles K Johnson och ledde från 1976 till sin död det illustra sällskapet Flat Earth Society.

Jorden är platt som en grammofonskiva. Det kan ju minsta barnunge se, sa Johnson. Solen och månen är i själva verket knappa 50 kilometer i diameter och rör sig över ekvatorn. Till stjärnorna är det 2 500 km, ungefär lika långt som mellan Amerikas öst- och västkust.

I mars 2001 avled han, och därmed gick Flat Earth Society också i graven.

Charles Johnson var född 1925 i Texas och jobbade under en tid som flygmekaniker. Han var under decennierna fram till sin död bosatt i Lancaster långt ute i Mojaveöknen i södra Kalifornien. Tillsammans med sin hustru Marjory livnärde han sig på att publicera nyhetsbrevet Flat Earth News och sålde medlemskort och kartor över den platta jorden per postorder.

Parets hem låg inte långt ifrån flygbasen Edwards där rymdskytteln först provflögs. 1980 gjordes en intervju med Johnson i tidningen Science Digest. Han gick där till hårt angrepp mot Nasa och de amerikanska myndigheterna, som han menade deltog i en världsomspännande konspiration i syfte att föra folk bakom ljuset.

Självklart går det inte att skicka upp något i omloppsbana runt en platt jord, dundrade Johnson. Rymdskytteln är ett enda stort skämt.

Han hävdade också att de bemannade rymdfärderna var gigantiska bedrägerier iscensatta av myndigheterna för att lura folket. Alla bilder från rymden och månen var förfalskningar, tagna i ateljéerna i Hollywood.

Johnsons konspiratoriska idé var så fantairik att den snart togs upp av Hollywood självt. Filmen Capricorn One från 1978 handlar om en grupp astronauter på väg mot Mars. Men strax före uppskjutningen plockas de i hemlighet ut ur rymdkapseln och förs till en hemlig filmstudio i öknen. Där tvingas de agera i ett konstgjort marslandskap, och bilderna sänds sedan ut till allmänheten. För i själva verket fungerar inte rymdskeppet, men det är politiskt omöjligt att erkänna misslyckandet.

Astronauterna smiter från den hemliga anläggningen. Jagade av skurkar från Nasa beger de sig på en farofylld vandring genom öknen för att försöka komma tillbaka till civilisationen och avslöja bedrägeriet. Det hela är andlöst spännande.

Men nu ska vi sluta att göra oss lustiga över Flat Earth Society och stackars harmlösa Charles K Johnson. I stället ska vi fundera över hur det gick till när mer vidsynta människor insåg att jorden var ett klot. Trots att den, som Johnson påpekade, för ett otränat öga ser alldeles platt ut.

Det är här som det mänskliga intellektet kommer in, för det går faktiskt att med några enkla observationer utan tekniska hjälpmedel sluta sig till att jorden och månen är sfäriska kroppar som går i banor runt den likaså sfäriska solen.

Redan under forntiden hade sjömän lagt märke till att fartyg på havet försvann när de avlägsnade sig tillräckligt långt. En betraktare på land såg hur först skrovet och till sist seglen och masttoppen sjönk under horisonten. Uppenbarligen var havsytan välvd, och dessutom i alla riktningar, men hur mycket? Jorden tycktes vara klotformad, men hur stor var den? Ingen visste, bara att den var mycket stor.

Även månen verkade vara klotformad, för såg man inte hur den belystes av solen så att den visade olika faser? Men hur stor var den? Lika stor som jorden kanske? Eller solen? Den grekiske matematikern Aristarchos från Samos beslöt sig för att undersöka saken närmare.

Han observerade att vid månförmörkelser kunde man se den bågformade jordskuggan komma krypande över månytan. Av skuggans form kunde han se att jorden uppenbarligen var större än månen. Aristarchos uppskattade att jordens diameter var mer än tre gånger månens. Det riktiga måttet skulle senare visa sig vara 3,7.

Hur långt bort från jorden låg månen? Tja, om man sträcker ut sin arm och håller upp lillfingret täcker fingret en bredd av ungefär en grad, vilket är dubbelt så mycket för att dölja månen. Därigenom kunde Aristarchos räkna fram att avståndet till månen är 115 gånger dess diameter, vilket är ungeför lika med 30 gånger jordens diameter.

Men solen då? Var solen också ett klot? Och i så fall hur stort? Solen och månen var ju skenbart lika stora, det kunde man se när månen vid totala solförmörkelser precis täckte solen. Men uppenbarligen låg solen längre bort än månen, och måste alltså vara större. Men hur långt bort, och hur mycket större?

För att ta reda på det använde sig Aristarchos av trigonometri. Exakt vid halvmåne bildar solen, månen och jorden en rätvinklig triangel.

Genom att mäta vinkeln solen–jorden-månen, som han fick till 87 grader, kunde han beräkna avståndet till solen. Han fick det till att solen låg 20 gånger längre bort än månen, och alltså var 20 gånger så stor som månen. (Tyvärr räknade Aristarchos fel. Vinkeln var inte 87 grader utan 89,85. Det gör att avståndet till solen blir yttrligare 20 gånger längre. Solens diameter är 109 gånger jordens, större än någon kunnat ana.)

Eftersom solen var så mycket större än jorden ansåg Aristarchos att det måste vara jorden som cirklade runt solen, inte tvärtom. Så Aristarchos införde den heliocentriska världsbilden, 1 700 år före Copernicus.

Men hur stor var egentligen jorden? Först att beräkna den saken var Eratosthenes, chef för det berömda biblioteket i Alexandria.

Eratosthenes hade lagt märke till att vid sommarsolståndet sken solen vid middagstid rakt ner i en djup brunn i Syene (nuvarande Assuan). När han lutade sig över brunnskanten kunde han se solen speglas djupt därnere. Uppenbarligen stod då solen rakt i zenit.

När han med hjälp av skuggan från en obelisk mätte solens höjd samma dag och tid i Alexandria, knappa 800 kilometer rakt norrut, fick han en vinkel på 7,2 grader mot zenit, 1/50 av ett varv.

Eftersom Eratosthenes kände avståndet mellan Alexandria och Syene kunde han lätt beräkna jordens omkrets till ungefär 39 000 km (rätt värde är 40 000 km) och jordens diameter till 12 000 km (rätt värde är 12 700 km). Därefter kunde man lätt beräkna avstånden till månen och solen och deras diametrar.

Det är lite tragiskt med människor som Charles Johnson, som vägrade ta till sig mänskliga intellektuella triumfer. Det känns för oss i dag lika prilligt att Vatikanen på 1600-talet förbjöd Copernicus bok och gav Galilei husarrest som att Charles K Johnson i många år på fullt allvar kunde driva ett sällskap som Flat Earth Society.

Men det finns fler människor som vägrar ta till sig kunskap. Ett exempel är klimatskeptikerna som vägrar att acceptera det faktum att polarisarna smälter. Ett annat är att kreationister, som föredragshållaren Kent Hovind från Florida, fortfarande hävdar att vetenskapen ljuger och att jorden skapades för cirka 6 000 år sedan.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer