Han beordrades att ge Japan kärnvapen

2016-01-27 06:55  

Han hette Yoshio Nishina och var Japans första kärnfysiker. Under hans ledning utvecklades Japan till ett av världens tekniskt och vetenskapligt mest avancerade länder.

Under många sekel var Japan ett slutet land. Handel med främmande länder fick bara ske på den lilla ön Dejima vid inloppet till Nagasaki. Dessutom fick handel bara ske med nederländska handelsmän som kom med skepp från Ostindiska kompaniet i Amsterdam.

Det var på ett sådant skepp som Linnélärjungen Carl Peter Thunberg kom till Japan år 1775. Med sig hem till Sverige tog han en mängd inköpta japanska plantor som han sedan katalogiserade i sin Flora Japonica. Men det inre av Japan förblev stängt.

Ända till 1854, då den amerikanske kommendörkaptenen Matthew Perry med kanonbåtsdiplomati tvingade Japan att öppna sina hamnar för omvärlden.

Traktaten i Kanagawa (orten är i dag en del av Yokohama) blev startpunkten för omvandlingen av Japan till en modern stat. Med rasande fart industrialiserades landet och började vid förra sekelskiftet tekniskt och vetenskapligt komma i kapp Europa och Nordamerika.

1921 fick en ung elektroingenjör vid namn Yoshio Nishina från Tokyo ett tvåårigt stipendium från det japanska statliga forskningsinstitutet Riken för att studera modern fysik vid Cavendishlaboratoriet i Cambridge. Här träffade han alla tidens stora kvant­fysiker: Ernest Rutherford, Werner Heisenberg, Niels Bohr, Paul Dirac och Albert Einstein.

Nishina trivdes som fisken i vattnet, och kom så väl överens med sina kolleger att han beslöt sig för att stanna kvar i Europa några år till. Han fick ett nytt stipendium och reste till Köpenhamn och Niels Bohrs institut.

Här träffade han den svenske matematikern och fysikern Oskar Klein. Tillsammans med Klein utarbetade han det samband för Comptonspridning (spridningen av fotoner mot elektroner) som senare skulle bli känd under namnet Klein-Nishina­ekvationen.

Det skulle dröja åtta år innan han slutligen kom hem till Japan igen. Där blev han chef för Riken – det statliga institutet för fysikalisk och kemisk forskning – och lät bygga Japans första två partikelacceleratorer, synkrotroner, varav den ena var världens näst största efter Ernest Lawrences accelerator i Livermore, USA.

I samband med att Nishinas gamla arbetskamrater Heisenberg, Dirac och Bohr reste på en föreläsningsturné i USA på 1930-talet inbjöds de att besöka Japan på hemvägen för att hälsa på och hålla gästföreläsningar.

Det hade sagts att Niels Bohr var en lysande forskare men en urusel talare. Efter en föreläsning på Riken fick han emellertid ståeende ovationer. Nishina hade nämligen simultantolkat föreläsningen till japanska, och passat på att förbättra Bohrs anförande.

Yoshio Nishinas nu åttiotvåårige son Kojiro, i dag professor emeritus vid Nagoyauniversitetet, var bara en liten pilt när Niels Bohr kom på besök i familjens hem i Tokyo. Men han minns Bohr tydligt.

– Niels Bohr var en trollkarl, berättar Kojiro Nishina när vi träffas i den gamla reaktorhallen i berget under KTH i Stockholm.

– Bohr hävdade att han kunde lägga ljudet från en gaffel i ett glas. Alla sa att det var omöjligt. Nejdå, sa han, se här. Och så slog han en stämgaffel i bordet så den sjöng, tog med fingrarna i luften och förde dem till glaset och plötsligt började glaset sjunga. Han hade i smyg satt stämgaffeln mot glasets fot.

Våren 1939 var det ett känt faktum i fysikerkretsar välden över att uranatomer kunde klyvas genom att bombarderas med neutroner. Därvid avgavs stora mängder energi och nya neutroner sprutade ut. Detta skulle teoretiskt sett kunna unyttjas för att producera energi i en kärnreaktor, men kärnprocessen skulle också kunna användas i en helt ny typ av bomb, med en sprängkraft hundratusentals gånger starkare än något konventionellt explosivt ämne.

Det tog inte lång tid innan militärer världen över räknat ut att den som först lyckades konstruera ett sådant vapen skulle kunna ge sitt land världsherravälde. Yoshio Nishina kontaktades av japanska arméledningen och beordrades att snarast konstruera ett kärnvapen för Japans räkning.

Nu visade det sig emellertid att detta var lättare sagt än gjort. Det var nämligen bara en uranisotop som lät sig klyvas, 235U, och den förekom ytterst sparsamt i uranmalmen – bara en knapp procent. För att konstruera en bomb behövde alltså det klyvbara uranet avskiljas från det oklyvbara. Nishina beräknade att det med Japans resurser skulle ta 50 år att få ihop tillräckligt med 235U för att det skulle räcka till en bomb. Men man kunde ju alltid börja så smått.

Den 6 augusti 1945 föll den första atombomben över Hiroshima. Ödeläggelsen var fruktansvärd. Att amerikanerna lyckats konstruera en bomb kom som en total överraskning för japanerna. Amerikanerna hade lyckats där Nishina och hans team hade misslyckats.

Skulle man nu handlat som traditionen föreskrev skulle Nishina och hela hans team omedelbart tagit konsekvenserna av sitt misslyckande och begått harakiri, rituellt självmord genom att sprätta upp sina magar. Men det blev inte tid till det. I stället fick Nishina order av militärledningen att omedelbart bege sig till Hiroshima och undersöka om det verkligen rörde sig om en kärnvapenexplosion.

Han vandrade runt i förödelsen och samlade markprover som han sedan undersökte i sitt laboratorium. Jodå, kunde han bekräfta, den radioaktiva strålningen från proven tydde på att det verkligen var en atombomb som amerikanerna fällt.

Kanske var det den höga stråldos han fick under provtagningarna som ledde till att han 1951 avled i cancer.

Efter den japanska kapitulationen ockuperades landet av amerikanska trupper. Som genom ett under hade Nishinas laboratorium med den stora synkrotronen klarat sig från bombningarna under kriget, men nu misstänkte amerikanerna att den kunde användas för att i smyg framställa kärnvapen och krävde att den skulle förstöras. I oktober 1945 kom ett amerikanskt team som omsorgsfullt slog sönder acceleratorn och sänkte delarna i Tokyo­bukten.

Men det tog inte lång tid innan forskningen var i full gång igen i Japan. 1949 fick Japan sin första Nobelpristagare. Hideki Yukawa, en av Nishinas elever, fick fysikpriset 1949 för sin upptäckt av pi-mesonerna.

Sedan dess har prisen haglat över Japan. Inte mindre än 24 Nobelpris har tilldelats japaner: elva fysikpris, sju kemipris, tre medicinpris, två litteraturpris och ett fredspris. Det gör Japan till världens Nobelpristätaste land efter USA.

Och allt började med Yoshio Nishina.

PS: Professor Imre Pazsit vid Chalmers skrev om Yoshio Nishina i KVA:s årsskrift Kosmos 2004. Kan läsas på

http://www.nephy.chalmers.se/staff-pages/imre/publ/124kosmos04_nishina.pdf

 

PPS: Rykten gick efter Japans kapitulation att japanska ingenjörer hade lyckats genomföra ett kärnvapentest i norra Korea.

Se faktarutan nedan.

Den som vill veta mer om det tyska kärnvapenprogrammet under andra världskriget kan läsa artikeln ”Werner Heisenberg och Hitlers atombomb” eller se den norska tv-serien ”Kampen om tungvattnet”, som går söndagar kl 21 i SVT1. Kan också ses på SVTplay.

Seglivad myt om japanskt atombombsprov

”Japan utvecklade atombomb. Ryssar förde bort japanska forskare.” Så stod det på första sidan av tidningen The Atlanta Constitution i oktober 1945.

– Struntprat och rena fantasier, säger experter.

 

Artikeln var skriven av en amerikansk journalist vid namn David Snell som efter japanernas kapitulation arbetade för ockupationsmakten. Snell, som senare skulle bli redaktör för den legendariska tidskriften Life, hävdade att han fått trovärdiga uppgifter från en japan som deltagit i arbetet vid flottans topphemliga underjordiska forskningsanläggning vid staden Konan, nuvarande Hungnam, i nordöstra Korea. Enligt uppgiftslämnaren, som krävde att få vara anonym, hade japanerna bara några dagar efter bomben över Hiroshima utfört ett eget lyckat atombombsprov ute till havs. Så här skrev Snell:

– I en bergsgrotta jobbade japanska ingenjörer mot klockan för att slutföra monteringen av genzai bakuden, den japanska atombomben. Det var den 10 augusti 1945, bara fyra dagar efter att en atombomb exploderat i himlen över Hiroshima, och fem dagar innan Japan kapitulerade.

– I samma ögonblick som solen steg över horisonten kom en ljusblixt som bländade observatörerna trots att de använde svetsglasögon. Eldklotet i öster uppskattades vara en kilometer i diameter.

Några dagar senare, hävdade Snells uppgiftslämnare,  intog sovjetiska fallskärmstrupper anläggningen i en räd och förde bort samtliga forskare och ingenjörer.

Men inte nog med det. I samma veva, den 29 augusti 1945, hade fyra ryska jaktplan av typen Yak 3 attackerat och skjutit ner ett amerikanskt B29-plan vid namn Hog Wild som visat alltför stort intresse för anläggningarna i Konan.

Snells artikel dementerades omedelbart av myndigheterna, och det japanska kärnvapenprogrammets ledare Yoshio Nishina hävdade att det var fria fantasier.

Varför kom en rutinerad journalist som David Snell med så befängda påståenden? Var det bara för att leverera en sensation? Eller handlade det om amerikansk desinformation, ett alibi för bomberna över Hiroshima och Nagasaki?

Eller för att låta påskina att om Sovjetunionen senare lyckades utveckla egna kärnvapen så berodde det på att ryssarna kidnappat japanska forskare och utnyttjat deras kunnande. Myten om den japanska atombomben lever än, och Snells artikel citeras flitigt på internet.

Vad som dock är sant är att den tyska ubåten U-234 i maj 1945 avseglade från Kiel mot Japan med ett halvt ton uranoxid i lasten.  Med på resan var också två japanska sjöofficerare. När man kommit ut på Atlanten nåddes man emellertid av meddelandet att Tyskland kapitulerat, och man fick order att gå till allierad hamn och överlämna fartyget. De två japanska officerarna valde att omedelbart begå harakiri genom att inta giftet luminal. De begravdes sedan till sjöss.

U-234 uppbringades av amerikanska flottan vid Newfoundland. Uranoxiden togs om hand och fördes till Manhattanprojektets upparbetningsanläggning i Oak Ridge, Tennessee. Ubåten själv användes som sjömål och sköts i sank ute till havs.

 

Kaianders Sempler

Mer om: Kaianders

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer