Den tappre sjökaptenens hemlighet

2003-02-04 23:00  
Flying Enterprise på väg mot undergången den 8 januari 1952.



Kaptenen reser sig. Han är blek, han är tärd. Stormen tjuter, det är knappt att man hör hans ord.

"Vi får blossa för här är det slut", ropar han. "Trossen har sprungit, stormen tilltar och vi får allt värre slagsida."

Det är strax efter nyår 1952, och S/S Flying Enterprise har seglat färdigt. Hon är ett Victoryskepp på 6 800 ton, byggt på några veckor för andra världskrigets Atlantkonvojer. Hon har aldrig varit avsedd för hårt väder. Hon borde huggits upp så fort freden undertecknades.

Under gång från Hamburg mot New York försämras vädret snabbt till rykande storm. På självaste julafton, 400 sjömil väster om Land's End, brakar hon in i en 20 meter hög våg. Bogplåtar knäcks och hon får förskjutning i lasten, som enligt konossementet består av 1 300 ton tackjärn och 450 kilo kaffe.

Enterprises nödanrop hörsammas, och besättning och passagerare, sammanlagt femtio man, evakueras snabbt av tillskyndande fartyg. Men kapten Kurt Carlsen vägrar att lämna sitt skepp.

Lämnar han fartyget innebär det enligt sjölagarna att rederiet ger upp sin äganderätt. Vilken bärgare som helst kan göra då anspråk på det herrelösa fartyget. Med last och allt.

Men kan verkligen lite tackjärn och kaffe vara värt ett människoliv? Rederiet, Isbrandtsen Line i New York, tycker inte det. De inser att Enterprise kan gå till botten när som helst, och har per radio gett Carlsen order att omedelbart lämna fartyget.

"Aldrig i livet. Hon ska bärgas", svarar kapten Carlsen och tittar ut över de skummande vågtopparna. I fjärran avtecknar sig konturerna av två amerikanska jagare som följt och bevakat dramat i flera dagar. Vad är det som gör kaptenen så envis? Vad är det egentligen som finns i lasten mer än järn och kaffe? Guld, kanske?

"Zirkonium", muttrar kaptenen.

Än sen då? Zirkonium är en känd legeringsmetall, upptäckt av Berzelius 1824, och den kan användas till eldfasta keramikdeglar. Men den är knappast speciellt värdefull. Eller?

Dramat på Atlanten har blivit en medial sensation. Över hela världen följer man räddningsförsöken i tidningar, radio och television. I tio dagar har Kapten Carlsen ensam hållit stånd. Han har blivit en symbol för den hjältemodige sjömannen som envist och med risk för eget liv vägrar vika sig inför elementens raseri. En matros från den engelska bogseraren Turmoil har lyckats få över en tamp till Enterprise, och under tre dagar bogseras hon sedan sakta mot Falmouth vid kanalkusten.

Men nu har vädret åter försämrats. 40 sjömil från hamn brister trossen, och slagsidan ökar för varje minut. När fartyget lägger sig helt på sidan ger kapten Carlsen upp och kastar sig i det iskalla vattnet. Knappt har han plockats upp av en räddningsbåt och förts i säkerhet förrän Flying Enterprise försvinner under vågorna.

Kapten Kurt Carlsen,
lyckligen räddad.
Kapten Kurt Carlsen fick en hjältes mottagande när han kom iland. Han intervjuades av all värdens medier, han hyllades på banketter och mottog ordnar och utmärkelser. Han fick rader av filmerbjudanden och erbjöds fantasisummor om han ville göra reklam för olika konsumentprodukter. Men kaptenen drog sig diskret bort från offentligheten. "Jag gjorde bara min plikt", sa han.

Femtio år efter skeppsbrottet, i juni år 2002, hittade en grupp danska dykare vraket. De upptäckte att ett stort hål hade sprängts upp i skrovet.

Närmare efterforskningar visade att en italiensk firma på amerikanskt uppdrag i hemlighet bärgat lasten redan 1953. Lasten var faktiskt värd sin vikt i guld, och fick inte falla i fel händer. Flying Enterprises topphemliga last av zirkonium var avsedd att användas till bränslestavarna i atomubåten Nautilus, världens första tryckvattenreaktor.

Zirkonium är den enda kända metall som både är beständig mot korrosion och som - i ren form - inte suger upp termiska neutroner. Därför kan den användas inuti kärnreaktorer utan att bromsa kärnreaktionerna.

Problemet är att zirkonium alltid förekommer tillsammans med sin tvillingmetall hafnium, ett ämne som i motsats till zirkonium suger åt sig neutroner som en svamp. Eftersom de båda metallerna har i det närmaste identiska kemiska egenskaper är det mycket svårt att skilja ut det oönskade hafniet. Det går, men 1952 var detta en
militär hemlighet.

Inte konstigt att Flying Enterprise bevakades av amerikanska krigsskepp.



PS: 1953 lanserade Eisenhower programmet "Atoms for Peace" där all information om fredlig kärnkraft släpptes fri. Idag görs alla bränslestavar till kärnkraftsindustrin av kapslade zirkoniumrör fyllda med uran- eller plutoniumkutsar. Hafnium, som suger åt sig neutroner så effektivt, används till styrstavarna.

Vraket efter Flying Enterprise ligger kvar på 84 meters djup, någonstans mellan Falmouth och Brest.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer