Provkörning Mini Cooper SE: ”Kul och tillfredställande”

2020-06-13 06:00  

Frihet, glädje och… utsläppsfritt. När Mini gjort elbil av Cooper har man lyckats bevara och förnya på bästa sätt. Frågan är om man inte har gjort det så bra att de ”batterilösa” hamnar på skam, skriver Ny Tekniks Felix Björklund.

”När du kör den kommer du att förstå”, sa Minichefen Bernd Körber när jag träffade honom vid lanseringen av elbilen och refererade till körkänslan. ”Du kommer att älska körningen” sa representanter på plats vid den internationella lanseringen. 

Men jag fick aldrig riktigt ”feeling” under körningen i Miami. Mini har trånga städer som märkesstyrka – mer parkour än stadiumsprinter eller maratonlopp. Och i de fyrkantiga rikiskvarter i Florida var det smärtsamt tunt med tillfälllen att få testa snabba svängar.

När det gavs tillfälle att få testa vad den brittiska bilen går för på svensk mark tog jag därför chansen. Är det här den elbil som pendlare, stadsbor och Miniälskare har väntat på?

Designen

Precis som när jag såg den vid lanseringen och när jag satt i den första gången konstaterar jag att det är en väldigt odramatisk övergång till elektroner som Mini har valt. I varje fall designmässigt. Den svarta bil jag hämtar ut särskiljer sig från sina fossildrivna syskon endast genom en täckt grill, ett laddemblem och lite kontrasterande gul/grön färg. Inte alls så utstickande som BMW i3, den bil som Minin delar drivlina med. Gott eller ont – det är upp till betraktaren.

Läs mer: Provkörning: Peugeot e-2008 – ”Snål räckvidd räddas av snabbladdning”

På insidan är det även där samma lika. Den runda ringen i mittkonsolen där infotainmentskärmen huserar samt vipbrytare för funktioner som lampor, panoramatak, start/stopp med mera – absolut särskiljande och klassiskt Mini. Den nyhet som elektrifieringen medför är att den vanliga instrumenteringen har fått stryka på foten och i stället får man titta på en oval skärm. Informationen man får är laddstatus, motoreffekt samt lite olika varnings/informstionstexter. Tillsammans med en head up-display som projiceras på en plastskiva är det medels detta man som förare informerar sig. 

I övrigt är det en för klassen hög kvalitet i säten och materialval. Visst, det saknas en del av den häftiga teknik som exempelvis Honda E erbjuder – men å andra sidan får man väl beprövad teknik. 

På vägen

Accelerationen i bilen är inte dunder. Nej, det är ingenting att jämföra med de galna siffror som Tesla håller på med. Men den lilla Minin trummar på bra och även om det är något sämre 0-100 km/h-tid för vanliga Cooper S är känslan fin. Och det är det som kommer efter att bilen har rullat igång som man suktar efter. Alltså att ligga i hastigheterna mellan lunk och sprint – och framförallt att alternera mellan dem.

Jag skrockar för mig själv när jag får möjligheten att trycka till gaspedalen inför en rondell eller kurva. Suget från 20-80 km/h i kombination med låg sittställning och härligt tight chassi gör under för smilgroparna. Det här är Minis tassemarker och trots att jag kommit i ålder då flint och generande hårväxt på öronen är ett faktum lyfter det här fram barnasinnet. En till rondell, haha – och så en knixig manöver mellan en betongsugga och en illa parkerad bil. Det är tillfredsställande att köra bil på det här sättet. Effektivt, kanske inte – men ack så roligt.

Som ovan nämnt är el-Minin kanske inte snabb i starten, men jag tycker att man balanserat prestandan bra. Det är ingen risk för en massa hjulspinn och bromsintrång från datorer för att hindra prestandan, bilen sköter det hela brittiskt gentlemannamässiga – vilket troligtvis även är mer energieffektivt.

Foto: Felix Björklund

På tal om energi. Bromskraftsåtervinning sker i stegen full, halv och ingen. Som standard är det full kraft som gäller, vilket är ganska aggressivt så fort man kliver av gaspedalen. I det här läget bromsas man in till helt stillastående och för de följsamma går det att köra med stort sett bara en pedal.

Dock är det lite jobbigt i högre hastigheter, då passar halv eller till och med avstängd återvinning bättre. Det hade varit fint att kunna justera denna lite lättare, nu sker det hela genom att man måste trycka på en av vippbrytarna i mittkonsolen – inte optimalt. Men som med allt vänjer man sig och troligtvis lär Miniköpare lära sig att leva med den tuffare regenereringen.

Körlägena som man kan alternera mellan i bilen är fyra till antalet: Sport, Mid, Green samt Green Plus. Och som namnen avslöjar gäller det förstnämnda för de som vill ha så roligt som möjligt – och de gröna lägena är för de som vill köra längre per laddning. I det sistnämnda stängs även klimatanläggning av, en funktion som gör att det här läget sällan lär användas.

Läs mer: Provkörning: Skoda Superb iV – ”Praktiska utrymmen och enkelhet”

Men hur är det med räckvidden? 234 kilometer är den officiella siffran – vilket inte är superlångt. Tittar man på de elbilar som har lanserats på sistone hamnar man i gänget med Honda E, Mazda MX30 – vilket även är något under de 26 mil som VW-koncernens instegs-elbilar med markant lägre prislapp har. Mini har hela tiden sagt att det räcker – den typiska köparen och föraren av bilen behöver inte mer än så. 

Här får man som köpare tänka till, men eftersom en tredörrars-Mini aldrig har varit tänkt som ett landsvägslok, interkontinentalkryssare eller knappt förstabil tror jag att jag får ge dem rätt. Det krävs inte jättemycket disciplin för att kunna hålla batterierna mer än tillräckligt laddade för veckans bestyr. Och om man då skulle jämföra med exempelvis VW E-Up eller Skoda Citigo iv är det här en helt annan ägarupplevelse.

Och den förbrukning jag hade under en veckas körning är intressant läsning. För till skillnad från en bensindriven Mini straffas jag inte lika hårt av en brådmogen körstil. Officliellt är förbrukningen 1,32 – 1,5 kWh/mil… min siffra stannade på 1,56 kWh/mil.

Summerat

När jag fick en första provsmak av Minis elbil i början av året blev jag inte frälst. Visst var det mycket Mini i det hela – men Miami var fel miljö. På hemmaplan faller bitarna på plats.

Kan du köpa mjölk? Javisst, och så iväg på en rolig femminutersfärd. För det är så en Mini ska avnjutas. Pendling, vardag, ärenden och skjutsningar.

Det är kul och tillfredsställande och charmigt. Nackdelen är att bilen är inte är praktisk om det är mer än en förare, en passagerare samt ett par matkassar – därefter börjar man övertrassera användningen. Visst går det att trycka in både barn och golfbag, men inte utan mankemang.

Skillnaden i inköpspris mellan en bensindriven och en eldriven Cooper S ligger på 30 000 (efter subvention) och personligen skulle jag avfärda den förra snabbt om valet stod dem emellan. Vinsterna med batterierna är så många att merkostnaden känns motiverad.

Jag som till en början tvekade och irriterades över att Mini inte gjorde något som förnyar segmentet – jag får erkänna att Mini har slagit huvudet spiken när det gäller elektrifiering. 

Fakta Mini Cooper S E

Pris: Från 361 200 krPris testbilen: 416 400 kr

Drivlina: Elmaskin, synkron

Maxeffekt: 135 kW / 184 hk

Acceleration 0-100 km/h: 7,3 sekunderBatterikapacitet: 32,6 kWh

Räckvidd på el: upp till 234 km

Officiell förbrukning: 1,5- 1,32 kWh/mil

Förbrukning under test: 1,56 kWh/mil

Snabbladdning: max 50 kW

Bagageutrymme: 211 liter (731 liter med fällda säten)

Felix Björklund

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt