Krönikor

”Sverige har för dålig infrastruktur för att straffa ut fossilbilarna”

I hela kommunen finns det bara en enda snabbladdare, skriver Felix Björklund, och undrar hur den stolpen ska klara av övergången från fossil- till eldrift.

För många pendlare är bilen en nyckel för att lösa vardagen. Men nu när jag har elbil står jag och oroar mig för att det kanske är en nyckel som jag håller på att förlora, skriver Felix Björklund.

Publicerad

I kommunen jag bor i är vi 110 000 medborgare. Vi bor på pendlingsavstånd till Stockholm och för många är bilen det som löser transporten. Visst kan man ta bussen in eller cykel, men glöm då att försöka lösa ena dotterns gympa, andra dotterns piano samt att försöka få in lite handling däremellan.

Bilen är helt enkel ofrånkomlig för de flesta som inte har en fetisch för att lägga tid i lokaltrafiken.

Och i en tid då dieseln kostar över 19 kr med snudd på utlovade prisökningar framöver är elbilen det smartaste valet för många. Och att den polletten har fallit ner märks där jag bor. Enligt den senaste statistiken ligger min hemkommun på en tredjeplats när det kommer till antal inköpta elbilar per invånare. Strålande, eller hur.

Jag har svårt att dölja irritationen att jag ska behöva stå och vänta över en timme på laddningen.

Men det finns ett litet aber. I hela kommunen finns det bara en enda snabbladdare. En ensam stolpe som alltså ska klara av övergången från förbränningsmotor till eldrift.

Visst, i de flesta fall laddar elbilister hemma, men för en allt större skara behövs även snabbladdningsalternativ.

Och jag är just nu en av dem som vill ha en snabbladdare… men icke. Vid första besöket var det fullt vid stolpen med tillhörande kö – och då pratar vi om en situation en helt vanlig tisdagsförmiddag. Samma visa var det vid andra försöket.

När jag tredje gången gillt får plats vid laddaren och glad i hågen vill suga i mig lite ström blir jag nekad. Först får jag felmeddelandet att det saknas ström, sendan lägger stolpen ner.

Lite skyldigt säger ladd-grannen som står bredvid att ”uttag 2 är trasigt”. Därtill att hen tänkt ladda fullt eftersom deras bilbatteri är så litet.

Jag har svårt att dölja irritationen att jag ska behöva stå och vänta över en timme på den laddningen. Särskilt eftersom hen kör en BMW i3 som inte ens kan gottgöra sig kapaciteten.

Men som ordspråket lyder: ”Så länge man inte ger upp har man inte förlorat”. Jag ringer till laddoperatören. Förhoppningen är att de ska kunna göra en omstart, så att laddaren hoppar igång. Men icke. Servicemänniskan säger att de inte kan göra något åt problemet på distans, de behöver skicka ut personal.

Och så börjar väntan. Och under tiden jag står där, blir jag ofrivillig laddinformatör.

”Nej, ena uttaget är trasigt” säger jag till en Kia E-Niro.

”Ja, jag står i kö” till en laddsugen VW ID3

”Har ringt kundtjänst, de skulle skicka ut någon”. En taxiskyltad Skoda Enyaq rullar förbi, föraren tittar på mig och konstaterar lakoniskt: ”uttag 2 trasigt igen!?”

Under den kommande halvtimmen snurrar ett tiotal elbilar förbi och inser, med eller utan min inblandning, att det är knas på laddaren.

Irritation och stress är det som möter mig när jag säger att laddaren är paj.

Efter att I3:an har nått 80 procent knackar jag på. Föraren som sitter och arbetar i bilen vevar ner rutan och tittar på mig, hen vet vad det handlar om.

Lite vädjande frågar jag om det inte kan vara klart nu, låta oss andra få del av spenen…

Blicken mjuknar och efter att ha plockat ihop det mobila kontoret avslutar BMW:n sin session.

Jag kopplar in och… eufori. Lättnaden är enorm och jag känner mig som ”kung i baren” när det nu är min tur att få stå vid den enda pumpen i kommunen.

Men är det så här det ska vara? Elbilen håller för snudd alla behov i Sverige – infrastrukturen gör inte det.

Om det nu är så här illa i en välbeställd kommun i anslutning till huvudstaden – hur kan då regering och politiker på allvar tro att man ska kunna få folk att välja elbilar genom straffa ut fossil-alternativen?