Populärteknik
Serien som gör en djupdykning i en svart spegelbild
Illustration: Erik Kohlström
Med vardagsnära futurism visar ”Black Mirror” upp de allra mörkaste sidorna i mötet mellan människa och teknik. Men det finns en optimism i botten av allt elände. Torill Kornfeldt utforskar gränslandet mellan teknik och kultur.
Gång på gång medan jag tittar på tv-serien ”Black Mirror” så sträcker jag mig efter telefonen, tittar på Facebook, Twitter eller olika tidningar. Det kanske låter som om jag är uttråkad, men det beror på att serien är lite för bra, lite för obehaglig, lite för skrämmande välbekant för att jag ska klara av den utan en distraherande snuttefilt i handen. Den brittiska serien är på många sätt klassisk science fiction. Det handlar om hur framtidens teknik har förvandlat världen till en dystopi.
Formatet är som en novellsamling, varje timslångt avsnitt undersöker ett nytt skrämmande scenario. Ett avsnitt visar ett samhälle där en människas status i sociala medier avgör allt från vilka jobb hon kan få till vilka mataffärer som är öppna för henne. I ett annat avsnitt har fängelsestraff blivit underhållning, dömda fångar tvingas in i skräckspel framför åskådare. I ett tredje tvingas tonåringar att göra förnedrande saker för att inte deras hemligheter ska avslöjas på nätet, och så vidare.