Spinlaunch har testat acceleratorn som ska slunga upp satelliter

2021-11-29 07:00  

De roterade objektet till överljudsfart. Nu har Spinlaunch genomfört ett första test med acceleratorn. KTH:s expert ser dock flera stora utmaningar för tekniken.

Det finns många idéer kring hur man skulle kunna skjuta ut objekt i rymden utan att använda konventionella raketer. Ett företag som har kommit långt är amerikanska Spinlaunch.

Nu har de genomfört ett första test av bolagets eldrivna accelerator. I delstaten New Mexico sköt deras Suborbital Accelerator iväg ett objekt som hade uppnått överljudsfart. Fler test väntar under 2022, och förhoppningen är att man ska kunna betjäna kunder redan 2024. Det rapporterar New Atlas.  

Bolaget började utveckla konceptet 2015. Inuti en diskformad vakuumkammare roteras satelliten via en förtöjning gjord av kolfiber. När objektet har nått en hastighet över 8 000 km/h så släpps den ut genom det vertikala röret.

Läs mer: Elon Musks Spacex-plan: Då lyfter Starship

Lösningens existensberättigande handlar om miljö och kostnad. Enligt Spinlaunch ska de kunna skicka upp last för en tiondel av vad det skulle kosta med en konventionell raket – och energiförbrukningen sägs ligga på en fjärdedel. Utöver detta kan anläggningen skjuta upp flera objekt under samma dag.

Utmaningar med Spinlaunch lösning

Den nuvarande vakuumkammaren är är något högre än Frihetsgudinnan från fot till fackla, men bolaget planerar för en version som blir ännu större. L100 Orbital Mass Accelerator ska klara av att skicka iväg satelliter på upp till 200 kg.

De kommer då att utsättas för tusentals g. Spinlaunch förväntar sig att teknikutvecklingen ska ha gett chip, resistorer och kondensatorer som kan klara påfrestningen. Men Gunnar Tibert vid KTH:s rymdcenter ser ändå utmaningar. 

– Med den lösning som Spinlaunch har får man en acceleration som är flera tusen gånger tyngdaccelerationen mot den struktur som roterar därinne. I de största konstruktionerna har man armar på 50–100 meter som vad jag förstår ska rotera med 400–450 varv per minut – och det blir ju enorma centrifugalkrafter som man måste dimensionera själva experimentet eller farkosten efter. Vanligtvis har man inte så stora accelerationer under så lång tid, säger Gunnar Tibert till Ny Teknik.

En ännu större utmaning ligger i att man når en väldigt hög hastighet i den del av atmosfären där luften är väldigt tät.

– I hastigheter på Mach 5, Mach 6 blir det en enorm värmeutveckling av friktionen. Det har man också kunnat se när man har använt andra kanoner för uppskjutning av farkoster, att vid väldigt hög hastighet så börjar skalet att glöda, säger han.

Intressant koncept

Tibert ser det dock som ett intressant koncept och tror att man skulle kunna skjuta upp objektet en viss bit för att sedan använda en raket som tar farkosten vidare.  

– Sannolikt vill de hamna en bit över atmosfären. Där är gravitationen lägre och så även luftmotståndet. Då skulle man kunna använda en mindre motor för att sedan ta upp satelliten i suborbital jordbana. Och man kan använda bränslet mer effektivt för att nå banhastigheten, säger Gunnar Tibert.

John Edgren

Mer om: Satelliter KTH

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt