Smart i den eviga staden

2001-04-18 13:01  
Teckning Kaianders Sempler
Teckning Kaianders Sempler


Det finns tre sätt att ta sig fram i Rom - med tunnelbanan, per scooter eller med bil. Alla tre sätten innebär ofta oöverstigliga problem.

Roms tunnelbana har ännu så länge bara två linjer. Det låter ju överskådligt och enkelt, men för att det ska bli lite svårare undviker Metron i möjligaste mån att upplysa resenärerna vart och när tågen går. Och eftersom så många människor gärna vill åka från stationerna mitt i stan - Spagna och Barberini, överväger man att låta stänga just dessa stationer under rusningstid. Desutom är tunnelbanan inget för nattugglor. Den slutar gå redan halv tolv på natten. Utom lördag. Då går den ända till halv ett.

Att åka scooter är därför ett bra alternativ, vilket tydligt märks i trafiken. Gatorna vimlar av tvåhjulingar i alla former och färger som kryssar mellan filerna i bilköerna. Det förefaller fullständigt livsfarligt att ta sig fram på detta sätt, och mycket riktigt skadas en mängd scooteråkare varje år allvarligt. Numera råder hjälmtvång även i Italien, och det blir dryga böter för den som ertappas utan störtkruka. Men inte ens den bästa hjälm skyddar mot allt.

Bättre att vara omgiven av plåt. Det går faktiskt numera förvånansvärt bra att ta sig fram genom stan med bil. Så länge man rullar. Problemen kommer när man vill stanna och kliva ur. Det finns nämligen inga parkeringsplatser. Inte lediga i alla fall. Och framför allt inte i det område dit man kört. Däremot finns det lapplisor.

Visserligen har romarna drivit den kreativa parkeringen till en skön konst, men trots detta är det är vanligtvis fysiskt omöjligt att få plats med en normalstor Volvo i de luckor som emellanåt uppstår. I Rom gäller det att ha en så liten bil som möjligt. På gatorna ser man fortfarande en hel del gamla Fiat 500 och Hundkojor. Dessutom små tvåsitsiga pluttrande moppebilar av för den svenska marknaden fullständigt okända märken.

Den mondäne romaren väljer idag att köra Smart - den lilla hypermoderna tvåsitsiga bilen som som är lika kort som hög. Smart byggs i Alsace av Swatch och Mercedes. Denär knappt två meter lång, men fylld till brädden med högteknolgi och säkerhetsfinesser. Den har en uppkäftig och utmanande design, och kan på Swatchmanér fås i alla möjliga fräcka färgställningar. Numera finns den även som diesel och cabriolet.

Smart har sedan debuten för två år sedan blivit en knallsuccé i Rom. Den eviga staden är den största enskilda marknaden för den lilla bilen. Inte mindre än 7 procent av den totala produktionen av Smartbilar går till Roms innerstad. 15 000 Smart rullar i Rom idag enligt tidningen Leggio. Smart har blivit en av stans vanligaste bilmärken, och man kan sällan gå ett helt kvarter utan att möta minst en. Härom morgonen stod det fyra stycken parkerade på gatan utanför mitt hotell. En av dem blev just ompysslad av sin ägare, en kostymklädd herre i fyrtioårsåldern. Jag frågade vad han tyckte om den lilla bilen.

"Toppen", svarade han entusiastiskt. "Visserligen får man inte med sig mycket mer bagage än en portfölj, men det vänjer man sig snart vid. Å andra sidan är bilen så kort att man kan parkera den på tvären. Mycket praktiskt här i innerstan."

"Hur är motorn?"

"Utmärkt. Accelererar som en riktig bil. Sexstegad automatlåda som man kan växla själv om man vill. Drar bara en kvartsliter milen."

"Var sitter den?"

"Vilken då?"

"Motorn."

"Motorn?"

"Si, il motore. Dove sta?"

Han kliar sig i huvudet och ser lite generad ut. "Non lo so", svarar han. "Vet inte. Har bara haft kärran ett år. Har bara behövt fylla bensin."

Vi letar en stund efter motorn men hittar ingen lucka som går att öppna. Det hela är mycket märkligt.

I Smartbutiken säljs en rad chica och trendriktiga tillbehör.
Foto Kaianders Sempler

En stund senare vandrar jag längs Via del Corso i stans absoluta centrum. Vid Piazza San Lorenzo in Lucina har Smart en egen butik. Här kan Smartägaren köpa alla möjliga chica och trendriktiga tillbehör till sin ögonsten. Frottéhandukar, pikétröjor, väckarklockor, pennor, ministereo, slipsar, tekoppar med mera.

Jag frågar försäljaren var tusan motorn sitter. Han öppnar bakluckan på utställningsbilen och lyfter upp en lucka under mattan i golvet bakom stolarna. Därunder ligger något kompakt och högteknologiskt som inte företer någon som helst likhet med en bilmotor. "Tre cylindrar, 599 cc. Ger 45 KW", säger han. "Finns också en turbodiesel på 800 cc. Bilen axar till 140 km/h. Sen ser en elektronisk spärr till att den inte går fortare."

Han frågar om jag vill teckna mig för ett exemplar och börjar erbjuda olika färgställningar och utrustningsfinesser, men jag förklarar att jag är en fattiglapp från den höga Norden som tyvärr inte ens har råd med de futtiga 16 miljoner lire - cirka 70 000 kronor - som en Smart i standardutförande kostar. Än mindre de 27 miljoner som den fräcka cabben går på.

Försäljaren ler medlidsamt, och säljer istället snabbt en liten leksaksSmart i plast och metall där jag med några fiffiga handgrepp kan byta färg på karossen.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer