Slagrutor och önskegrenar

Det är väl belagt att slagrutan (norska: önskekvist) är ren humbug, men ändå tror många att de kan finna vatten, elkablar eller försvunna föremål med hjälp av en Y-formad grenklyka som böjer sig ner (vanligast i Sverige) eller upp, vid den rätta platsen.

En annan metod använder två L-formade metallstänger (som i figuren). Rutgängaren (den som går med slagrutan) håller en vinkelpekare löst i varje hand, med AB vertikal och BC riktad horisontellt rakt framåt. Vid det sökta föremålet skall skänklarna slå ihop (eller ut åt sidorna). Både klykan och vinkelpekaren hålls i ett instabilt läge, så att små omedvetna rörelser i händerna kan upphov till utslaget. För den som anser sig har förmågan att hitta något med en slagruta finns det ett pris på en miljon dollar att hämta (sök på dowsing och James Randi på nätet). Randis organisation kommer överens med rutgängaren exakt hur ett experiment skall utföras, så att det enligt kandidatens uppfattning stämmer med dennes påstådda förmåga. Till exempel kan det gälla att avgöra om vatten strömmar i en nedgrävd slang. I förberedande prov vet kandidaten när så är fallet, och får då som väntat tydigt slagruteutslag. Men när experimentet sedan upprepas i ”skarpt läge” har hittills ingen fått bättre resultat än inom de slumpmarginaler som man i förväg har kommit överens om. Det finns nog en del läsare av denna spalt som tror bergfast på sin egen slagruteförmåga. Då är det bara ett visa det, och få en miljon dollar.