Ladugårdens historia

2011-11-15 23:00  

Aldrig har landsbygdens byggnader varit så moderna som på 1930-talet, säger agrarhistorikern Ulrich Lange i en ny bok om ladugårdens historia.

Den som kör runt på svenska landsbygden slås av hur lite verksamhet det verkar vara i lantbruket. Bara några enstaka veckor kring sådd, slåtter och skörd är det full fart. Vad sysslar alla lantbrukare med? Och vad är det som sker i alla lador och ekonomibyggnader?

– Den som är uppmärksam ser att det är något som inte stämmer i landskapsbilden, säger agrarhistorikern Ulrich Lange.  Själva landskapet är ett odlingslandskap, men byggnaderna ser ut att vara till för djurhållning. Här ligger gård efter gård, alla flankerade av stora ladugårdar. Många ser gamla ut, och de är de också. I själva verket är de flesta av dem inte längre i drift.

Något har hänt. Byggnaderna speglar inte längre verksamheten.

Vad är en ladugård? Traditionellt avses med ordet en byggnad för djur, för lagring av foder och spannmål och liknande saker.  I stort sett har ladugården sett ungefär likadan ut från antiken till 1900-talets början. Bås i rader för korna, spiltor för hästarna, kättar för får och grisar. På skullen på ovanvåningen torkades och förvarades foder. Så var det tills den nya tiden bröt in och lantbruket moderniserades, mekaniserades och industrialiserades.

Den första riktigt stora förändringen i odlingslandskapet kom med skiftena i mitten av 1800-talet. Byarna styckades och gårdarna flyttade ut på fälten. Nu byggdes nya ekonomibyggnader, men de var i många fall av samma typ som de gamla.

I början av 1900-talet kom mekaniseringen. Det tunga arbetet togs alltmer över av maskiner, något som ställde nya krav på ladugårdarnas planering. På 1930-talet elektrifierades landsbygden. Nu infördes höhissen, som sparade många ryggar när höet skulle upp på skullen.

Den nya tekniken gjorde att man på 1930-talet infördes en ny typ av ladugård – högladan. Det var en fabriksliknande byggnad, ofta många våningar hög, med ett rymligt loft där en hiss med travers gjorde att man skulle kunna lagra hö för flera år.

– Vid den här tiden var byggnaderna som modernast, säger Ulrich Lange. Sedan dess har det inte byggs lika mycket nytt. Ladorna har blivit äldre.

I alla tider hade konservering av hö skett genom torkning. Höet las upp i hässjor på fälten och fick torka i det fria. Men det var en arbetsintensiv metod och det var inte alltid vädret var gynnsamt. Under efterkrigstiden kom konserveringen att utvecklas på två sätt, dels torkning med elektricitet, dels grönfodertillverkning genom ensilering. Man kan ofta se tornliknande tillbyggnader – takryttare – på ladu­gårdarna. De har byggts för att få plats med elektriska torkanläggningar.

Ensileringen skedde till en början i siloer placerade inne i ladorna, men numera paketeras det färska höet huvudskligen i stora plastbalar som kan staplas på valfri plats utomhus. Alla har väl sett de stora vita paketen som närmast liknar jättelika amerikanska marshmallows ute på fälten.

I slutet av 1940-talet kom mjölkmaskinerna och den så kallade rörmjölkningen, en innovation som utvecklats i Nya Zeeland på 1920-talet. Mjölken leddes vid mjölkningen direkt i rör till ett kylt uppsamlingskärl i mjölkrummet.

De nya maskinerna krävde plats, ofta byggde man till ett speciellt mjölkrum framför själva ladugården. Nu upphörde hanteringen av tunga mjölk­spannar. Mjölkborden längs vägarna försvann. I stället hämtades mjölken av tankbilar på gårdarna på avtalade dagar.

1960-talet blev den riktigt stora innovationstiden. Nu började man undersöka nya metoder för djurhållningen. Skulle verkligen korna stå i bås? Kanske det var bättre med lösdriftsystem, där korna själva fick välja när de ville äta, lägga sig eller bli mjölkade? Högladorna var emellertid inte lämpade för lösdrift, nu skulle det vara envånings låglador.

Men det fanns också en riktning mot fullständigt industriell djurhållning. Ett system kallat Unicar lanserades av Alfa Laval 1971. Här skulle korna stå på en sorts järnvägsvagnar som rörde sig inne i ladugården mellan olika stationer. Vid en station utfodrades kon, vid en annan mjölkades hon, vid en tredje rengjordes vagnen från gödsel och urin etcetera.

Systemet blev ingen succé. Tvärtom ansågs det alldeles förskräckligt. I England krävde en parlamentsledamot att systemet skulle förbjudas i lag.

De automatiska mjölkningsstationerna föll dock bönderna på läppen. Snart infördes mjölkgropar, där mjölkningen kunde ske utan att arbetaren behövde stå dubbelvikt bredvid kon.

Nya stränga regler för gödselhantering har införts successivt, och komplicerade maskinella utgödslingsapparater konstruerats för att slippa det hårda arbetet med att skyffla dynga. 

I dag finns beslut på att man helt ska gå över till lösdjursdrift. Sedan 2010 får inga nya ladugårdar med bås byggas, men de existerande får användas vidare.

Den alerta betraktaren kan se hur lantbruket utvecklats genom att analysera dess byggnader. Men det är svårt att se vad som gömmer sig bakom ekonomibyggnadernas faluröda väggar. Det är lättare att notera de blanka tornsiloerna, de täckta gödselbrunnarna samt halmrullarna och de vita ensilage­paketen ute på fälten.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt