Eurokrisen och bankerna

2011-10-25 23:00  

Vad håller de egentligen på med på bankerna efter tre? Med tanke på de stora vinster bankerna gjort på att lättsinnigt låna ut pengar bör de ta sitt ansvar för skuldkrisen i Europa, anser ekonomer.

När jag i januari 2002 försökte använda franska franc för att köpa ett äpple på en marknad i Strasbourg fnös torgmadamen föraktfullt. ”Monsieur”, sa hon, ”De där slantarna gäller inte längre. Vet ni inte att vi har gått över till euro?”

Visst visste jag det. Men det hade sagts att både francen och euron skulle vara giltiga under en övergångstid. Man hade räknat med att det skulle ta ett par veckor att byta valuta. Men det tog bara några dagar. Nu skulle Europas ekonomier integreras och Europa bli världsledande. Elva länder införde euron 2002: Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike.

Sverige deltog inte i eurosamarbetet, vi röstade nej i folkomröstningen. Men även om vi hade velat skulle vi inte fått vara med. För att ett land skulle få delta krävdes att det uppfyllde de så kallade konvergenskraven – att ha en balanserad budget, en inflation hållen i schack och en hanterbar statsskuld. Det hade inte Sverige.

I början såg allt ljust ut för euron, men efter några år började det knaka i fogarna. Allt fler länder fick problem med konvergenskraven, men mörkade med statistiken för att det inte skulle märkas. Hålen i stasbudgetarna fylldes med lån från mer än villiga banker. Till slut följde inte ens Frankrike och Tyskland de regler de själva hade drivit igenom.

När de svinaktigt usla statsfinanserna i Pigs-staterna (Portugal, Irland, Grekland och Spanien) till sist uppdagades stod länderna redan på konkursens brant med skyhöga budgetunderskott och galopperande statsskulder.

Hade man nu haft kvar sina nationella valutor skulle problemen ha varit lätt åtgärdade. Man hade gjort som Sverige gjorde på 1980-talet – devalverat sig ur krisen. Att man sänker värdet på sin valuta innebär automatiskt att alla löner, fastighetsvärden och liknande sänks i förhållande till omvärlden. Men det innebär samtidigt att alla lån minskar, även statsskulden (åtminstone den del som är upplånad i landets egen valuta).

Om man som grekerna har en fast internationell valuta som euron går det tyvärr inte att devalvera. I stället måste löner och pensioner sänkas reellt och budgeten dras ned, vilket skapar missnöje och protester hos befolkningen. Men trots åtstramningarna minskar inte lånen. Tvärtom kräver bankerna att den som har dålig säkerhet (som Grekland) som straff får högre ränta på sina lån. Hur ska ett land som redan går på knä klara ytterligare ökade kostnader? Något måste göras, men vad?

Med finanskrisen i färskt minne infördes 2010 en räddningsfond kallad EFSF (European Financial Stability Facility) om 440 miljarder euro, där euro-­zonens länder gick in med pengar motsvarande sina andelar i euron – Tyskland 27 och Frankrike 20 procent. Därtill kommer 40 miljarder euro från EU-kommissionen. Problemet är att det inte räcker. Mer pengar måste till, ytterligare fler gånger så mycket. Men vem har råd att lägga upp så mycket pengar? Norge? Eller Kina? Eller kanske någon Gulfstat?

– Nordeuropas skattebetalare ska hur som helst inte behöva betala för att sydeuro­p­é­erna slarvat, säger vissa. Det är bankernas fel, som alltför lättvindigt lånat ut pengar. De får ta kostnaderna. Lånen måste skrivas ner!

– Omöjligt, säger and­ra. Då går en rad banker i konkurs och så är vi tillbaka i finanskrisen från 2008, när investmentbanken Lehman Brothers fall fick hela det finansiella systemet att tvärstanna.

– Struntprat. Bankerna måste kunna klara kriser, inte bara håva in pengar i goda tider. De måste ha en viss stresstålighet. Finanskrisen 2008 visade att bankerna hade för lite säkerhet i botten. Det nya regelverket Basel III, som också upphöjts till EU-direktiv under namnet CRD4 (Capital Requirement Directive) kräver att bankerna har mer eget kapital. Men reglerna kommer inte vara helt implementerade förrän 2019.

I fredags debatterades euro-krisen på SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. En av debattörerna var Paulina Dejmek från EU-kommissionen, närmare bestämt från direktoratet för den inre marknaden under kommissionär Michel Barnier. Hon betonade att det finns fem saker som måste åtgärdas snarast för att krisen ska lösas: skuldnedskrivning, en ökning av den europeiska räddningsfonden, ökad budgetdisciplin, tidigareläggande av infrastrukturinvesteringar för att få fart på ekonomin samt, till sist, nya regler för kapitalisering av bankerna.

Basel III-reglerna innebär att banker ska ha ett eget kärnkapital på 8 procent av omsättningen och en likviditet som gör att banken kan hålla sig flytande 30 dagar även om marknaden fått panik.

– Det räcker inte, säger finansmarknadsminister Peter Norman. Kanske är det dessutom så att kapitaltäckningsbehovet är olika i olika länder. Faktum är att Sverige är Europas tredje största bankland i förhållande till bnp efter Schweiz och Storbritannien, och borde ha högre krav. Vår banksektor är fyra gånger bnp. Att höja kapitaltäckningen är lönsamt, åtminstone upp till 15–16 procent.

– Nej. Om kapitalkraven höjs för mycket blir det svårare att få fram pengar till kreditmarknaden. Då stannar näringslivet, säger Kerstin af Jochnick från Svenska Bankföreningen.

På senare tid har Europaparlamentet föreslagit att någon typ av skatt på finansiella transaktioner införs. Men här går meningarna isär. Tanken är att en finansiell transaktionsskatt, även kallad Tobinskatt (efter den amerikanske ekonomen James Tobin, 1918–2002), skulle göra att det blev mindre attraktivt att spekulera i snabba affärer med derivat och andra finansiella instrument och marknaden blev mindre fladdrig.

– Urdum idé, säger bland andra Folkpartiets EU-parlamentariker Olle Schmidt. Resultatet skulle bli att finanshandeln flyttade från Europa. När Sverige 1983 införde ”valpskatten” försvann handeln utomlands. Skatten hade förväntats ge 1,5 miljarder i intäkter, men det blev bara 80 miljoner. Valpskatten togs bort 1991.

Men det finns andra sätt. Varför inte införa en finansiell aktivitetsskatt, en sorts EU-moms på ­finansiella transaktioner? Inkomsterna skulle gå direkt in i EUs budget och kunna användas till bland annat stödfonder.

Här dyker att annat problem upp som diskuterats livligt under de senaste dagarnas krismöten. En EU-skatt skulle kräva en fördragsändring. Enligt de existerande fördragen har inte Europeiska Unionen rätt att beskatta medborgarna, det har bara nationalstaterna. Fredrik Reinfeldt sa i en intervju i helgen att han är emot den fördragsändring mot överstatlighet som allt fler andra EU-länder vill genomföra.

Vi får se hur förhandlingarna går.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt