Den industriella textilrevolutionen

2016-04-27 07:03  

Stora vinster för fabriksägarna, men uppbyggt på slavarbete Här är historien om hur tygproduktion blev en industri.

Richard Arkwright grundade de första helt mekaniserade textilbruken i England vid 1700-talets mitt. Textilindustrins uppsving ledde till sagolika vinster för bruksägarna i England, men samtidigt till storskalig import av afrikanska slavarbetare till bomullsplantagerna i de amerikanska sydstaterna.

Människan är det enda däggdjuret som inte har päls på kroppen. Det är konstigt, men så är det.

Att gå omkring alldeles naken passar kanske bra i ett tropiskt klimat, men i mer tempererade zoner innebär det avsevärda problem. Man fryser ofta, vilket inte är särskilt angenämt. Och ännu längre norrut, på våra breddgrader, fryser man ihjäl.

Redan för över hundratusen år sedan hade människorna emellertid hittat en lösning på problemet. Man lånade helt enkelt värmande päls från djuren. Iklädda pälsverk kunde människorna utstå alla tänkbara klimat så  bra att de för ungefär 30 000 år sedan hade spritt sig över hela jorden.

Men det finns också andra sätt att tillverka värmande kläder. I en grotta i Georgien har arkeologer funnit fibrer av vildlin som anses vara 40 000 år gamla och tyder på att människorna redan då hade en teknik för att väva tyg.

Tre olika huvudtyper av fibrer har sedan forntiden använts för textiltillverkning. Dels körtelsekretfibrer (som silke), dels ull från djur (får, kameler, lamadjur, alpackor, hundar, kaniner med mera) och dels olika typer av växtfibrer (bomull, lin, nässla, kapok, kokos, hampa, jute, manilla, sisal, med flera).

Gemensamt för alla fibertyperna är att de var för sig är alltför korta eller klena för att direkt kunna användas för vävning. Flera fibrer måste först spinnas ihop till tråd eller garn, därefter kan de flätas eller vävas till starkt tyg som sedan kan användas för att tillverka kläder. Hos oss i Nordeuropa är det huvudsakligen lin och ull som traditionellt använts. I Indien bomull. I Kina silke.

Att spinna garn är inte svårt, det behövs bara en roterande slända som tvinnar garnet till lagom tjocklek och styrka, men det tar tid. Det tar faktiskt längre tid att spinna garnet än att väva tyget, i synnerhet sedan de mekaniska vävstolarna hade uppfunnits. Därför var det ett stort framsteg när de första spinnmaskinerna kom i bruk i mitten av 1700-talet. Spinning Jenny (en jenny var en maskin, engine) uppfanns av den engelske James Hargraves år 1764 och ökade produktionen avsevärt. Ännu fortare gick det när Richard Arkwright utvecklat sin Water Frame, en vattendriven spinnmaskin som samtidigt spann en mängd trådar.

Det visade sig snart att de nya spinnmaskinerna lämpade sig utmärkt för att spinna tråd av bomull. Nu uppstod bomullsplantager i Nordamerika, och stora mängder råbomull exporterades till Europa, och då i synnerhet England. Men jordbruksarbete kräver jordbruksarbetare, något det var ont om i de brittiska kolonierna. Lösningen blev import av slavarbetare från Västafrika.

Portugiser och spanjorer hade sedan 1500-talet fraktat slavar över Atlanten till sina tobaks- och sockerrörplantageer i Sydamerika och Karibien. Nu gick slavhandeln även till de brittiska bomullsplantagerna i vad som i dag är de amerikanska sydstaterna. Historikerna beräknar att totalt drygt 300 000 svarta slavar kom till plantagerna mellan 1620 och 1866, då slaveriet helt förbjöds efter Sydstaternas förlust i amerikanska inbördeskriget.

Råbomull skeppades från plantagerna i Nya Världen till textilbruken i England, där bomullen rengjordes, kardades, spanns, färgades och vävdes i alltmer avancerade maskiner. Ett av de första stora textilbruken drevs av Richard Arkwright och låg i Masson Mill vid floden Dee några mil söder om Sheffield. När ångmaskinerna gjorde att industrier inte längre var beroende av vattenkraft anlades allt fler textilfabriker inne i de nya industristäderna. Det sägs att Manchester vid 1800-talet stod för 75 procent av världens samlade export av textilprodukter. I dag är Manchesters storhet som textilstad för länge sedan förbi och fabrikerna nedlagda. Tyg och kläder för export produceras numera i Kina, Indien och Bangladesh. I Manchester görs bara specialtextilier för exempelvis rymdändamål och kirurgiskt bruk

Kaianders Sempler

Mer om: Kaianders Textil

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer