Svensk officer bedrev biologisk krigföring

Otto von Rosen (1884-1963) fotograferad av norska polisen efter gripandet i Norge 1917, sannolikt iförd den jaktklädsel han bar under sina sabotageoperationer på Nordkalotten. Två fransk-afrikanska divisioner vid Ypern i Belgien överraskades fullständigt när tyskarna 1915 satte in den första framgångsrika gasattacken under första världskriget. Effekten blev större än vad någon hade räknat med. När man nu hade tagit ett steg och använt kemiska stridsmedel, varför inte ta ett till och pröva biologisk krigföring - på en avlägsen plats? En av de agenter som tyskarna försåg med biologiska stridsmedel var den svenske officeren Otto von Rosen. Ny Teknik publicerar här ett utdrag ut Lars Gyllenhaals nya bok "Svenskar i krig": "Hösten 1916 skickade den preussiska generalstaben von Rosen till svenska Tornedalen. Enligt släktkrönikan och andra källor skall han med tre soldater ur 27e preussiska jägarbataljonen ha tagit sig till Kolahalvön och sprängt en del av järnvägen till Murmansk och ett ammunitionsförråd. Sedan skall avdelningen i februari 1917 ha återvänt till den norska gränsen. Tillsammans med sina landsmän Raoul Graaf och Halvdan Sterky samt finländaren Emil Jokola ertappades han med två tungt lastade slädar vid en ödegård söder om Soppero i slutet av november 1916 av länsman Baudin. Lasten bestod till större delen av konserver av märket Svea kött. Då länsmannen ville tillaga några av dem blev han upplyst om att de innehöll sprängmedel och att det totalt rörde sig om 200 kilo. Gruppen beordrades föra den konfiskerade lasten till poliskontoret i den svenska gränsbyn Karesuando. Därefter fick de besynnerligt nog frihet att lämna gränsområdet. Följande månad skall expeditionen, även benämnd "von Rosenska ligan", ha anlänt till nordnorska Kautokeino för att jaga i omgivningarna. Pressen uppgav senare att gruppens syfte hade varit att utföra spioneri för tysk räkning, på samma gång som man sökte skada de ryska ammunitions- och vapentransporterna. Det pågick en intensiv trafik från den norska hamnen Skibotn, norr om Treriksröset, till det ryska Torneå. I strid med neutralitetspolitiken tillät Norge att brittiska vapen och förnödenheter fraktades över Skibotn, längs med svenska gränsen och vidare in i det ryska imperiet. Tusentals hästar och hundratals renar användes. Polischefen i den norska samebyn Karasjok fattade misstankar mot de tungt utrustade män som dök upp i hans distrikt i mitten av januari 1917. De var utan pass men hade sprängmedel, gevär, detaljerade kartor över Finland, en mängd valutor, en kamera, det ovanliga indiangiftet curare och två lådor med sockerbitar. De senare visade sig innehålla små men farliga stridsmedel: mjältbrandsbakterier, bacillus anthracis, inkapslade i glas som i sin tur omgavs av socker. Den tyska krigsmakten hade kommit fram till att man borde kunna stoppa britternas hjälp till Ryssland genom att slå ut transporternas dragdjur. Det ryska krigsministeriets speditör i Tornedalen, liksom von Rosens konfiskerade dagbok berättar att sabotörerna i viss mån också hann använda de biologiska vapen som de utrustats med. Speditören konsul Georg Lind: "?hästarna led av lungpest, som hade förorsakats av att de tillförts baciller genom socker. [?] 30 av de yngsta, starkaste och bästa hästarna dog [?]. Samma sak var det på den finska sidan, där dog ett par hundra hästar". Så vitt bekant försenades inte transporterna från Skibotn till Ryssland nämnvärt, men denna föga kända episod i första världskriget är ändå märklig som en av de första gångerna i modern tid som biologisk krigföring tilllämpades. Friherre von Rosen motiverade sina planer för den norska polisen med att han ville bidra till Finlands frigörelse från det ryska imperiet. Hans grupp blev anhållen, och han själv skickades till Kristiania (Oslo), anklagad för försök till sabotage och underrättelseverksamhet. Efter bara tre veckor i fängsligt förvar utvisades von Rosen till Sverige efter påtryckningar från svenska UD. Svenskar i krig av Lars Gyllenhaal, Historiska Media 2004, 400 sidor, cirkapris 300 kronor. Åttio år efter det märkliga beslaget i Karasjok upptäckte man på polismuseet i Trondheim att två av de dödliga sockerbitarna råkat bli kvar på museets dammiga hyllor. Det var en försiktig museichef Knut Sivertsen som såg till att sockerbitarna togs om hand av norska försvarets mikrobiologiska laboratorium, som efter en undersökning lät specialanläggningen i Porton Down, Storbritannien, oskadliggöra dem. Det visade sig att bakterierna överlevt de åttio åren på museum - ett nytt världsrekord för bacillus anthracis! Men de steriliserade sockerbitarna fick man tillbaka och de finns ännu att beskåda i Trondheim. " Lars Gyllenhaal, författare. Foto Kaianders Sempler (Publicerat med tillstånd av författaren och Historiska Media) Otto von Rosen var inte den ende i tysk tjänst att använda mjältbrand under första världskriget. En herre vid namn Joseph W Foxwell jr från College of Staten Island har i tidskriften "Studies in Conflict and terrorism" (24:107-129, 2001) skrivit en artikel med titeln "Current Trends in Agroterrorism" där han inledningsvis berättar om det tyska programmet för biologisk krigföring under första världskriget. En amerikanskfödd tysk agent vid namn Anton Dilger, utexaminerad från Johns Hopkins Medical School, använde kulturer av mjältbrand för att förgifta hästar och mulor som skeppades från USA till fronten i Frankrike. Dilger hade fått med sig bakteriekulturer av både bacillus anthracis och pseudomonas mallei från Berlin, och odlade dem vidare i sitt eget lab hemma i Washington. Han stack djuren som skulle exporteras med infekterade nålar varefter epidemier startade bland djuren ombord på båtarna över Atlanten. Över 3 000 hästar sägs ha infekterades. Enligt artikeln försökte också andra tyska agenter att använda samma teknik på franska hästar vid fronten. Det framgår inte av artikeln hur det gick för Anton Dilger efter att han avslöjats. Men för Otto von Rosen gick det ju förvånansvärt bra. Han levde under mellankrigstiden i Danzig, flyttade hem till Sverige 1939 och avled i Breared i Halland 1963. Kaianders Sempler 08-796 65 67 kaianders.sempler@nyteknik.se