Hon ska rädda sjuka med organ från grisar

1999-01-13 14:42  
När Ny Teknik ska intervjua Annika Tibell, transplantationskirurg på Huddinge sjukhus, har hon opererat hela natten.

Transplantationer är oftast akuta. Det handlar om timmar från det att en person i respirator har dött, tills att det donerade organet sitter på plats i patienten.

Cirka 20 procent av dem som idag köar för ett nytt hjärta, eller en ny lunga, dör på väntelistan.

Nu står hoppet till xenotransplantationer. Xeno betyder främmande på grekiska och den nya tekniken innebär framtida transplantationer av vävnader, celler och hela organ från djur till människa.

- Ett mänskligt organ kommer sannolikt att förbli det bästa alternativet, men när behovet ständigt är större än tillgången vore det fantastiskt att kunna utnyttja denna teknik, säger Annika Tibell.

- Xenotransplantationer skulle göra det möjligt att alltid ha ett organ tillgängligt för exempelvis patienter med ett akut sviktande hjärta. Vi hoppas också att kunna hjälpa dem som idag normalt inte behandlas med transplantation, exempelvis diabetiker, eller dem som lider av Parkinsons sjukdom.

Annika Tibell, som är överläkare, ingick i den forskargrupp på Huddinge sjukhus som 1990 blev först i västvärlden med att transplantera insu-linproducerande grisceller till diabetiker. Tio patienter behandlades och hos fem av dem producerade de transplanterade cellerna insulin under 100 till 400 dagar. Mängden insulin var dock liten och alla fick fortsätta med sin insulinbehandling som tidigare.

Två år senare kopplades två njursjuka patienter i Göteborg till grisnjurar utanför kroppen. Syftet var att studera avstötningsreaktionen.

Försöket gjordes under cirka en timmes tid och man kunde i senare studier visa att det blev en avstötning.

Att transplantera djurorgan är ingen ny tanke. Redan på 1960-talet gjordes det - framförallt i USA - mer eller mindre desperata försök att transplantera aporgan till svårt sjuka patienter. Apan är mest lik människan, men anses för riskfylld som donator därför att den bär på en rad så kallade retrovirus; den typ av virus som ligger bakom hiv.

Man vill heller inte använda apan av etiska skäl, däför att den liknar människan för mycket.

Idag är xenoforskningen helt inriktad på gris. Grisen utnyttjas ju redan som mat, resonerar etikerna.

Ett av de stora medicinska problemen är avstötningen.

Vid transplantationer av mänskliga organ används idag så kallade immunsuppressiva läkemedel. Men läkemedlen förmår inte helt hämma avstötningen och de fungerar inte fullt ut vid transplantationer mellan arter. Avstötningen har flera olika faser. Den första, hyperakuta, inträffar därför att människan har antikroppar riktade mot en speciell kolhydratmolekyl, ett antigen, kallat Gal, som sitter på ytan på alla grisens celler. Antikropparna fäster till Gal och binder sedan komplement, ett immunsystemets kemiska vapen.

De så kallade komplementfaktorerna finns i blodet som inaktivt förstadium och aktiveras vid bindningen till antikroppparna.

Ett grisorgan som transplanteras till människa förstörs inom ett par timmar av den hyperakuta avstötningen. För tio år sedan såg därför forskarna stora problem med att flytta grisorgan till människa.

Julafton 1992 skedde ett genombrott. Då föddes den transgena grisen Astrid.

Forskarna på dåvarande brittiska bioteknikföretaget Imutran i Cambridge - företaget är nu uppköpt av läkemedelsjätten Novartis - hade lyckats att medelst mikroinjektion överföra en specifik mänsklig gen till en gris. Den mänskliga genen hämmar komplementet och det blir ingen hyperakut avstötning.

Idag finns det cirka tusen sådana transgena grisar på en farm utanför Cambridge och var fjortonde dag landar ett plan på Bromma flygplats.

I en kylvätska finns en bukspottskörtel från grisfarmen i England. Destinationen är Huddinge sjukhus.

- Den transgena grisen är ett viktigt framsteg, säger Annika Tibell. Systemet slår så att säga av av på halva vägen och det första hindret mot xenotransplantation är nu borta.

När man talar om xenotransplantationer tänker man kanske främst på hela organ. Men många forskare tror att transplantation av celler kommer att få en minst lika stor betydelse. De immunologiska reaktionerna mot celler anses lindrigare än mot hela organ. Tidig avstötning drabbar även celltransplantat, men delar av celltransplantatet överlever och det går lättare att kontrollera avstötningsprocessen.

När så är möjligt är celltransplantation att föredra, anser Annika Tibell. Transplantation av endast celler räcker exempevis för att bota diabetiker eller Parkinsonsjuka. Vid andra fall måste man däremot använda sig av hela organ.

- Tidigast om två år kan det vara aktuellt att göra nya kliniska prövningar med transplantationer av grisceller i Sverige, tror Annika Tibell. Detta under förutsättning att bland annat infektionsrisken bedöms som liten och hanterbar.

- Den första transplantationen av hela organ kommer troligen i USA eller England inom cirka två år.

Gentekniken är mycket viktig för framtida xenotransplantationer. Den kan komma att överbrygga fysiologiska skillnader; minska det som gör att grisen känns främmande. Och den kan bli ett verktyg för att kunna reducera risken för farliga virus.

Parallellt med att genforskare utvecklar nya transgena grisar och nya läkemedel pågår en annan debatt. Den debatten är fokuserad på smittorisken. Kan okända virus överföras från gris till människa och kanske starta epidemier? Det finns farhågor om att virusen överförda till människor kan göra den transplanterade sjuk, men också andra kan bli smittade. Hiv-viruset var exempelvis sannolikt först ett ickefarligt virus hos apa, men blev sjukdomsframkallande i samband med att det överfördes till människa. De transgena grisarna föds nu upp under ytterst strikta hygieniska förhållanden, men de virus man speciellt oroar sig för är så kallade endogena retrovirus som är inbyggda i cellens arvsmassa. De finns i alla celler, också i könscellerna, och går därför i arv.

Alla däggdjur har sådana endogena retrovirus. Hos sin naturliga värd ger de inte infektion. Men man vet inte hur grisens endogena retrovirus reagerar i en människa.

- Det är frågan om ett nytt panorama och infektionsrisken är den största och viktigaste frågan, säger Annika Tibell som också är sakkunning i xenotransplantationskommittén. Den arbetar på uppdrag av socialdepartementet, och våren 1999 ska den vara färdig med sin rapport som sedan ska ligga till grund för lagstiftningen. Kommittén har att behandla sådant som villkor för kliniska försök, säkerhet, etik och djurskyddsfrågor. Vem ska exempelvis få mänskliga organ och vilka ska få djurorgan? Vilka risker ska man vara beredd att ta? Var går gränsen för hur många organ som kan transplanteras innan människan blir "förgrisad"?

Internationellt är xenotransplantation nu under debatt och det är en splittrad forskarvärld som diskuterar. I motsats till vanliga transplantationer, där människor donerar sina organ utan ersättning, är detta en verksamhet med "big business".

Bioteknik- och läkemedelsindust-rin satsar miljoner och forskningen omges av stort hemlighetsmakeri.

- Uppföljningen av de hittills transplanterade patienterna är lugnande, säger Annika Tibell. Riskerna att något ska hända bedöms som mycket liten. Sedan kan man ju diskutera om man har rätt att ta den risken ändå. Det är en stor och viktig fråga därför att den berör också and-ra än den enskilda patienten.

- Men det kan också vara etiskt svårt att försvara att låta bli att utveckla en teknik som kan hjälpa svårt sjuka människor, slutar Annika Tibell och rusar snabbt iväg till nästa arbetspass.

Om någon timme kan ett nytt organ vara på väg. Inom lopppet av ett dygn måste både givare och mottagare vara opererade.

Birgit Andersson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer