Lång hård väg mot härdning med magnetism

"Är det här fabriken? Det ser mer ut som en ranch!" lär en amerikansk kund har utropat när han fick syn på Magnettekniks lokaler i Forsheda. Av bara farten köpte han en av företagets magnetvärmningsmaskiner. Vd Ulf Thelander tystnar ett ögonblick. Han har kämpat länge med att arbeta upp företaget i den gula villan i Småland, nu är det dags att skörda. Uppvärmningsmaskinerna som monteras i den garageliknande verkstaden säljs över hela världen. - Hade du kommit för några år sedan hade vi tagit emot i blåställ. Då byggde vi själva de maskiner vi hade order på, sedan åkte slipsen fram och vi gav oss ut för att sälja fler. Orderstocken såg ut som en sinuskurva, säger han och skrattar. Han väntade inte på värmningsmaskinernas genombrott innan han gav sig på nästa utmaning; härdning av stål. För ett år sedan fick företaget, som enda småföretag i Sverige, ett så kallat Craftbidrag från EU om fyra miljoner kronor att disponera. Pengarna ska användas till att köpa de tjänster som behövs för att utveckla idén om härdning med hjälp av magnetteknik. Men en god idé räcker inte långt för den som vill ha EU-stöd. - Alla dessa papper, jag erkänner att jag var inte byxad att fylla i dem. Det enda jag var säker på var företagets namn och mitt eget. Sedan satt jag där och läste och försökte, men jag blev mer och mer vilsen och till slut gav jag upp, säger Ulf Thelander. Till slut fick han hjälp med blanketterna, och blev kallad till Bryssel för att redogöra för sitt projekt. På företagets anslagstavla hänger i dag ett foto av vd:n, sovande i en belgisk caféstol. - Där kommer vi, bonnläppar, till Bryssel. Vi åkte till fel våning och drog alltihop för en man som såg ut som ett frågetecken - han höll på med sopor, tror jag. Det var bara ut igen och upp med hissen, då kom vi rätt, till mr Nägele som är vår kontakt i dag. Hos mr Nägele vidtog rena förhöret, efteråt var Ulf Thelander så trött att han somnade i solen. Principiell motståndare mot alla slags bidrag hade han lyckats kamma hem fyra miljoner från EU. - Jag har hela tiden levt på att bygga maskiner, och inte haft ett enda stöd. Jag tror inte på stödpengar, säger han. Att lyckas med härdningsprojektet hade antagligen varit praktiskt omöjligt utan EU-pengarna. Kraven på härdad metall är stora, och hårdare ju större kunderna är. Åtar sig ett företag att härda Scanias bakaxlar duger det inte att redovisa att metallen är tillräckligt hård, man måste veta exakt vad som har hänt i axeln under härdningsprocessen. Sådana kunskaper hade inte Ulf Thelander. Han hade lärt sig hantera magnetism genom att prova sig fram, inte genom teoretiska beräkningar. Genom EU-projektet fick han kontakt med ett franskt företag, experter på att beräkna magnetism. Samarbetet ska leda till möjligheten att simulera uppvärmningen, men redan finns en första härdningsmaskin i bruk, gömd bakom presenningsklädda galler. Härdaren påminner om en stor pelarborrmaskin med borret ersatt av en kärna. Två spolar skapar magnetismen som värmer upp ämnet, medan kärnan förblir kall. I det här fallet är det decimeterstora ringar till kullager som härdas på försök. En halv minut tar det, efter det att kärnan sänkts ned i ringen. Sedan är metallrundeln glödande röd och knappt tusen grader varm. Ulf Thelander kan inte låta bli att sträcka ut fingret och peta lite på kärnan, trots att strålningsvärmen från ringen hettar i ansiktet. Härdaren håller temperaturen stilla kort stund, sedan är processen klar. Ulf Thelander ser oerhört nöjd ut. - Jag tror jag vill köpa en själv, säger han. Operatören härdar en ring till, det börjar ryka lite runt ämnet, som blir blått, metallfärgat och sedan orangerött igen. Det går undan. En minut för varje ring, och maskinen klarar att hetta upp dem på bara sju sekunder om så skulle vara. Det tål å andra sidan inte stålet. Några förvridna ringrester ligger i ett hörn, resultat av experiment med magnetismen. Problemet är att lära sig styra magnetismen till det som ska härdas eller värmas. Ulf Thelander har gått den långa vägen, och hunnit elda upp ett arbetsbord, ett golv och bakluckan på en Volvo 740 i jakten på kunskap. Livet som småföretagare och konstruktör har tidvis varit hårt. Den första maskinen, som levererades till Forsheda Gummi, var avsedd för värmning av verktyg till gummimaskiner. När den provkördes första gången smälte bultarna i arbetsbordet bort medan verktyget blev lite ljummet. Ulf Thelanders två anställda sade upp sig, och han fick ensam reda ut vad det var för fel. - Jag trodde det skulle bli fem hundår, men det blev sju-åtta. Hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig försökt, säger han. Under den värsta lågkonjunkturen lackerade han om lastbilar och byggde en kylanläggning åt Halmstads Gummi för att få företaget att gå runt. I dag garvar han åt det, men tillägger att kylanläggningen fortfarande fungerar bra. - De snackar om att man ska nischa sig, men glöm det. Vi gjorde allt, till och med raka motsatsen till det vi egentligen håller på med, säger han. Nu kretsar tankarna kring utvecklingen av härdaren och marknadsföringen av värmningsmaskinerna. Hur ska de bäst säljas i världen? Redan finns några maskiner i varje världsdel, och med ABB Metallurgy som partner i USA kan lilla Magnetteknik känna sig tryggt på den marknaden. Garageverkstaden ska företaget behålla till dess att omsättningen är uppe i 20 miljoner, det dubbla mot i dag. - Men vi har blivit mer som Volvo och de andra storföretagen, vi köper mest komponenter som vi monterar ihop, säger Pär-Erik Näslund, produktionsansvarig. Härdningsmaskinen är ännu inte lanserad, men Mangetteknik hoppas på en stor marknad. Varje verkstadsföretag som i dag skickar sina metalldetaljer till ett härdningsföretag är en tänkbar kund. Frågan är bara vad som händer när Craftprojektet är genomfört och härdningsmaskinen presenteras. I England finns nämligen ett annat företag som arbetar med liknande metoder. Bakom det brittiska företaget finns bland annat Mitsubishi, medan Magnetteknik stöds av kunderna Volvo, Scania och ABB. Det lutar åt giganternas kamp, men Thelander verkar avslappnad. - Vi säger som de sa om katten i Emil i Lönneberga - den får gå där, säger han om den brittiska konkurrenten. Tills vidare sker härdningen på experimentstadiet, gömd bakom gröna presenningar i djupaste Småland.