Svenska bönder bränner 6 000 ton plast olagligt

2001-09-19 13:00  
Det går att återvinna plasten från de vita ensilagebollarna på Sveriges åkrar. Men det blir för dyrt anser branschen. Plasten är inte heller populär som bränsle i landets värmeverk. Istället bränns 6 000 ton plast olagligt på gårdsplanen hemma hos lantbrukarna.

- Vi har märkt att det är en stor produkt och ett stort problem, säger Lena Jacobsson, handläggare på Naturvårdsverket.

Sveriges bönder sveper varje år in balar av klöver och gräs i 9 000 ton ensilageplast. I den syrefattiga miljön förvandlas vallväxterna till en slags näringsrik surkål för kor.

Ensilageplasten används en enda gång och kasseras sedan. Det görs några få försök med insamlingssystem men bara 2 500-
3 000 ton har samlats in i Sverige i år, uppskattar Torsten Carlsson, produktchef på växtodlingsdivisionen på Svenska Lantmännen.

Drygt 6 000 ton eldas upp på Sveriges bondgårdar. Plasten bränns utomhus ihop med annat skräp som mögliga höbalar, berättar en lantbrukare för Ny Teknik. Och Naturvårdsverket känner till situationen.

- Förbränningen är olaglig. Det framgår av paragraf 16 i renhållningsförordningen, säger Lena Jacobsson.

Den vita plasten är polyeten och är tekniskt jämförbart med den krymp- och sträckfilm som viras kring gods som transporteras på lastpallar.

Nästan två tredjedelar av de 25 000 ton krymp- och sträckfilm som säljs i Sverige varje år samlas in. Allt detta går till materialåtervinning och får nytt liv som bärkassar och sopsäckar.

Även plasten från ensilage skulle kunna återvinnas. Problemet är att den är förorenad av grus och gräs. Därför är kostnaden för återvinningen något högre än värdet på det förädlade återvunna plastmaterialet, hävdar företaget Plaståtervinning utanför Arvika.

Företaget har behandlat och sålt vidare ensilageplast till ett amerikanskt bolag som tillverkar underhållsfria plankor av träinblandad plast. Plankorna används bland annat till altaner, bryggor och balkonger i USA.

Men ensilageplasten som återvunnits på det värmländska företaget kommer från Norge. Där klassas plasten som en förpackning och producenten är därför skyldig att se till att den återvinns.

I Sverige valde Naturvårdsverket att inte se plasten som en förpackning utan som något som sätter igång en bakteriell process. Bakom beslutet som togs i mitten av 1990-talet låg även en önskan från både plasttillverkare och lantbrukare att plasten inte skulle belastas med en avgift.

Men en avgift skulle få igång en svensk återvinning, enligt Leif Andersson på företaget Plaståtervinning.

- Ungefär en krona och femtio öre per kilo plast skulle vi behöva få betalt för att det ska löna sig att processa och sälja vidare. Det motsvarar ungefär avgiften för dagens återvinning av plastförpackningar.

Det innebär att varje ensilagebal skulle bli drygt 2 kronor dyrare. Men ingen är intresserad av att betala en sådan avgift eftersom plasten inte omfattas av förordningen om producentansvar för förpackningar, hävdar flera i branschen som Ny Teknik pratat med.

- Vi har fortfarande möjlighet att klassa plasten som förpackning. Men vi väntar på att producenterna ska ta fram ett insamlingssystem, säger Lena Jacobsson.

Enligt tillverkaren Trioplast i Smålands Stenar har man drivit frågan om ett återvinningssystem i mer än fem år. Ett nytt initiativ till återvinningssystem har nu tagits av branschen men planerna är fortfarande långt ifrån konkreta.

- Det är för tidigt att skissa på hur det skulle kunna se ut. Vi hoppas naturligtvis på att vara färdiga så snart som möjligt men jag kan inte ge dig ett datum, säger Håkan Pettersson som jobbar med kretsloppsfrågor på Trioplast.

Den lilla mängd som samlats in de senaste åren har uteslutande gått till förbränning. Plasten har körts till några av de 23 värmeverk i landet som har tillstånd att bränna avfall.

Men nu säger allt fler värmeverk nej till plasten, som allt oftare konkurreras ut av annat källsorterat avfall. Förklaringen är att den deponiskatt som infördes förra året har gjort det dyrare att lägga sopor på tippen.

Plasten är också seg och tekniskt svår att dela sönder i småbitar. Detta är nödvändigt för att förbränningen ska bli så bra som möjligt. Finfördelningen behövs också för att plasten inte ska fastna i maskinerna på värmeverken.

En möjlig lösning på problemet är att därför klassa om ensilageplasten från avfall till bränsle. Då skulle den få brännas tillsammans med flis i alla de värmepannor som inte har tillstånd att bränna avfall.

Niclas Köhler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Aktuellt inom

Debatt