Kraftstationen i Untra har tjänat i hundra år

2018-02-18 06:21  

KAIANDERS. Det eleganta vattenkraftverket ser nästan ut som när det stod klart 1918. Untraverket är fortfarande i full produktion, men nu är det hög tid för upprustning och ombyggnad. Om Mark- och miljööverdomstolen ger sitt bifall i april.

En gång för mycket länge sedan, berättar Selma Lagerlöf i Nils Holgerssons underbara resa, tävlade Västerdalälven och Österdalälven om vilken av dem som var mäktigast och skulle komma till havet först. De trängde sig fram genom skogar och nedför dalgångar, fyllde sjöar, kastade sig utför raviner och dånade så mäktigt de kunde.

Men när de kommit till Djurås strax söder om Gagnef ledsnade de på kivet och beslutade sig för att förena sig med varandra. Så fortsatte de sin färd tillsammans, och de brusade så vackert i Avestaforsen att dragspelsvirtuosen Calle Jularbo inspirerades att komponera en vals till deras ära.

Längre nedströms, vid Hedesunda, Österfärnebo och Untra, flöt de ut över det flacka landskapet och bildade breda fjärdar åtskilda av ett myller av öar innan de precis samtidigt flöt ut i havet vid Skutskär.

Just det. För Dalälven är minsann inte vilken struntälv som helst. Det är Dalälven som är nordangräns för grevar och baroner, och det sägs att inte ens eken gärna korsar den mäktiga älven. Faktum är att Dalälven avvattnar hela 30 000 kvadratkilometer, ett område lika stort som hela Albanien.

Men det är inte om älven själv vi nu ska prata, utan om ett av de 41 vattenkraftverk som den driver. Nämligen Untra kraftstation, den tredje i ordningen från älvens utlopp, efter Älvkarleby och Lanforsen.

I år, 2018, fyller Untraverket precis etthundra år. Detta är väl inte så märkvärdigt i sig, om det inte hade varit för att verket fortfarande är i det närmaste intakt sedan det byggdes 1918. Samma francisturbiner snurrar nu som för ett sekel sedan. I själva verket är Untraverket ett industrimuseum som fortfarande är i full produktion.

Egentligen börjar historien om Untraverket vid förra sekelskiftet. Redan 1898 hade Stockholms elektricitetsverk hört sig för med Statens vattenfallsverk om att få köpa eller arrendera kronans del i Älvkarlebyfallen. Där skulle man kunna anlägga ett vattenkraftverk och sedan använda den nya tekniken, högspänd trefas växelström, för att transportera elkraften till Stockholm.

Trefastekniken hade utvecklats dels vid Asea av svensken Jonas Wenström och dels vid tyska AEG av Mihail Dobrowolskij. Till skillnad mot likström kan växelströmmens spänning transformeras upp eller ner efter behag. Och vid riktigt höga spänningar, tiotusentals volt, kan transport ske genom milslånga ledningar med godtagbara förluster.

Där likström bara kan distribueras någon kilometer kan riktigt högspänd växelström skickas tiotals mil. Ja, ännu längre.

Redan 1891, vid en industrimässa i Frankfurt am Main, hämtades ström via en långväga förbindelse från en kraftstation i floden Neckar. Och två år senare prövade Asea en 13 kilometer lång ledning mellan Hällsjön och Grängesberg. Tekniken var klar för att stockholmarna skulle kunna utnyttja vattenkraften i norr.

Men förhandlingarna med staten strandade. Därför inledde man i stället förhandlingar med Söderfors bruk som ägde området vid Untrafjärden, några mil längre uppströms. Det gick segt, men till sist hade man löst alla tvister kring vatten- och strandrättigheter. År 1905 kunde projekteringen av Untraverket börja.

Untrafjärden skulle dämmas upp och vattnet ledas i en urgrävd kanal till själva verket. Även en utloppskanal skulle grävas så att fallhöjden i verket blev i medeltal 13 meter. Verket skulle innehålla fyra tvillingfrancisturbiner som drev fyra trefasgeneratorer (med utbyggnadsmöjlighet för ett femte aggregat) som gav 25-periodig växelström.

Strömmen skulle sedan tranformeras upp till 100 000 volt och ledas med luftledningar de 132 kilometrarna till Värtaverket i Stockholm. Där skulle strömmen transformeras ned till 6 000 volt och distribueras till elektricitetsverkets omformarstationer runt om i stan.

Själva byggnaden med maskin- och transformatorhallar skulle utföras i tegel med stilfulla utsmyckningar och friser. Som arkitekt anlitades Gustaf de Frumerie, tidigare medhjälpare till Ferdinand Boberg vid bygget av Värtaverket. Den anslagna budgeten var på 13 425 000 kronor. I december 1911 började bygget. En hel by med arbetarbostäder, markenterier och affärer växte upp. Som mest arbetade 540 man vid bygget.

Det visade sig snart att den anslagna budgeten inte skulle hålla. Mycket av den elektriska och mekaniska utrustningen hade beställts från Tyskland, och sedan första världskriget brutit ut avbröts leveranserna.

Utrustningen fick köpas av de svenska leverantörer som klarade det hela med förseningar och fördyringar som följd. Men till sist, lagom till att kriget äntligen tog slut och dubbelt så dyrt som projekterat, var allt klart. I december 1918 började Untraverket leverera ström till Stockholm. Då hade redan Vattenfalls kraftstation i Älvkarleby varit i drift i tre år.

I dag, hundra år senare, heter Untraverkets ägare Fortum. Men byggnaderna ser i mycket likadana ut som de gjorde 1918. Maskinhallen är nästan lika elegant som när den var ny. På väggen sitter fortfarande de ursprungliga mätarna från 1918 som visar ledskenornas ställning till turbinerna och produktionen från generatorerna.

Gjutjärnsskyltar visar leverantörerna: Asea, Karlstad mekaniska verkstad med flera. I väggen under de monumentala trapporna till hallen finns en fontän utsmyckad med glaserad keramikmosaik.

Längre in i verket ser man hur tidens tand knaprat. I taket hänger små stalaktiter och på några ställen sprutar fina vattenstrålar ut ur sprickor i den vittrande hundraåriga betongen. Att allt fortfarande fungerar efter så lång tid är ett herrans under.

Men visst har vissa saker moderniserats. Även om fyra av de fem turbinerna är de ursprungliga har generatorerna flera gånger lindats om. Transformatorerna har flyttats ut ur transformatorbyggnaden och står numera utomhus. Kraftledningsstolparna är sedan länge bytta.

I dag levererar Untraverket 220 kV 50-periodig växelström (när verket byggdes var det för 25 Hz). Själva manövercentralen på översta våningen har förnyats ett flertal gånger, men många gamla manöverpaneler finns kvar. Bland annat ett gäng urmodiga datorer i gulnad plast från 1990-talet. Men de används inte längre.

– I dag styrs Untraverket helt från Värtaverket i Stockholm, säger Magnus Svensson, chef för verket och ingenjör från KTH med erfarenhet från kraftverkbyggen i bland annat Laos.

– Det är bara om någon av maskinerna 1–3 har kopplats ur och behöver fasas in på nätet som det behövs personal.

Det finns numera bara fem anställda på verket, och de sysslar mest med underhåll. Men då har de också nästa kraftverk nedströms att ta hand om, Lanforsen.

Men nu är det hög tid att Untraverket moderniseras och helrenoveras. De gamla turbinerna och generatorerna har tjänat ut. På 1990-talet havererade lagret på en turbin som fick bytas, och då började man titta på ombyggnad eller förnyelse. 2004 havererade dessutom ytterligare en turbin och fick bytas.

– Från början hade vi tankar på en total nybyggnad. Vi planerade att bygga ett helt nytt kraftverk med ny inloppskanal en bit ifrån det gamla, och spara det gamla verket som museum. Men det blev nej från myndigheterna, säger Magnus Svensson.

– Det här är ett känsligt område. Trakten här i Nedre Dalälven är klassad som Natura 2000-område där EU har hårda miljöregler, och vi får inte använda mer vatten än i dag. Så det hela har mynnat ut i att vi nu planerar att behålla byggnaderna och inloppskanalen men byta till kaplanturbiner (det är de som ser ut som vanliga ställbara propellrar) och nya generatorer i en ny hall.

En sådan utbyggnad innebär att verket kan öka sin produktion med ungefär tio procent, med samma vattenmängd som i dag. Även dammarna behöver förstärkas.

Men tillståndet för en ombyggnad är inte klart.

– Det har varit en segsliten juridisk process med ständiga överklaganden. Vi är nästan i mål, men det har tagit oss 15 år för att komma dit vi är i dag. Nu återstår bara att vi får ett utslag till vår favör i Mark- och miljööverdomstolen i Nacka i april. Då kan vi äntligen köra igång med förnyelsen, säger Magnus Svensson.

Den gamla maskinhallen blir kvar som industriminne.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt