Fakta: Peter Ottsjö Grafik: Jonas Askergren

Så använder Kina ny teknik för total social kontroll

Demonstrationerna i Hongkong handlar allt mer om en protest mot Kinas övervakningssamhälle. Ny Tekniks Peter Ottsjö berättar i fem delar om teknik för att ta kontroll över människor – i Kina, men också i väst.

Peter Ottsjö

På mer än ett sätt har protesterna i Hongkong symboliserat gränsen mellan öst och väst. Gränsen mellan demokrati och diktatur. Gränsen mellan mänskliga rättigheter och förtryck. Men också gränsen till det övervakningssamhälle Kina bygger med hjälp av ny teknik.

För ungefär samtidigt som Kina förbereder sig för att införa ett så kallat socialt kreditsystem för att hålla reda på sina invånare, så har Hongkong-demonstranterna ägnat sig åt att saboterat gatlyktor som nyligen har utrustats med kameror och sensorer.

Demonstranterna vet nämligen vad Kina är kapabla till. Ta bara fallet med Alim.

DEL 1: Övervakningen av uigurer

Alim är en man i 20-årsåldern som tillhör den muslimska minoriteten uigurer. För två år sedan, rapporterar The Guardian, besökte Alim ett köpcenter i Xinjiang, en region i nordvästra Kina. Vid entrén scannades hans id-kort rutinmässigt. En kamera med ansiktsigenkänning fångade honom på bild. Efter några minuter blev han omhändertagen av polis, misstänkt för att vara terrorist. Mannens brott var att han studerat i utlandet och han ansågs därför utgöra en ”säkerhetsrisk”.

Kinesiska myndigheter förväntar sig att alla vuxna uigurer genomgår ett ”hälsotest”. Det går ut på att förse staten med dna, blodtyp, fingeravtryck, röstinspelningar och ansiktsavläsning. Mannen fick veta att artificiell intelligens hade flaggat honom i ett system som kallas Ijop (Integrated Joint Operations Platform). För att i framtiden slippa den här typen av kränkningar ombads han att ”helt enkelt stanna hemma”.

Övervakningen av uigurer i Xinjiang saknar motstycke i historien. Till att börja med finns en mobilapp som samlar biometrisk data om uigurerna, liksom om deras etnicitet, politiska hemvist, körkortsnummer, nummerplåten på bilen, elmätarställningen i hemmet och så vidare.

Därutöver har Kina delat in Xinjiang i zoner, med virtuella kontrollstationer (eller geostaket), från den qr-kodutrustade ytterdörren i uigurers hem, till strategiskt placerade övervakningskameror med teknik för att känna igen ansikten och registreringsskyltar.

Vakttorn och taggtråd omgärdar ett av koncentrationslägren i Xinjiang. Foto: Ng Han Guan

Ett stort antal myndighetsrepresentanter (vars effektivitet i sin tur bevakas av överordnade) har i uppgift att samla in all information till Ijop-systemet, samt att undersöka när systemet flaggar för något avvikande.

Det kan röra sig om ”ovanlig användning” av elektricitet i hemmet, eller om någon annan än ägaren till ett fordon tankar bilen, eller om mobiltelefonen har varit avstängd för länge, eller om man bara inte ”umgås med grannarna”.

Eller om man, som i fallet med Alim, har studerat utomlands. Att försöka kommunicera privat via krypterade kanaler är inte lönt, eftersom vpn-tjänster och appar som Whatsapp och Telegram per automatik misstänkliggör användaren.

För att ingen ska råka slinka igenom det finmaskiga övervakningsnätet håller Ijop också koll på vilka individer som har associationer till varandra. Det kan, till exempel, vara avvikande om en individ har kopplingar till en person som precis köpt en ny mobiltelefon.

Nurbakyt Kaliaskar gråter när hon berättar om sin dotter som har satts i koncentrationsläger. Foto: Dake Kang

Det rapporteras att över en miljon uigurer satts i koncentrationsläger. Kina, som först förnekade lägrens existens, rättfärdigar dem nu som nödvändiga åtgärder i landets kamp mot terrorism. I själva verket handlar det om assimilering av muslimer, eller ”politisk omskolning”

När medier har bjudits in till lägren har vi serverats bilder på uigurer som glatt har förkunnat att partidiktaturen hjälpt dem hitta rätt i livet: den typen av hårt koreograferade föreställningar som Nordkorea upphöjt till en konstform. I själva verket misshandlas, torteras och våldtas människor vars enda brott är att de är muslimer.

Kinas mål är inget annat än, som Human Rights Watch-forskaren Maya Wang kallat det, ”total social kontroll” av uigurer.

– Komplett övervakning, i realtid. Kinesiska myndigheter samlar oceaner av data om folk för att få fram en detaljerad förståelse av mänskligt beteende. Och sedan kan de kontrollera det beteendet, säger Wang.

DEL 2: Ett test med socialt kreditsystem – samt Alibabas Sesame Credit

Övervakningen stannar inte vid uigurer. Faktum är att Kina har planer på att rulla ut ett så kallat socialt kreditsystem som ska omfatta mer eller mindre alla medborgare i landet. Just nu pågår flera lokala tester i olika delar av landet, och många av dem är varianter av det pilotprojekt som påbörjades i Suining 2010.

I länet Suining i östra Kina, rankades över en miljon kineser, från 14 år och uppåt, utifrån sådant som utbildning, onlinebeteende och förmåga att följa trafikregler. Alla invånare började på 1 000 poäng, men kunde få avdrag eller påslag baserat på uppförande. En rattfylla? Minus 50 poäng. Skaffa barn utan familjeplanering? Minus 35 poäng. Missat att betala ett lån? Minus 30-50 poäng. Invånarna betygsattes sedan utifrån sin poängskörd, från A till D.

Den med ett högt betyg kunde exempelvis se fram emot fler och bättre jobberbjudanden, medan den med ett lågt hade svårare att få tillgång till billiga bostäder, svårare att starta företag och sämre tillgång till välfärdstjänster.

Just experimentet i Suining fungerade inte, men det har inte hindrat andra från att testa sina egna varianter.

Parallellt med dussintals initiativ på lokal nivå, har stora teknikbolag som Alibaba (den kinesiska e-handelsjätten) och Tencent infört sina egna versioner av sociala kreditsystem.

Alibabas betalplattform Alipay hade ifjol 870 miljoner kunder. En förklaring till den snabba tillväxten är att Kina på kort tid har blivit en av världens största ekonomier, men samtidigt saknat ett effektivt system för att bedöma kreditvärdighet.

Så för fem år sedan – när många kineser fortfarande betalade med sedlar och mynt – lanserade Alibaba Sesame Credit.

Alibabas högkvarter i Peking. Foto: Imaginechina

Det mesta går att göra med Alipay. Användaren kan exempelvis handla i butiker, beställa mat, betala för parkeringen, hantera fakturor, chatta med andra Alipay-användare och boka tid hos doktorn. Medan vi i Sverige använder olika appar till olika tjänster kan Alipay och Tencents Wechat ses som ”superappar” – ekosystem en användare aldrig behöver lämna.

Om Alipay-användaren dessutom är ansluten till Sesame Credit kastas all denna data in i en hemlig algoritm och ut på andra sidan kommer en poängsumma, mellan 350 och 950. Mer specifikt samlas data om användarens kredithistorik, beteendetrender vid köp, betalningsförmåga, personuppgifter och sociala relationer.

Det är som näringslivsreportern You Xi sagt till tidskriften Wired, ett ”kreditbetyg för allt i ditt liv”.

Det kan antas att det stora flertalet Sesame Credit-kunder tycker om den värld som har öppnat sig, och många med höga poäng skyltar gärna med dem i sociala medier. Ant Financial (det dotterbolag till Alibaba som driver Alipay) har samarbeten med, skriver Wired, hundratals företag och institutioner.

Det betyder att en kund med en hög poängsumma exempelvis kan hyra en bil utan att betala en depositionsavgift. Men slugt nog kan hyrbilsföretagets data om sina kunder slussas tillbaka till Alipay och bli ytterligare ett mätvärde i Sesame Credit-algoritmen. Den som har kvaddat en bil och inte gjort rätt för sig kan få poängavdrag.

Ett citat som har fått stor spridning är det Li Yingyun, teknikchef för Alipay, sa för några år sedan.

– Någon som spelar tv-spel tio timmar om dagen skulle förmodligen anses vara en stillasittande person, och någon som ofta köper blöjor skulle förmodligen anses vara en förälder och på det hela taget ha en större förmåga att ta ansvar.

En kvinna använder Alipay i en självbetjäningsbutik i staden Hangzhou. Foto: Xinhua

Ant Financial har senare dementerat att lata spelkonsumenter kan få poängavdrag, men det hela säger ändå något om företagets förmåga att profilera sina kunder.

Sesame Credit förknippas ofta med den svarta lista som den kinesiska staten för över medborgare och företag som ”inte har fullföljt sina juridiskt bindande åtaganden”. Listan omfattar för tillfället över sju miljoner personer eller företag.

Att hamna på listan innebär att drabbas av något Kina-experten Rogier Creemers i en rapport kallat ”oproportionerliga sanktioner”. Eller som kommunistpartiet mer poetiskt beskrivit det: ”om tilliten bryts på en plats ska restriktioner införas överallt”.

Det vill säga, har individen underlåtit att betala skatt, begått någon form av bedrägeri eller inte dykt upp till en rättegång ska den inte bara straffas i domstol, utan av hela samhället.

Staten har dessutom uppmuntrat lokala myndigheter och företag att ta initiativ till egna restriktioner, som läggs ovanpå de andra. Det finns alltså inte bara en svart lista, utan en hel hoper.

Och kreativiteten har flödat. I vissa städer, skriver forskaren Rogier Creemers, har den som ringt till en svartlistad individ före samtalet varnats för ”att personen du ringer till är på 'svarta listan för central kredit'”. Hur många som då har lagt på luren är inte känt.

I Shenzhen – hem för bland andra Huawei – används övervakningskameror och ansiktsigenkänningsteknik för publika uthängningar på storbildsskärmar av sådana som vid upprepade tillfällen går mot röd gubbe.

Bildelningsföretaget Didi Chuxing förser myndigheter med uppgifter om hur många svartlistade som använder deras tjänster. Och Alipay begränsar möjligheten för svartlistade individer att handla på sina e-handelsplattformar Taobao och Tmall, som tillsammans svarar för mer än hälften av all näthandel i Kina.

En svartlistad person kan förlora rätten att resa med snabbtåg, köpa eller renovera hus, köpa bilar, åka utomlands på semestern, låta sina barn gå i privatskola eller ta emot bidrag.

Human Rights Watch uppger att det finns fall där ”politiskt aktiva” individer har svartlistats utan förklaring. Journalisten Liu Hu – som rapporterat om censur i landet – har vittnat om att han blev en post i den svarta listans databas. Eftersom ingen hade varskott Liu om detta upptäckte han det först när han en dag framför datorn inte kunde köpa flygbiljetter. Tidningen The Globe and Mail skriver om ett annat fall där en person som snattat cigaretter hade svartlistats.

DEL 3: Personakten dang'an utvecklas med digitaliseringen

Om kampen mot terrorism är skälet för att förfölja uigurer i Xinjiang, så är ”tillit” den förskönande beskrivningen i resten av landet.

Kinas sociala kreditsystem, heter det, ska öka tilliten mellan individer, företag och myndigheter. Det är visserligen sant att Kina haft och har stora problem med korruption. Kineser har ett namn för det här, pianzi, som betyder bedragare. Ända sedan Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina för 70 år sedan har befolkningen fostrats i en misstankekultur, där ingen vet om grannen eller vännen eller arbetskamraten går att lita på. Man vet aldrig vem som kan vara en pianzi.

Hundratals miljoner kineser – i princip alla som har ett arbete, utom jordbrukare – har en hemlig akt om sig. Akten, som kallas dang'an, upprättas när de går i skolan och hamnar sedan hos arbetsgivaren, polisen eller i ett myndighetsarkiv.

Vilka uppgifter som hamnar där, och vilka som har tillåtelse att uppdatera den, har den person akten handlar om ingen kontroll över. Generellt kan sägas att akten listar religionstillhörighet, mental ohälsa och politiska åsikter. Men det kan också röra sig om vardagliga observationer – allt för att ge en bild av hur lydig den enskilde är gentemot kommunistpartiet.

Regimkritikern Tsering Woeser är en av få personer som har lyckats ta del av sin egen dang'an. För New York Times har hon berättat om upplevelsen.

– När jag läste den kände jag hur absurt det var. Jag upptäckte mig själv som 15-åring skriva saker som ”jag älskar kommunistpartiet, jag älskar det kommunistiska moderlandet och jag älskar vår store ledare, ordförande Mao”.

I Woesers akt fanns kommentarer från hennes lärare som övervägande var positiva, men också noteringar om olydnad. Där fanns uppgifter från hennes arbetsliv, ibland rena lögner. Det stod till exempel att hon att hon av egen vilja sagt upp sig från ett jobb.

– I själva verket fick jag sparken.

Det finns vittnesmål om akter som har ”försvunnit”, vilket kan innebära att den drabbade mister sin rätt till pension. Det har uppstått en svart marknad där studenter med goda vitsord och fina betyg fått sina dang'an stulna och sålda.

Dang'an var i årtionden ett för diktaturen effektivt sätt att kontrollera sina undersåtar, men den har under marknadsekonomins krav på rörlighet, och under teknikutvecklingens behov av snabbhet, riskerat att bli irrelevant. Den som hoppats att det skulle leda till ett öppnare, mindre auktoritärt, Kina, har dock tvingats konstatera att det tycks bli precis tvärtom.

”Trust makes it simple”, ”tillit gör det enkelt”, är Alipays slogan. Om Klarna hade använt en sådan formulering hade det känts rimligt: det är klart att kunden måste kunna lita på en betalplattform.

Men ordet tillit, eller pålitlighet, äger som sagt en unik symbolik i Kina. När staten för fem år sedan offentliggjorde sina planer på ett socialt kreditsystem – tänkt att implementeras från och med 2020 – slog dokumentet fast att systemet ska ”låta de pålitliga ströva omkring var som helst under himlen, medan de med dåligt anseende ska ha svårt att ta ett enda steg”.

Vad det i själva verket handlar om är dock en vidareutveckling av dang'an, med hjälp av modern teknik. Där medborgare är en del av ett och samma auktoritära system, vars regler skrivs av partiet och vars efterlevnad ska garanteras med big data, övervakningskameror, biometrisk identifiering och artificiell intelligens.

Det är inte så mycket tillit som ideologisk och social styrning, moraliska gränser som ska få individen att eftersträva det beteende statsapparaten kräver. Höga poäng hos Alipay kan vara den virtuella moroten, hotet om svartlistning den högst reella piskan.

Många har jämfört utvecklingen i Kina med Nosedive, ett avsnitt av den dystopiska science fiction-serien Black Mirror. I Nosedive beskrivs ett samhälle där en individs sociala och ekonomiska status bestäms av en rankning som kan gå upp eller ner beroende på hur omgivningen uppfattar en.

Framförallt är det fördelaktigt att få fina betyg av dem med hög rankning. Det är dock inte så enkelt, eftersom de högt rankade i detta nya klassamhälle riskerar att själva drabbas om de förknippas med lågt rankade individer.

Det är inte utan att man tänker på Mara Hvistendahl, en reporter som tidigare var bosatt i Kina. När hon för två år sedan bestämde sig för att besöka landet på nytt anslöt hon sig till Alipays Sesame Credit. Utan någon transaktionshistorik fick hon börja på 550, en medelmåttig ranking. Hvistendahl återger i Wired ett möte med en kinesisk kvinna, vars Alipay-app hade en himmelsblå bakgrund, reserverad för sådana med en hög Sesame-ranking (kvinnan hade vid det tillfället 710).

– De kommer att kolla vilka vänner du har. Om dina vänner alla är högt rankade så är det bra för dig. Om du har lågt rankade personer som vänner så är det inte trevligt.

Man måste poängtera att Alipay inte är samma sak som det sociala kreditsystem Kina tänker införa. Det tycks exempelvis inte finnas några planer på att införa en rankning i form av en poängsumma. Uttalat är kravet på göra marknadsekonomin mer effektiv, och på att – vilket i praktiken redan skett – införa belönings- och bestraffningsmekanismer.

Dessutom ska systemet ”tillhandahålla databaser med kreditdata på lokal och nationell nivå”. Experter som Rogier Creemers håller det inte för troligt att alla kineser kommer att reduceras till tre siffror som förseglar deras öde, utan att det rör sig om ett spretigt ekosystem. Sett så går det argumentera för att systemet redan är i drift.

Det finns gott om tecken på åt vilket håll det barkar.

Vi vet att företag som Megvii och Sensetime, några av världens ledande aktörer när det kommer till ansiktsigenkänningsteknik, har fått för dem obekväma frågor om deras eventuella inblandning i övervakningsapparaturen i Xinjiang.

Vi vet att Kina redan har omkring 200 miljoner övervakningskameror på offentliga och privata områden, en siffra som förväntas stiga till minst 450 miljoner om bara några år.

Vi vet att Kina har för avsikt att bli – om det inte redan är – världsledande på artificiell intelligens. Den ska användas för att ge konkurrensfördelar och för att stärka landets försvar vid eventuella it-angrepp. Men med tanke kommunistpartiets förmåga att ta reda på allt om sina medborgare är det kanske naivt att föreställa sig att det skulle kunna motstå frestelsen att låta en ai-algoritm gå loss på den enorma volym av persondata som ett socialt kreditsystem skulle generera.

Faktum är att partiet förmodligen redan har fallit för den. I maj i år kunde sajten Techcrunch avslöja att de via en säkerhetsforskare fått fullt tillträde till en hemlig kinesisk övervakningsplattform, som driftades av Alibaba Cloud. Vilka som byggt plattformen har inte kunnat bekräftas.

Med ansiktsigenkänningsteknik kunde systemet läsa in ansiktsdetaljer som om ögonen var öppna, om personen bar solglasögon eller var maskerad. Ålder kunde uppskattas, liksom ursprung. Systemet kunde exempelvis kategorisera människor som hankineser (den dominerande etniska gruppen i Kina) eller uigurer.

”Vi fann också att kunden (som använde Alibaba Cloud) hämtar polisiär data och använder den informationen för att upptäcka intressanta personer eller brottsmisstänkta. Vilket tyder på att det rör sig om en statlig kund”, skriver Techcrunch.

När en intressant eller misstänkt person passerade en övervakningskamera såg Techcrunch i realtid hur systemet hissade varningsflagg och noterade datum, tid och plats. De kunde se namn och personnummer. Vid flera tillfällen angavs skälet till att systemet flaggade en person. ”Missbrukare” kunde det stå, eller ”utsläppt från fängelse”.

Vi vet också en annan sak: de allra flesta kineser tycker att alla dessa farhågor är helt absurda. När The Guardian nyligen skrev om hur ansiktsigenkänning för kommersiella syften breder ut sig i Kina var de användare som uttalade sig i artikeln positiva. Pensionären Zhang Liming berättade att butiker som infört teknik för ansiktsigenkänning gjort hennes liv enklare.

– Man kan köpa saker väldigt snabbt. I en traditionell mataffär måste man stå i kö och det är väldigt besvärligt.

Självbetjäningsbutik i Suining, där kunden identifieras med ansiktsigenkänning. Foto: Imaginechina

Föga förvånande har Alipay och Ant Financial tagit en tätposition när det gäller ansiktsigenkänning. Under de kommande tre åren ska företaget spendera 420 miljoner dollar på att implementera tekniken.

För några veckor sedan publicerade The New York Review of Books en artikel av Kenneth Roth and Maya Wang, chef respektive forskare på Human Rights Watch. Duon argumenterade för att Kinas sociala kreditsystem kanske är det mest kränkande ingrepp i människors privatliv som någonsin gjorts, samtidigt som den stora majoriteten kineser bara ser de sociala fördelarna med teknik som underlättar deras liv.

”Det sluga med de här sociala kontrollsystemen är att, för de allra flesta, så kommer önskan om större sociala fördelar vara nog för att hålla dem i schack...det är dessutom extra sannolikt i Kina där människor av självbevarelsedrift redan ägnar sig åt självcensur. De vet bättre än att öppet kritisera staten och de vet att hålla sig på replängds avstånd från frispråkiga bekanta”.

Detta gäller dock inte för invånarna i Hongkong, som tvärtom är vettskrämda över att deras stad helt ska förlora sitt oberoende.

DEL 4: Hongkong spjärnar emot

Ända sedan 1997 har Hongkong – då staden gick från att vara en brittisk koloni till att tillhöra Kina – varit som en geopolitisk hybrid av demokrati och diktatur. Överenskommelsen om ”ett land, två system”, som Deng Xiaoping kallade det, har till exempel inneburit att Hongkong har ett eget rättsystem, men att stadens chefsminister utses av Peking.

Det har inneburit att Hongkong har yttrande- och pressfrihet, samtidigt som stadens World Press Freedom-rankning fallit från plats 18 (2002) till plats 73 (2017). Kina har trampat på pressfriheten med cyberattacker riktade mot regimkritiska tidningar, förtalsstämningar och misshandel av reportrar.

Det här är naturligtvis bördig mylla för ett missnöje att växa i, särskilt som många Hongkong-bor identifierar sig som tillhörande ett progressivt samhälle. Den numera slopade utlämningslagen blev den tändande gnistan för protesterna. Men proteströrelsen är också speciell på så sätt att den explicit har visat sin avsky för Kinas tilltagande övervakningsapparat.

En Hongkong-demonstrant saboterar en övervakningskamera. Foto: Ivan Abreu/SOPA Images/Shutterstock

Demonstranterna virar in sina telefoner i aluminiumfolie, kommunicerar via appen Telegram och riktar laserpekare mot poliser och övervakningskameror. Ungefär samtidigt som jättebolaget Megvii – som gör teknik för ansiktsigenkänning – ansökte om börsnotering i Hongkong rev demonstranter ner gatlyktor med nyinstallerade kameror och sensorer. Det är inte länge sedan stadens myndigheter tvingades förtydliga att fastlandets sociala kreditsystem inte ska tas i bruk i Hongkong.

I grannstaden Shenzhen – hem åt bland andra Huawei, Tencent och DJI – har invånarna med förvåning och bestörtning sett hur Hongkong gjort revolt mot kinesiskt förmynderi. Det ”brödraskap” som de båda städerna tidigare har sagt sig dela har fått sig en törn. I Shenzhen befinner sig invånarna bakom den stora kinesiska brandväggen och övervakningen av allmänna platser byggs undan för undan ut. Ingen kommer att sabotera några gatlyktor där.

Hongkong må vara fastkilat mellan demokrati och dystopi, men på ytan bär staden många västerländska drag. Just därför har det varit slående att se ett annars så utvecklat samhälle handskas med massprotester, social oro och polisbrutalitet. Som en påminnelse, kanske, om att det moderna och bekväma när som helst kan ersättas av en kamp för den frihet man alldeles nyss tog för given.

Problemet är bara att även om staden skulle lyckas stärka sitt oberoende (vilket så här långt verkar osannolikt) lär den knappast slippa undan övervakningssamhället. Det sträcker sig trots allt långt utanför Kinas gränser.

DEL 5: Övervakningssamhället gäller inte bara Kina

Google har sålt information om sina användare i snart 20 år. Din och min data säljs för att ge bolag chansen att lista ut vad vi vill köpa. Politiska grupper använder kunskapen för att påverka oss känslomässigt.

Harvard-professorn och författaren Shoshana Zuboff anser att de senaste årtiondenas utveckling har lett till vad hon kallar övervakningskapitalism.

– Vid det här laget är övervakningskapitalismen inte bunden till enskilda bolag eller ens internetsektorn. Den har spridit sig till ett stort antal produkter, tjänster och ekonomiska områden...nästan alla produkter som börjar med ”smart” eller ”personlig”, varje uppkopplad enhet, varje ”digital assistent” är bara ett logistikens gränssnitt för det obehindrade flödet av beteendedata på sin väg att förutspå din och min framtid i en övervakningsekonomi, säger Shoshana Zuboff till The Guardian.

Man kunde med lite god vilja hävda att övervakningskapitalismen och det sociala kreditsystemet är två sidor av samma mynt. Båda har blivit möjliga tack vare digitalisering och båda går i slutändan ut på att påverka individer för att uppnå ett mål, utan att individen i de flesta fall inte ens är medveten om vad som sker.

Men det finns också mer flagranta exempel på hur väst imiterar öst. Amazon säljer kameror med teknik för ansiktsigenkänning till rättsväsendet. I London har den senaste tiden en debatt rasat om det tilltagande bruket av biometrisk identifiering. Svensk polis vill börja använda ansiktsigenkänning i sin brottsbekämpning.

I väst finns sedan länge en tillitsekonomi, med kreditvärderingar och privata rankningsinitiativ. Ett aktuellt exempel är att Uber kan förbjuda passagerare med betyg ”långt under genomsnittet”. Och vad är inte Facebook, Twitter och Instagram om inte ett enda stort socialt experiment med individers tankeliv?

Hongkong vill inte bli en del av det kinesiska övervakningsförtrycket. Men vad som i så fall väntar dem på andra sidan är fortfarande en öppen fråga.

”Om den här nya formen av totalitarism inte stävjas”, skriver Kenneth Roth and Maya Wang på Human Rights Watch, om utvecklingen i Kina, ”så förebådar den en dystopi andra makthavare kan förväntas ta efter. Det är ett hot mot oss alla.”

Eller som The Guardian nyligen noterade i sin intervju med Edward Snowden, visselblåsaren som avslöjade hur några av världens största demokratier övervakat sina invånare. ”Snowden är orolig för att USA och andra länders regeringar, med hjälp av internetbolagen, rör sig mot en framtid där varje människa på jorden dokumenteras permanent och där allt i deras dagliga liv spelas in.”

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer