Ångande bjässen ”Big Boy” åter på spåret

2020-01-25 06:13  

TEKNIKHISTORIA. ”Big Boy” blev smeknamnet på världens största ånglok. 1959 togs de ur trafik. Men 60 år senare, i maj 2019, rullade en överlevare ut på en jubileumsfärd.

Med andra världskrigets utbrott 1939 uppmanade USA:s regering järnvägsföretagen att förstärka transportkapaciteten för godstrafik. Det blev en utmaning för lokkonstruktörerna. Hos järnvägsbolaget Union Pacific, UP, beslöt chefskonstruktören Otto Jabelmann att undersöka om principen för de tidigare framgångsrika Challengerloken kunde användas i ett ännu större lok.

Challengerloken byggde på Malletprincipen med en ledad ram under en stor panna. Två drivhjulsgrupper matades med högtrycksånga i hjularrangemanget 4-6-6-4, alltså en förlig löphjulsboggi, två treaxliga drivhjulsgrupper och slutligen en löphjulsboggi under den stora fyrboxen.

Läs mer: Från da Vincis teckningar till dagens helikopter

Tillsammans med konstruktörerna vid loktillverkaren Alco i New York tog man nu fram ett ledat lok som fick en längre ångpanna än Challengern, en större fyrbox och ytterligare en drivaxel i varje drivhjulsgrupp.

Hjularrangemanget benämndes 4-8-8-4. Panntrycket ökades, rullager ersatte glidlagren, effekten beräknades till 6300 hästkrafter och toppfarten närmade sig 130 km/h.

Loket var 40,5 meter långt och vägde 567 ton med tender. Den sjuaxliga Centipedetendern lastade 25 ton kol och 95 ton vatten. Att hålla fyr i pannan var övermäktigt för en eldare, matningen gjordes med en motordriven skruv som förde in kolet i eldstaden.

Bränsleförrådet behövde fyllas på redan efter ett par timmars drift vid full last. Dragkraften ökade till 602 kN jämfört med föregångarens 433 kN. Union Pacific gav loket serienummer 4 000 och planerade att kalla det Wasatch.

Big Boy No. 4014. Foto: Larry Papke

Men medan det första loket byggdes hos Alco skrev en hittills okänd arbetare ”Big Boy” med krita på sotskåpsluckan längst fram på loket. Snart kallades jätteloket allmänt för Big Boy, och Union Pacific nappade på smeknamnet.

Byggdes om från koleldning till oljeeldning

1941 sattes de första loken i trafik. Totalt beställde Union Pacific 25 lok, de sista fem levererades 1944. Big Boy-loken med serienummer 4000–4024 betraktades som mycket pålitliga, och Union Pacific tog de förbättringar som gjorts för Big Boy och använde dessa i en fortsättningsserie av Challengerloken, som man beställde ytterligare 65 exemplar av.

När Big Boy ensamma kunde dra de tunga godstågen över bergsmassiven frigjordes några av Challengerloken för att dra persontåg i expresstågstrafik mellan Chicago och Los Angeles.

En del av Challengerloken byggdes om från koleldning till oljeeldning med lyckat resultat, men när ett sådant experiment gjordes med ett av Big Boy-loken försämrades prestandan. Den stora fyrboxen var inte lämplig för oljeeldning, och loket byggdes senare åter om för koleldning.

Big Boy kördes inte med maxhastighet; den var bestämd i konstruktionen för att ge marginaler för den dagliga godstågsdriften som sällan översteg 100 km/h. Maximal effekt uppnådde loket vid 66 km/h.

Foto: Larry Papke

1945 var världskriget slut, USA hade stärkt sin ställning som den ledande industrinationen i världen och ny teknik hade sett dagens ljus under utvecklingen av krigsmateriel. Fler och fler järnvägsföretag började använda de nyframtagna dieselelektriska loken, som nu började få maskinstyrkor som kunde mäta sig med jätteångloken.

Och framför allt var den nya dieseldriften betydligt mindre underhållskrävande än ångloksdriften. Persontågstrafiken fick konkurrens av inrikesflyget och motorvägsnätet byggdes ut. Allt fler amerikaner hade råd att köpa bil – massbilismen var ett faktum.

Beslöt sig för att köpa tillbaka

Fler och fler ånglok ställdes av, och sommaren 1959 togs de sista Big Boy-loken ur reguljär trafik. Av de 25 levererade loken kom åtta att hamna på olika museer runt om i USA.

Resten blev offer för skärbrännarna, ett öde de delade med tiotusentals andra ånglok.

Ett av de lok som hamnade på museum var Big Boy nr 4014.

Efter att under sin aktiva tid i tjänst ha tillryggalagt en sträcka på 1,6 miljoner kilometer kom det i början av 1960-talet att ställas ut på Rail Giants Train Museum i Pomona, Kalifornien.

Foto: Granger/REX

2013 beslöt sig Union Pacific för att köpa tillbaka något av de åtta kvarvarande Big Boy-loken för att använda det vid firandet av 150-årsminnet av att USA fick ett transkontinentalt järnvägsnät. Ett lok skulle alltså bli rustat lagom till maj 2019.

När järnvägsbolagets grupp av ångloksexperter synade de olika loken föll valet på 4014 i Pomona. Den ansvarige för projektet, Ed Dickens, bedömde att främst pannan på lok 4014 var i bäst skick av de åtta loken.

1 maj 2019 kunde Big Boy 4014 för första gången på nära 60 år rulla ut ur verkstaden för egen maskin för en provtur. Sedan gick färden de närmaste dagarna mot Ogden, Utah, där 150-årsjubileet av det transkontinentala järnvägsnätet ägde rum.

Den här filmen publicerade Union Pacific i maj 2019

 

---

Det här är en artikel ur tidingen Teknikhistoria. Prenumerera på den här!

Gilla Teknikhistoria på Facebook

Håkan Abrahamsson

Mer om: Tåg

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt