Winston Churchills hemliga leksaksverkstad

2016-11-08 17:02  

KAIANDERS. Under andra världskriget sysslade en liten grupp brittiska ingenjörer med att uppfinna och producera utrustning för sabotörer och hemliga agenter. Två böcker berättar om den hemliga forskningsorganisationen MD 1 som utvecklade vapen för irreguljär och ogentlemannamässig krigföring.

Det började i juni 1939 med att redaktören för den brittiska populärvetenskapliga tidskriften The Armchair Scientist fick ett mystiskt telefonsamtal.

– Jag har nyligen läst i er tidskrift om en ny typ av extra starka permanentmagneter, sa en röst i telefonen. Jag skulle vilja veta mer om dem och var man får tag i dem.

– Jaha, svarade redaktören, en herre vid namn Stuart Macrae. Jag minns artikeln. Ett av de nya magnetmaterialen heter Alnico. Som hörs av namnet innehåller det förutom järn aluminium, nickel och kobolt. Ett annat heter Alcomax. Vilket man väljer beror på tillämpningen. Vad ska ni ha magneterna till?

– Det kan jag inte säga, svarade rösten. Det är topphemligt. Jag ringer från The War Office, krigsministeriet.

– På så sätt. Då är det nog bäst att vi träffas om jag ska kunna hjälpa er.

Sagt och gjort. Några dagar senare träffades de på en pub. Mannen som ringt visade sig vara major och heta Millis Jefferis. Han var ursprungligen ingenjör, men nu knuten till MIR – Military Intelligence Research – en ny hemlig forsknings- och utvecklingsavdelning underställd krigsministeriet med syfte att utveckla nya typer av vapen och utrustning för sabotörer och agenter.

Läs mer:

Läs mer: Turings kodknäckare återuppbyggd

Jefferis förklarade att han behövde magneterna till en ny typ av mina som kunde fästa av sig själv på båtskrov av stål. Under samtalets lopp avslöjade Stuart Macrae att han hade ett kort förflutet som vapenkonstruktör under första världskrigets slutskede. Närmare bestämt som uppfinnare av en fiffig apparatur för att från flygplan fälla serier av handgranater över fiendens skyttegravar.

De två herrarna kom snart bra överens. De beslutade sig för att omedelbart inleda samarbete för att få fram nya enkla och billiga vapen för den brittiska krigsmakten. Jefferis fick genom sina kontakter bland byråkraterna i Whitehalls korridorer snabbt tillgång till lokaler vid Portland Place i centrala London där man kunde experimentera och bygga modeller av de nya vapnen och en påse pengar för att finansiera verksamheten.

Efter att ha luskammat Londons järnaffärer på jakt efter magneter fick Jefferis och Macrae snart fram en prototyp till magnetminan. Den skulle placeras av attackdykare på ett fiendeskepps skrov under vattenlinjen och osäkras. Därefter skulle den explodera efter lämplig tidsrymd, exempelvis en halvtimme, så att dykaren hann sätta sig i säkerhet. Här fanns dock ett problem. Hur skulle man utforma en enkel, säker och tillförlitlig fördröjningsmekanism som fungerade helt utan fara för sabotören själv? Urverk ansågs alltför komplicerade och otillförlitliga.

Både Macrae och Jefferis visade sig nu vara mästare i okonventionell problemlösning. Svaret blev att låta en populär karamell vid namn Aniseed Ball sakta smälta i vattnet tills den lösts upp och frigjorde en fjäder som slog till tändningsmekanismen. Minan exploderade och det fientliga fartyget, pråmen eller vad det nu kunde vara sjönk förhoppningsvis. För att inte karamellen skulle börja smälta så fort den kom ner i vattnet inneslöts utlösningsmekanismen i en skyddande gummiförpackning, närmare bestämt en kondom, som revs bort när minan var på plats.

Magnetminan fick namnet Limpet Mine, eftersom den till formen påminde om en limpet – en skålsnäcka (Patella vulgata). Skålsnäckor finns att se här och var på svenska västkusten. De ser ut som små toppiga berg, några centimeter i diameter, och suger sig fast på släta klipphällar i vattenbrynet.

Den 1 september 1939 gick tyska trupper in i Polen, varvid Storbritannien och Frankrike per automatik förklarade Tyskland krig. Även om andra världskriget hade börjat dröjde det över ett halvår innan några egentliga stridshandlingar utfördes. Men under det så kallade låtsaskriget (The Phoney War) sysslade båda sidor med upprustning och förberedelser. Millis Jefferis presenterade nu en rad okonventionella idéer till nya vapen. Däribland en flytande mina som han tänkte sig skulle kunna slå ut den tyska pråmtrafiken i floden Rhen. Tanken var att stora mängder sådana så kallade W-minor skulle sättas ut i floden från franska sidan vid Strasbourg. De skulle sedan flyta med strömmen strax under vattenytan in på tyskt område. Efter några timmar skulle de automatiskt osäkras och explodera när de stötte på fartyg, pråmar eller brofundament.

Fransmännen hukade vid den här tiden bakom sin (som man trodde) ogenomträngliga Maginotlinje och var måna om att inte i onödan provocera tyskarna. Det gjorde att det aldrig blev något utsättande av W-minor i Rhen.

Den 9 april 1940 bröts dödläget. I en snabb operation ockuperade tyska trupper Danmark och Norge. Och en månad senare, den 10 maj, anföll den tyska krigsmaskinen Belgien som kapitulerade dagen därpå. Fyra dagar senare föll Rotterdam och Nederländerna och tyskarna marscherade mot Frankrike och Paris. En engelsk expeditionskår som kommit till Frankrikes hjälp fann sig plötsligt omringad av tyska trupper. Bara med hjälp av en heroisk insats av brittiska småbåtar, militära som civila, kunde den största delen av soldaterna räddas över till Storbritannien från Dunkerque nordost om Calais. Den 25 maj kapitulerade Frankrike. Plötsligt var större delen av Europa ockuperat av tyskarna eller deras bundsförvanter. Alla förväntade sig att det var Storbritanniens tur att falla härnäst. Regeringen Neville Chamberlain avgick, och Winston Churchill övertog premiärministerposten.

Rusiga av framgångarna beredde sig tyskarna på att gå över engelska kanalen. Samtidigt beredde sig Macrae och Jefferis på att göra livet så surt som möjligt för ockupanterna när de kom. Det gällde att snabbt skapa billiga vapen för hemvärnet och en framtida brittisk motståndsrörelse.

Med rasande fart började de utveckla en rad hjälpmedel för gerillakrigare och sabotörer. Framför allt olika typer av automatiska men för sabotörerna säkra avfyrningsmekanismer för försåtminor som kunde kopplas till snubbeltrådar och annat. Snart hade man en serie mekanismer som reagerade på tryck, på drag, och sådana som man kunde lägga under exempelvis toalettlock och som exploderade när ett tryck upphörde.

Ett av försåtvapnen kallades ”The A P Switch”, men gick allmänt under namnet kastratorn. Det bestod av en decimeterlång smal rörliknande konstruktion som trycktes ner i marken så den inte syntes och sedan apterades med en vanlig gevärspatron. Om någon klev på röret avfyrades skottet med resultat av den olycklige först blev skjuten genom foten och sedan fick kulan i underlivet.

Redan från första början hade Jefferis och Macraes verksamhet betraktats med största misstro av både arméledningen och den reguljära brittiska vapenindustrin. Men Winston Churchill tog verksamheten under sina vingars beskydd. Organisationen fick nu namnet MD 1, i folkmun kallad Churchill’s Toyshop – Churchills leksaksverkstad. Millis Jefferis befordrades till överste och vetenskapsredaktören Macrae fick hux flux bli major. Jefferis och Macrae fick trots detta kämpa hårt under hela kriget för att inte bli inkorporerade i den brittiska krigsmaktens tungrodda byråkrati.

Hösten 1940 inledde tyska bombflyget massiva anfall som skulle bana väg för en invasion av Storbritannien. Målmedvetet bombades brittiska flygfält, strategiska industrier och vapenfabriker sönder och samman. Men britterna gav sig inte. I stället svarade de med att natten till den 25 augusti 1940 låta en svärm flygplan bomba flygplatsen Tempelhof i centrala Berlin. Detta sägs ha gjort Hitler så rasande att han gav order om att alla resurser nu skulle användas för att bomba London som vedergällning. Kanske var det Blitzen, terrorbombningarna, som räddade England. Visserligen drösade tyska bomber ner över London och andra städer, men samtidigt fick brittiska flygfält och radarinstallationer vara ifred och produktionen av stridsflygplan kunde fortsätta i vapenfabrikerna. Det brittiska jaktflyget fick fler och fler plan samtidigt som de tyska bombplanen led allt större förluster.

I november 1940 stod det klart att det inte skulle bli någon invasion. Tyskarna hade misslyckats att skaffa sig luftherravälde. England var räddat av sitt flygvapen, åtminstone för överskådbar tid. Churchill fällde de berömda orden: ”Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket.”

Ett resultat av Blitzen blev att lokalerna i London som Jeffries och Macrae använt hade förstörts. Verksamheten flyttades till ett gods 80 kilometer nordväst om London vid namn The Firs (Granarna) som rekvirerats av kronan. Stället ligger för övrigt inte långt ifrån Bletchley Park, där kodexperter under ledning av Alan Turing senare skulle knäcka Enigmakoden och lyckas dechiffrera radiotrafiken från stridsledningen i Berlin till de tyska ubåtarna på Atlanten. Både Jefferis och Macrae flyttade till The Firs, och Macraes hustru kunde ta cykeln till sitt nya jobb på Bletchley Park.

I The Firs ekonomibyggnader anlades mekaniska verkstäder för produktion av avfyringsmekanismerna och de andra ogentlemannanmässiga vapnen. Produkterna släpptes sedan med fallskärm till partisaner, agenter och sabotörer över hela Europa. Avfyringsanordningarna som användes vid minering och sprängning av broar och järnvägar var särskilt populära. En mekanism kallad ”L Delay” kunde tidsinställas för utlösning efter valfri tid mellan en halvtimme och en månad.

Till slut väcktes frågan om spektakulära attentat verkligen var värda så många civila döda. För de ”riktiga” soldaterna var saken klar – krig ska utkämpas gentlemannamässigt mellan arméer i prydliga uniformer med tydliga gradbeteckningar. Winston Churchill var mindre nogräknad. För honom var allt tillåtet så länge det gav resultat och inte alltför flagrant bröt mot Genèvekonventionen.

Mekanismerna från MD 1 kom till ny användning i samband med invasionen i Normandie den 6 juni 1944. Så fort tyskarna fått besked om att landstigningen börjat utgick order att truppförstärkningar skulle skickas norrut. I Montauban norr om Toulouse i Sydfrankrike stod SS-pansardivisionen Das Reich redo. Men det var långt till Normandie, och tunga pansarvagnar rör sig inte i motorvägsfart. Följaktligen lastades divisionen på tåg för att snabbt ta sig fram.

Nu fick sabotörerna visa vad de dög till. Räls sprängdes på hundratals platser på vägen mot Normandie. Dessutom visade det sig att specialvagnarnas lagerboxar havererade. Sabotörerna hade nämligen blandat stora mängder av slipmedlet karborundum, kiselkarbid, i konsistensfettet i boxarna. Förseningen av det tyska pansaret gav de allierade tillräckligt andrum för att hinna säkra sitt brohuvud i Nordfrankrike.

Winston Churchill kom nu på regelbundna besök till The Firs för att hålla sig à jour med utvecklingen och delta i demonstrationer av nya irreguljära vapenprojekt. Ett lätt bärbart vapen för att slå ut pansarvagnar hade utvecklats, en sorts omvänd granatkastare där granaten omslöt eldröret i stället för tvärt om. PIAT – Projector Infantry Anti-Tank – blev en sensation. För första gången kunde en enda man på egen hand utmana en hel tankvagn.

Millis Jefferis vidareutvecklade PIAT-pansarskottet till ett nytt vapen för ubåtsjakt kallat The Hedgehog – igelkotten – som i en salva sköt 24 bomber om ett par kilo var i en trettio meter bred ellipsformation. Tanken var att pjäsen monterades på fördäck på ett ubåtsjaktfartyg. När man fått kontakt med den fientliga ubåten med hjälp av sonar avfyrades en salva bomber som sedan sjönk ner genom vattnet och exploderade när de träffade något solitt.

Det sägs att igelkotten var betydligt effektivare mot ubåtar än vanliga sjunkbomber. Under andra världskriget var det bara en av 60 sjunkbombsattacker som lyckades, medan igelkotten lyckades 47 gånger av 258, vart sjätte anfall alltså. En rad japanska ubåtar sänktes senare av amerikanerna med hjälp av igelkottar under Stillahavskriget.

Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland och andra världskriget var äntligen slut i Europa. Nu skulle en ny och förhoppningsvis bättre värld byggas ur ruinerna av den gamla. Ett led i detta var parlamentsvalen i Storbritannien i juli, bara två månader efter krigsslutet. Resultatet blev en överväldigande seger för Labourpartiet under Clement Attlee. Churchill tvingades avgå som premiärminister, vilket innebar att Jefferis och Macrae förlorade sin beskyddare. Vapenverkstaden MD 1 stängdes, personalen avskedades, maskiner och kontorsmöbler forslades bort och fastigheten The Firs las ut för försäljning.

Gilla Ny Teknik på Facebook

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt