Kris i världspizzan

2008-04-24 09:35  

Varför stiger plötsligt världsmarknadspriserna på spannmål med mellan 50 och 100 procent på bara något år? Det beror bland annat på att kineserna äter mer kött, svarar forskare på Stockholms universitet. Men etanolbilarna gör knappast saken bättre. Inte heller spekulanterna på råvarubörserna.

 

Matkravaller i Senegal, Côte d’Ivoire och andra afrikanska stater. Livsmedelspriserna har skenat sedan 2007, och de fattiga har inte längre råd att köpa mat som förr. Vad är det som händer? Är det etanolbilarna som tar hand om spannmålen?

– Ja och nej, säger Ulf Jonsson, livsmedelsforskare och professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Det handlar om en rad samverkande faktorer som drivit priserna i höjden.

– Till en stor del beror det på västerniseringen av matvanorna runt om i världen. Folk har slutat äta traditionella lokala livsmedel som jams, maniok, och liknande, och vi har fått en kostomläggning mot ris och vete. Efterfrågan från Mellanöstern och Kina har ökat kraftigt. Det driver upp priserna. Men det finns också andra faktorer.

– Det finns inte längre några spannmålslager. Inte heller något köttberg eller smörberg som förr. Jordbruket har börjat fungera som andra delar av världsindustrin, och gått in för filosofin ”Just-in-time”. Man producerar bara för efterfrågan till fullpris. Man slumpar inte längre bort överskott på världsmarknaden till underpris. Exportsubventionerna fasas ut.

Men inte nog med det. Sedan sju år är det torka i Australien, och skördarna har minskat kraftigt. Också Kina, som tidigare var stor exportör av ris och vete, har haft problem. Man har fått mindre odlingsareal på grund av urbanisering och klimatproblem.

Många länder har också lagt exporttullar på exporten av ris, vilket höjer priserna. Sist men inte minst har odlingar lagts om mot större produktion av foderväxter. Anledningen till det är att kineserna vill äta mer kött och mejeriprodukter.

– Köttkonsumtionen är minst sagt ojämn runt om i världen. I Sverige äter vi i genomsnitt 80 kg kött per person och år. I USA 120. I Kina börjar man komma upp i 50, och det ökar.

– Vad gäller ost, så äter vi i Sverige ungefär 18 kg per person och år. Fransmännen 22 och japanerna bara två. Kineserna äter ännu mindre, men konsumtionen av mejeriprodukter ökar snabbt.

När en dryg miljard kineser plötsligt lägger om sina kostvanor får det ekonomiska återverkningar i hela världen. Produktion av kött- och mejeriprodukter kräver stora mängder kraftfoder – framförallt soja och majs. Det tar arealer från annan odling. Kina är på väg att bli storimportör av soja från Sydamerika, och har inte längre plats för sina risodlingar.

Höjda priser hälsas naturligtvis med jubel av europeiska och amerikanska bönder. Plötsligt blir det lönsamt att vara bonde. Afrikanerna har däremot hamnat i den sämsta av världar. Enligt Fao har notan för spannmålsimporten ökat med 75 procent på ett drygt år för de som är nettoimportörer av ris och vete. Detta är inget problem för länder som har feta oljeinkomster, som Nigeria, Gabon eller Angola, men desto mer katastrofalt för de mindre lyckligt lottade.

– Afrikanerna är beroende av traditionella tropiska exportgrödor, som kaffe och kakao och frukt. Där står priserna stilla eller sjunker. Det beror inte minst på att nya länder, som Vietnam, med framgång har gett sig på kaffeodling. Ett annat problem i Afrika är den dåliga infrastrukturen. Det har gjort att Côte d’Ivoires satsning på ananas fullkomligt utkonkurrerats av Costa Rica.

De höga priserna gynnar också de stora handelshusen, som nu gör stora vinster. Över 60 procent av världshandeln med spannmål, kött och frukt sköts av ”De fyras gäng” – fyra stora multinationella handelsbolag – Cargill, Bunge, ADM och Luis Dreyfuss. Amerikanska Cargill är störst, med över 80 000 anställda. Man spekulerar hårt och handlar globalt med vete, soja, majs, frukt apelsinjuice, konstgödsel med mera. Cargill har också ett samarbete med Monsanto för genmodifierad soja. Problemet med GMO-sojan är att den inte som den vanliga är kvävefixerande. Det innebär att man också får sälja mer konstgödsel.

Hur är det då med etanolen? Går spannmål som skulle kunna användas till livsmedel åt till att framställa fordonsbränsle?

– Till en viss del, svarar Ulf Jonsson. Men det handlar enbart om amerikansk majs. Brasiliansk etanol görs av sockerrör. Men att en del av majsen försvinner till etanol gör att den inte räcker till. Majs används huvudsakligen till foderkakor för boskapsuppfödning. Den ersätts nu av soja. USA är fortfarande världens största sojaproducent, men Brasilien och Argentina är tillsammans större.

– Det är Sydamerika som har blivit den stora kött- och jordbruksexportören de senaste decennierna, säger Ulf Jonsson. Det som kallas ”Den utvidgade sydkonen” – Argentina, Brasilien, Uruguay och Chile – står för allt större del av världsproduktionen av jordbruksprodukter. I Argentina är 50 procent av den odlade arealen sojafält. Chile har sedan 1985 stigit fram som storexportör av frukt, grönsaker och vin. Brasilien är en stormakt när det gäller soja och animalier som kyckling, fläsk och nötkött. Landet har en enorm potential. I synnerhet om man inte är så nogräknande med miljön.

– En storimportör av sydamerikanskt kött är arabvärlden, och då i synnerhet Gulfstaterna. Uruguay säljer levande får för halalslakt. Och i Brasilien säger man att kycklingslakterierna ligger vända mot Mecka.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt