Kommunen städar efter kemtvätten

2001-03-14 13:00  
Samtidigt som skolan i Lerum flyttar in pågår sanering av marken under. Här har legat en kemtvätt och föroreningarna vädras ut.
Detta är bara en av 22 000 förorenade före detta industritomter i landet. Tomter som det kommer att kosta 2,5 miljarder kronor att sanera.
 
Saneringen av den före detta
kemtvättstomten i Lerum pågår för fullt. Ändå är reningsarbetet nästan omöjlig att upptäcka, ja så diskret att läraren som har sitt kontor i rummet på andra sidan väggen trodde att det redan var avslutad. Byggnaden som tvätteriet höll till i står kvar och är
 
renoverad till en modern gymnasieskola, där undervisningen är igång. Allt som syns av saneringsprojektet är en vit container med skorsten, placerad vid skolans ena hörn.
 
Från containern försvinner gula plastslangar ner i jorden och in under skolhuset. En fläktanordning skapar undertryck under byggnaden, och luften i jorden sugs ut och renas i ett kolfilter. Metoden kallas vacuumextraktion, och är långsam men praktiskt när jord under ett hus ska saneras. Marken och grundvattnet är förorenade av perkloretylen, en miljö- och hälsofarlig kemikalie som använts vid kemtvätt och sedan sannolikt hällts ut i golvbrunnarna.
 
- Det har funnits flera tvätteribolag här, det ursprungliga var väldigt stort och hade flera anläggningar. Perkloretylen måste bytas ut en gång per år, och den här användes som depå för flera tvätterier. Här spilldes det till höger och vänster, säger Christer Friman, teknisk chef vid Lerums kommun.
 
I mitten av 1990-talet köpte kommunen kemtvättens hus och tomt, som ligger granne med gymnasieskolan. Skolan hade blivit för liten, och för att kunna utvidga måste kemtvätten bort. Det var bråttom, och efter några provtagningar köpte kommunen tomten i all hast, trots föroreningarna. När det sedan blev tal om sanering var tvätteribolaget nedlagt, och alla tidigare kemtvättar i byggnaden hade gått i konkurs. Länstyrelsen gjorde en utredning av ärendet, och resultatet blev att eftersom näringsidkarna var borta fick markägaren, det vill säga kommunen, ta ansvaret.
 
I det här fallet beräknades kostnaden till blygsamma 2,5 miljoner kronor, och kommunen fick bidrag från naturvårdsverket med knappt 1,5 miljoner kronor.
 
Ur verkets synvinkel är detta att betrakta som ett mycket litet projekt. Myndighetens beräkningar är att små saneringar kommer att kosta i medeltal 5 miljoner kronor per sanering,
 
medelstora 20 till 25 miljoner kronor och enstaka stora projekt uppåt 300 miljoner kronor. Totalt beräknas det gå åt 2,5 miljarder kronor för att sanera de 22 000 förorenade platser som verket uppskattar finns spridda runt om i Sverige.
 
Saneringen i Lerum är typisk när det gäller frågan om vem som ska betala. Det kan tyckas självklart att den som har smutsat ner också ska städa efter sig, men så enkelt är det sällan.
 
- Vi försöker få till stånd förhandlingar för att slippa gå in i den rättsliga apparaten. Om man bara jagar på med lagstiftning kommer man ingen vart. Man kan säga att det finns två spår: ett lagstiftningsspår, där går det trögt, och ett bidragsspår, där det rullar på bra, säger Per Gullbring på naturvårdsverket.
 
Vanligt är istället att det blir som i Lerum, att kostnaden delas av den som vill exploatera området och staten. Ofta står byggföretag för hela saneringen, men bara i ekonomiskt attraktiva områden där markvärdet överstiger kostnaden för de åtgärder som behövs.
 
Med oljeindustrin som undantag (se artikel här intill) är det svårt att hitta exempel där företagen betalar hela saneringen. Desto lättare är det att hitta skäl till varför länstyrelser och kommuner har svårt att få företagen att ta ansvar. Kanske har det funnits flera företag på tomten, något kanske har lagts ned, något kanske finns kvar.
 
- Att utreda vem som är ansvarig för efterbehandling kan vara knepigt. Ibland finns det bara en verksamhetsutövare, som är försatt i konkurs. Då kan det bli trassligt att förelägga eller förhandla med konkursförvaltaren. I vissa fall kan ett företag ha överlåtits i flera led och då får man utreda överlåtelserna för att se om ansvaret för efterbehandling har övergått på förvärvaren. I första hand är det verksamhetsutövaren som ska betala, men om denne inte finns kvar eller inte kan betala så får man fundera på ansvar för fastighetsägaren , säger Karin Dunér, avdelningsdirektör på naturvårdsverket.
 
Lägg till detta att det i hela Sverige finns totalt ett fyrtiotal personer som ska klara av att inventera och utreda
 
tusentals förorenade områden i landet, och de närmaste åren fördela drygt 700 miljoner kronor till de mest angelägna projekten.
 
- Vi är underbemannade, vi hinner inte med. På naturvårdsverket är vi två handläggare, och i hela landet finns 21 tillsvidareanställda och 21 projektanställda. Nu satsas det mycket pengar, men bemanningen släpar efter. Även med de nya pengarna blir vi inte fler än 75, medan den danska motsvarigheten har 250 anställda, säger Per Gullbring på naturvårdsverket.
 
Det lär ta tid innan arbetet med efterbehandling och sanering av de svenska industritomterna är avslutat.
 
- Det är beräknat att hela arbetet ska vara klart år 2020, men jag tror inte det är klart då. Efterbehandlingsfrågor kan jag nog hålla på med tills jag går i pension om trettio år ungefär, säger Ingegerd Andersson, även hon handläggare på naturvårdsverket.
 
Medan handläggarna arbetar med sin inventering står en vit container i Lerum och pumpar luft och vatten från marken under en skolbyggnad. Pumpen har arbetat i snart ett år, och om ytterligare två är mark och vatten förhoppningsvis rent.
 
- Perkloretylen är tyngre än vatten, vilket gör att det sjunker. Det gör att det är svårt att komma till rätta med, om man blir av med det överhuvudtaget, säger Henrik Ask på Prikon AB, det företag som utför reningsarbetet vid skolan.
 
Genom att låta luftbubblor strömma genom vattnet renas det på perkloretylen. Luften renas sedan i samma kolfilter som den luft som sugs upp ur marken under huset. Den vita containern får daglig tillsyn av tekniska förvaltningen, i övrigt sköter den sig själv. Christer Friman är nöjd med lösningen.
 
- Det hade blivit betydligt dyrare att riva huset, schakta bort jorden och bygga nytt. Det här är en elegantare lösning, säger han.
 
SVAMP KAN RENA MARKEN
Två svårt förorenade platser är försöksområden för forskningsprojektet Coldrem. Här testas allt från elektrosanering till ostronskivling för att få bort gift.
 
Att sanera mark i Sverige
skiljer sig från motsvarande arbete på sydligare breddgrader, framför allt ställer kylan till problem. Forskning pågår sedan fem år tillbaka vid högskolor och universitet runt om i landet för att hitta bra alternativ för svårt förorenad mark. Gasverkstomten vid Husarviken i Stockholm och Eka Chemicals kloralkalifabrik nära Göteborg utgör de två försöksområdena. Hittills har metoderna testats i labbskala, nu ska några prövas i pilotskala och utvärderas.
 
Metoderna sträcker sig över ett brett fält. Bland annat testas två olika sorters rötsvampar, köldtåliga mikroorganismer och olika metoder för att underlätta för mikroorganismer att bryta ned de giftiga ämnena. Även vissa sorters vide och pil har provats, så kallad fytosanering.
 
- Nu i sommar planerar vi att prova fytosanering i pilotskala, genom att plantera på försöksområdet. Elektrosanering planeras också att testas i fält, säger Ingegerd Ask, ansvarig för kontakterna mellan forskarna på Coldrem och näringslivet.
 
Elektrosaneringen ska användas för att flytta kvicksilver i marken vid Eka Chemicals gamla fabrik. Metoden används redan kommersiellt i Nederländerna, men där är förutsättningarna annorlunda.
 
Rötsvampar har prövats för att med hjälp av enzymer bryta ned den blandning av kolväten som förorenar gasverkstomten. Av de två testade svamparna var ostronskivlingen mycket effektiv, men den skadade också jordens bakterier. Mögeltickan fungerade bättre. Den visade sig också kunna växa en bit ned i jorden, en god egenskap i sammanhanget.
 
Totalt forskar Coldrem kring ett tiotal olika metoder för att sanera förorenad mark, forskningen finansieras av Mistra.
 
SVENSK SANERINGSTEKNIK PÅ EFTERKÄLKEN
Här i Sverige saknas kapacitet att ta hand om industritomternas föroreningar. Antalet anläggningar som kan ta hand om avfallet måste öka, enligt oljebolagens saneringsföretag Spimfab.
 
- Det här är ett problem.
Man vill gärna få fastigheterna åtgärdade, men har inte tänkt på frågan var massorna ska tas om hand, säger Rolf Randborg på Spimfab, oljebolagens gemensamma företag för sanering av före detta bensinmackar.
 
Spimfabs arbete har resulterat i att företag nu bygger upp efterbehandlingsanläggningar, och att alternativa tekniker prövas. Men problemet med bristande kapacitet är inte begränsat till oljebolagens områden. Enligt naturvårdsverket finns i dag uppskattningsvis 22 000 förorenade fastigheter i Sverige, varav 6 000 är Spimfabs ansvar. Av återstående 16 000 områden är 9 000 identifierade, och många innehåller betydligt besvärligare föroreningar än de gamla bensinstationerna.
 
- När det gäller behandling av förorenade massor och specialutrustning har vi en flaskhals när det gäller svenska företag. Nu börjar utländska entreprenörer komma in. I Västervik gick till exempel en sanering till Vägverket, men de kontaktade i sin tur ett schweiziskt muddringsföretag, säger Per Gullbring på naturvårdsverket.
 
Naturvårdsverket beräknar att det kommer att kosta 2,5 miljarder kronor att åtgärda områdena, och risken finns att en stor del av dessa miljarder kommer att gå svenska entreprenörer förbi. Till skillnad från till exempel Danmark, som är beroende av grundvattnet, och Nederländerna, som behöver marken, har Sverige hittills satsat relativt lite på sanering. 1998 fanns överhuvudtaget ingen budget för sådana frågor på naturvårdsverket. När det nu avsätts miljoner för att komma tillrätta med problemet ligger svenska företag ofta efter till exempel danska entreprenörer.
 
För Spimfab är bristen på efterbehandlingsanläggningar ett bekymmer.
 
- Föroreningarna måste transporteras långt till de få anläggningar som finns. Ska allting transporteras lång väg måste man inse att man har skapat ett nytt bekymmer med utsläpp från transporterna, säger Rolf Randborg.
 
För de saneringsföretag som finns är det goda tider. Företaget Prikon AB, som sanerar tomten i Lerum i artikeln härintill, har märkt en ökad efterfrågan på saneringstjänster de senaste två åren.
 
- Det här har verkligen accelererat, även inom den privata sektorn omsätts betydligt mer pengar. Företagen är måna om att göra en ordentlig miljöinventering innan de köper eller säljer mark. Det har blivit en viktig förhandlingspunkt att man inte köper på sig något man får betala för sedan, säger Henrik Ask på Prikon AB.

Ingar Lindholm

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer