FRA:s nya rapport om DC3:an

2012-02-20 10:30  

FRA hävdar att den svenska DC3:an inte spionerade på sovjetiska sändare på frekvensen 10 gigahertz. Men FRA:s spanare kunde ändå uppfatta signalerna.

Den svenska DC3:a som sköts ned över Östersjön av ett sovjetiskt jaktflygplan 1952 hade som uppgift att spana på nya och outforskade sovjetiska radarsignaler.

Men det finns inget i FRAs hemliga inhämtningsrapporter om att man bedrev signalspaning på nya sovjetiska sändare som opererade på det så kallade x-bandet, som sträcker sig upp till frekvensen 10 gigahertz.

Olle Finnman, tidigare projektledare inom flygburen signalspaning på Försvarets radioanstalt, FRA (1980-1998), har gjort en ny, fördjupad, teknisk rapport kring planets signalspaningsförmåga på uppdrag av FRA.

-Den typen av mottagare var inte tillgänglig, säger Olle Finnman.

Samtidigt visar nya fakta, tabeller och diagram från 1940-talet, samt mätningar från 2011, att mottagaren APR5A, som fanns på DC3:an, kunde nå frekvensen 10 gigahertz via så kallad övertonsblandning. Man utnyttjade övertoner från mottagarens oscillator och mixade ned dem till lägre frekvenser.

Men enligt Olle Finnman saknade bägge DC3:ans mottagare vågledarfilter, med vars hjälp man dämpa övriga signaler i syfte att lyfta fram den högre frekvensen. Dessutom nådde antennsystemet bara frekvenser upp till 5 gigahertz, enligt den tekniska specifikationen.

Speciell ton

Signaler på 10 gigahertz kunde ändå höras av FRA:s operatörer. Det menar Staffan Gadd, radarexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut, i Linköping.

Det går att urskilja signaler uppåt 10 gigahertz, för ett tränat öra, eftersom att signalerna har en speciell karaktär eller ton.

-Dåtidens signaler har, liksom dagens, olika karaktärer, vilket utnyttjas i identifieringen. Man kan likna det vid att höra sitt eget barns röst i en kör bland andra barnröster, säger Staffan Gadd.

Han fortsätter:

-Det fanns ju inte så många signaler på 10 gigahertz vid tiden så fick man en signal gjorde man nog en identifiering och skrev rapport, säger han.

Olle Finnman bedömer dock att DC3:an inte bedrev någon regelrätt spaning på den höga frekvensen.

-Det kanske var möjligt men jag vill inte spekulera i detta i min rapport, och det finns inga inhämtningsrapporter över sex gigahertz av det jag sett eller hört, säger han.

De senare är hemligstämplade och Olle Finnman säger sig själv inte ha sett rapporterna. Uppgiften har han fått från FRA.

-Jag vill betona att jag inte har haft för avsikt att dölja något, utan bara redovisar vad som framkommit hittills, tillägger han.

"Man väntade på APR9"

Ny Tekniks efterforskningar i ämnet hösten 2011 ledde fram till slutsatsen att planets mottagare, APR5, var modifierade för att nå 10 gigahertz och benämndes APR5M.

Olle Finnman redovisar i sin rapport också ett dokument från den 1 augusti 1950 som visar att FRA beställde tre stycken ombyggda APR5:or av Totalförsvarets forskningsanstalt, Foa, som man hade ett intensivt samarbete med.

Men, skriver han:

"Det har dock inte gått att få reda på om och i så fall hur mottagarna modifierats. De två APR5A som bärgades hade inte någon modifiering som gav utökat frekvensområde".

Det finns dock flera frågor kvar att besvara i teknikhistoriskt sammanhang, uppger han: Hur var APR5M i så fall modifierad? Och beställde FRA verkligen den planerade ombyggnaden av tre stycken modifierade APR5 för frekvensen 10 gigahertz?

-Sannolikt inte, man väntade på det nya och bättre systemet APR9, säger Olle Finnman.

I slutet av 2011 visade Staffan Gadd, genom mätningar, att APR5A-mottagaren lätt kunde nå upp till 10 gigahertz.

Även kring DC3:ans antennsystem, som benämndes Elgar, finns det frågetecken.

Staffan Gadd gör bedömningen att det - trots den tekniska specifikationen - kan fungera upp till 10 GHz, med begränsad förmåga.

-Hur bra denna förmåga är vet vi inte. Det senare skulle kunna visas tekniskt men kräver en ganska stor insats, säger han.

FRA bestämde sig i slutet av 2011, efter att nya fakta framkommit, att utreda utrustningen igen.

Fortfarande hemlighåller FRA merparten av vad man åstadkom i form av inhämtning från den nedskjutna DC3:an. Oftast med hänvisning till att metoderna utgör försvarshemligheter.

Per Clason, handläggare och sekretessansvarig på Krigsarkivet, uppger att är svårt att få historiska uppgifter från FRA avhemligade.

Om den nya rapporten, säger han:

-Positivt är ju att FRA har börjat skriva sin historia.

Fotnot: Vissa dokument som visade att FRA hade beställt signalspaningsutrustningar för frekvenser över 3 gigahertz för fältförsök har visat sig handla om radarvarnare som skulle placeras på markstationer, enligt Olle Finnman och Staffan Gadd.

Nya rön om DC3:an

DC3:an bärgades ur Östersjöns djup 2004, och därefter beställde försvarsmakten en teknisk haverirapport. Rapporten blev klar 2007.

Enligt den hade DC3:an två signalspaningsmottagare som användes för att lyssna på frekvenser upp till 6 gigahertz.

Men 2010 framkom nya uppgifter om antennsystemet som Staffan Gadd hade lyckats få fram. I slutet av 2011 avslöjade Ny Teknik/Teknikhistoria, delvis i samarbete med Staffan Gadd, nya uppgifter om signalspaningsmottagarnas förmåga.

Ritningar och andra dokument visar att mottagarna, APR5 skulle modifieras för att nå 10 gigahertz.

Mottagarna som återfanns i samband med att planet bärgades 2004 hette APR5A. A innebar att de hade en speciell mixer som kunde användes för att spana via övertonsblandning. Det senare visar också dokument från radioforskningslaboratoriet vid Harvarduniversitetet från 1944-45 och som presenterades på sajten www.signalspaning.se i början av 2012.

Flera tidigare haveriutredningar om DC3:an hemlighöll uppgifter om planets signalspaningsförmåga.

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt