Kriget som aldrig skulle ha brutit ut

2014-11-12 06:04  

Ingen ville ha krig i Europa sommaren 1914. Om det ändå, mot all förmodan, bröt ut skulle det vara slut före vintern. Men första världskriget skulle pågå i över fyra år och kosta över 20 miljoner människor livet.

Det är den sextonde mars 1914. Hustrun till den franske finansministern och antimilitaristen Joseph Caillaux besöker den franska dagstidningen Le Figaro i Paris. Tidningen har nämligen sedan två månader bedrivit en hätsk förtalskampanj mot hennes make. Varje dag sedan den 2 januari har tidningen publicerat komprometterande utdrag ur personliga brev som Caillaux skrev till sin förra hustru under den så kallade Agadirkrisen 1911.

När madame Henriette Caillaux visas in till chefredaktören Gaston Calmette drar hon upp en pistol och skjuter honom med flera skott.

Resultatet blir att hon arresteras och att Joseph Caillaux omedelbart avskedas från sina regeringsuppdrag. Därmed har den starkaste företrädaren för nedrustning och avspänning avlägsnats från den franska politiska scenen.

På 1910-talet rådde chauvinistisk revanschlystnad i vida kretsar i Frankrike. På vykort och affischer propagerades för att man snarast skulle rädda tillbaka Alsace och Lorraine, landskapen som tyskarna så brutalt rövat bort under fransk-tyska kriget 1870.

Intellektuella, som författaren och socialisten Charles Péguy, hade bytt sida och blivit nationalistiska propagandister. Förhållandet till Tyskland blev alltmer spänt.

Ända sedan Berlinkongressen 1885 hade relationerna mellan Europas ledande stater reglerats genom ­intrikat diplomati. En serie allianser och fördrag hade skapat två huvudsakliga block. Dels trippel­ententen mellan England, Frank­rike och Ryssland. Dels alliansen mellan tyska riket och dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Avtalen mellan länderna innebar att de skulle komma till varandras hjälp om de av någon anledning hamnade i konflikt med tredje land.

Att Ryssland hade gått i förbund med den tidigare svurna fienden Frankrike berodde inte minst på fransmännens vurm för ryska obligationer, en sorts motsvarighet till vår tids fondsparande. Det beräknas att en tredjedel av fransmännens sparande i början av 1900-talet bestod av ryska obligationer.

Samtidigt fanns en annan, mer informell garanti för att freden upprätthölls. England, Tyskland och Ryssland styrdes alla av drottning Victorias barnbarn – tyske kejsaren Wilhelm II, tsar Nicolaus II och kung Georg V av England var kusiner.

Att krig skulle kunna bryta ut mellan de europeiska länderna sågs alltså som uteslutet. I värsta fall skulle de mäktiga socialdemokratiska partierna i Frankrike och Tyskland alltid kunna sätta stopp för sådana dumheter i parlamenten.

Men plötsligt bytte de tyska socialdemokraterna fot och röstade för fortsatt rustning och krigskrediter. Och i Frankrike mör­dades den franske agitatorn och socialistledaren Jean Jaurès av en ultranationalist.

Den 28 juni 1914 mördas den österrikiska tronarvingen Franz Ferdinand och hans hustru under ett besök i Sarajevo. Mördaren, en ung man vid namn Gavril Princip, är medlem i den serbiska terrororganisationen Svarta handen som har förgreningar högt upp i den serbiska statsapparaten.

Österike-Ungern kräver omedelbart räfst och rättarting. Serberna, som vill upprätta ett sydslaviskt kungadöme på österrikiskt territorium, ska sättas på plats en gång för alla. Efter att ha försäkrat sig om Tysklands ovillkorliga stöd sänds en skarp not till Belgrad med krav på att den serbiska omstörtande verksamheten ska upphöra. En vägran likställs med krigsförklaring.

Några dagar senare svarar serberna. De går med på alla krav utom ett, att österrikarna själva ska få bedriva klappjakt på Svarta handens agenter inne i Serbien.

Egentligen skulle väl saken kunnat ha lösts diplomatiskt, men av någon anledning blev det inte så. Kanske berodde det på att många av de ytterst ansvariga var på semester. Kejsar Willhelm II seglade längs norska kusten.

Den 28 juli 1914 förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien.

Nu trädde per automatik säkerhetsfördragen in. Ryssland mobiliserade 13 armékårer som stöd för Serbien. Resultatet blev att Österrike-Ungern mobiliserade mot Ryssland, vilket ledde till full rysk mobilisering. Den 31 juli proklamerade Tyskland ”hotande krigsfara” och krävde att Ryssland skulle dra tillbaka sina trupper. Men det gick inte av tekniska skäl. Följaktligen mobiliserade Tyskland i sin tur.

Det går inte att bara mobilisera hundratusentals soldater hur som helst. Det blir kaos och total trafikstockning om de inte skickas någonstans. Nu trädde den i förväg uppgjorda ”Schlieffenplanen” i kraft – för att undvika ett tvåfrontskrig skulle tyskarna i ett blixtanfall genom Belgien först oskadliggöra Frankrike för att sedan vända sig mot Ryssland.

Den 2 augusti krävde tyskarna att få marschera genom Belgien i ett ”preventivt” anfall mot Frankrike. Belgarna vägrade. Den 4 augusti ryckte tyska trupper in i Belgien på väg mot Paris, vilket gjorde att även England förklarade krig mot Tyskland.

Under åren 1914–1918 dog uppåt 20 miljoner människor av direkta krigsorsaker. Vapentekniken hade utvecklats så att krigföringen helt förändrats. Taggtråden och kulsprutan gjorde att fronterna låstes till ställningskrig.

Inte nog med det. Den svåra influensaepidemin i krigets spår som gick under namnet spanska sjukan skördade ytterligare närmare 50 miljoner människors liv. 

PS: Hur gick det då med den pacifistiske kapitalisten Jacques Caillaux och hans revolverskjutande hustru? Jodå. Ganska bra.

Efter att ha tillbringat tre år i fängelse togs Joseph Caillaux åter till nåde och blev på nytt finansminister 1925. Han ägnade sig också åt att författa politiska pamfletter och propagerade för skapandet av ett Europas förenta stater. se http://www.unz.org/Pub/LivingAge-1925jun06-00495

Henriette Caillaux frikändes i rättegången ett halvår senare. Mordet ansågs ha varit ett ”crime” passionnel” som skett under häftig sinnesrörelse. 

PPS: Den 11 november 1918 blåstes äntligen eld upphör. Men någon varaktig fred blev det inte. Kriget tog bara en paus för att fortsätta tjugo år senare.

 

 

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer