Drömmen om svenskt silke

2016-04-27 06:01  

En kokong som föll ned i en tekopp blev grunden till det eftertraktade silket. Åtminstone enligt legenden.

Det berättas i Kina att den mytiske gule kejsaren (han som bland annat lärde kineserna att odla ris) hade en favorithustru vid namn Leizu. Hon var skön som en huldra och rak som ett träd, och hon förde sig som en gudinna. Och det kanske hon var också, för det vi nu ska berätta om hände på sagornas tid.

En dag satt Leizu i den kejserliga trädgården i skuggan under ett mullbärsträd och drack te. Plötsligt föll något från trädets lövverk och hamnade med ett plums rakt ner i hennes tekopp. Det var en kokong av någon insekt som tydligen valt just detta träd för att förpuppa sig. Leizu tog en sked och rörde i det heta teet för att fiska upp det ovälkomna föremålet. Plötsligt märkte hon att skeden fått tag i en tråd som var så tunn att den knappt gick att urskilja. Hon drog i tråden, men i stället för att följa med upp guppade kokongen vidare i teet och tråden blev bara längre och längre. Det hela var mycket egendomligt. Leizu drog och drog i den spindelvävstunna tråden och lindade upp den på ena handens fingrar. Inte förrän hon lindat upp hela två li tråd (en kilometer) var den slut. Kvar i teet flöt puppan av en insekt. Leizu funderade en stund och tittade så upp i mulllbärsträdets gröna krona och log. När hon åter sänkte blicken hade hon uppfunnit sidenet.

När Carl von Linné i mitten av 1700-talet skickade ut sina apostlar till jordens alla hörn var det inte bara för att hämta hem dittills okända växter. Det var också för se om det i främmande länder fanns grödor som kunde odlas i Sverige och befrämja landets ekonomi och näringsliv. Linné drömde om saffransodlingar i Västerbotten, ris i Finland, teplantager i Mälardalen och inte minst odling av mullbärsträd för sidentillverkning i Stockholm. Sverige importerade stora mängder råsilke från Östasien, och det vore lönsamt att ersätta den dyra importen med svenskt råsilke.

En kampanj för att starta silkesproduktion i stor skala inleddes 1735 med statens och Vetenskapsakademiens stöd. Skyddspatron för projektet var drottning Lovisa Ulrika.

Silkesfjärilens larv är en kräsen liten krabat. Den äter i princip bara blad från mullbärsträd. Silkesfjärilarna parar sig på sommaren och lägger sina ägg på mullbärsträdens grenar. Äggen kläcks sedan nästa vår och börjar omedelbart mumsa på de nyutslagna bladen. Tyvärr visade det sig att de asiatiska mullbärsträden inte trivdes särskilt bra i det svenska klimatet, och dessutom slog bladen ut först efter att äggen kläckts. Silkeslarverna svalt ihjäl.

Linnélärjungen Peter Kalm hämtade mullbärsträd från Nya världen som var mer härdiga, och man försökte också mata larverna med blad från svartrot, Scorzonera hispanica.

Trots sammanlagt 120 000 kronor i statliga subventioner och ideliga kampanjer för att sprida svensk silkesproduktion blev alltsammans pannkaka. Under de nästa tvåhundra åren från 1735 till första världskrigets slut producerades bara totalt 200 kg svenskt råsilke, varav hälften på Gotland. Samtidigt importerades tonvis med silke från Ostasien.

De svenska sidenväverierna gick under den här tiden desto bättre. Det fanns nämligen en svensk massmarknad för traditionella sidensjaletter och slipsar, och under 1800-talet fanns inte mindre än 28 sidenväver på Södermalm i Stockholm.

I dag finns bara ett av dem kvar, K A Almgrens sidenväveri på Repslagargatan, nu museum.

Om det svenska silkesäventyret kan man läsa i den utmärkta nyutkomna boken Drömmen om svenskt silke av Anders Johansson Åbonde, KSLA 2016, illustrerad, 480 sidor. Cirkapris 261 kronor.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt

COMSOL