Stenar från himlen

2011-01-18 23:00  

Var verkligen ett stort meteoritnedslag för 65 miljoner år sedan anledningen till den stora massdöden vid kritaerans slut, då bland många andra arter dinosaurierna dog ut? En ny bok om meteoritforskning tar itu med både geologins och paleontologins heliga kor.

Klockan sju på kvällen den 16 juni 1794 syntes plötsligt ett mörkt moln på himlen över den italienska universitetsstaden Siena. Men en väldsam knall exploderade molnet, varefter en mängd små heta stenfragment föll över staden. Ett av dem föll på en liten gosses hatt och brände hål i brättet. Annars inträffade märkligt nog inga olyckor.

Det hela var mycket egendomligt. Varifrån kom stenregnet? I och för sig hade man hört talas om stenar från himlen tidigare, men sådana rapporter hade avfärdats som dumheter och vidskepelse. De som rapporterat om sådana fenomen hade ju varit okunniga bönder eller annat löst folk.

Men nu hade stenregnet observerats av stadens lärde. Uppenbarligen kunde stenar verkligen falla ner från himlen, men varifrån kom de? Man kom fram till att stenarna förmodligen härrörde från vulkanen Vesuvius, som dagen innan hade haft ett utbrott. Men hur hade de kunnat hålla sig i luften i arton timmar innan de föll över Siena, 320 kilometer längre bort?

Ett år senare inträffade ett nytt nedslag, nu vid Wold Cottage i Yorkshire i England. Saken observerades av en kemist vid namn Edward Topham. Han kunde intyga att stenen verkligen hade ramlat ner från himlen, och att den vid nedslaget hade varit brännhet och luktat svavel.

Att den skulle ha slungats ut från Vesuvius var otänkbart. Men kanske var det så att stoft i luften hade hettats upp av blixtar på hög höjd, så att stenliknande material hade bildats och sedan regnat ner?

William Herschel, astronomen som 1781 upptäckte planeten Uranus, föreslog att stenarna kom från vulkanutbrott på månen. Där fanns ju mängder av kratrar, som på den här tiden ansågs ha vulkaniskt ursprung, och Herschel påstod att han själv hade sett utbrott på månen i sitt teleskop.

Snart visade det sig att det fanns mängder av äldre rapporter om stenregn från himlen. Ofta kallades de åskstenar, eftersom det ofta hade hörts smällar som av kanonskott när stenarna föll genom luften. Det fanns även antika källor som talade om stenar från himlen. Exempelvis var den bisarre romerske kejsaren Elagabalus (203–222, även känd som Heliogabalus), överstepräst för en solkult i Syrien som tillbad en helig sten som fallit ned från himlen. Och i Mecka vördas än i dag den berömda svarta stenen i Kaba, Islams allra heligaste plats.

Kemisk analys av himlastenarna visade att de skilde sig från jordiska stenar. De hade betydligt högre halter av järn och nickel. Ja, ofta hade de i sitt inre korn av rent järn, något som är otänkbart i jordens syrerika miljö, där det reaktiva järnet omedelbart oxiderar. Himlastenarna, som nu kallades meteoriter, kom alltså inte från jorden, utan från den interplanetariska rymden.

Astronomerna hade länge grubblat över varför det fanns en så stor lucka i planetbanorna mellan Mars och Jupiter. Där borde ha legat en planet, men ingen hade upptäckts. Inte förrän nyårsdagen 1801, då den italienske astronomen Giuseppe Piazzi upptäckte en mycket liten himlakropp, som han gav namnet Ceres efter den romerska skördegudinnan. Snart upptäcktes en rad andra småplaneter, asteroider, i banor mellan Mars och Jupiter. I dag känner man banorna för över 60 000 objekt i asteroidbältet, och därtill kommer stora mängder rymdgrus. Men trots mängden objekt är deras sammanlagda massa mind­re än månens.

Närmare studier visade att asteroidbanorna inte är belägna hur som helst, utan ligger samlade i ringar. Det hela påminner om spåren på en lp-skiva – mellan låtarna finns mellanrum. Detta upptäcktes 1857 av en amerikansk astronom vid namn Daniel Kirkwood. Efter honom kallas mellanrummen ”Kirkwood gaps”. Tio år senare hade han givit förklaringen.

Det var väl känt att ju längre från solen en planet cirklar, desto längre tid tar den på sig att gå ett varv. Detsamma gäller objekten i asteroidbältet. Kirkwood fann nu att vid vissa avstånd från solen har asteroiderna en orbitaltid, ”år”, som är i resonans med Jupiters. Just där kommer Jupiters gravitation att störa eventuella asteroiders banor och tvinga dem ur kurs. Resultatet blir att tomrum uppstår där asteroidernas ”år” förhåller sig till Jupiters som jämna heltal – 3:1, 5:2, 7:3 och 2:1.

Jaha, och vart tar då asteroiderna som kommit ur kurs vägen? Tja, de kan cirkla omkring i miljontals år innan de fångas av gravitationen och dimper ned på någon planet, exempelvis jorden.

De flesta himlastenar som faller ner på jorden är ganska små, och de hettas ofta upp så våldsamt vid inträdet i atmosfären att de exploderar i småbitar på vägen ner. Det är kanske därför som det inte finns ett enda känt fall där någon människa dödats av ett meteoritnedfall. Men det finns också exempel på rejäla klumpar som brakat ner.

En amerikansk geolog vid namn Walter Alvarez undersökte på 1970-talet ett område i Italien med kalkstenslager som bildats av skalen från ett slags havsorganismer, foraminiferer, under erorna krita och tertiär. Men fossilen från krita skiljde sig från dem från tertiär. En art hade uppenbarligen plötsligt dött ut och ersatts av en annan.

När Alvarez undersökte det tunna gränsskiktet mellan de två typerna av fossil, KT-gränsen, upptäckte han en starkt förhöjd halt av grundämnet iridium. Nu är det så att meteoriter har en betydligt högre halt av iridium än vad jordskorpan har, så Alvarez såg KT-gränsen som ett tecken på att en jättemeteorit slagit ner just vid kritaerans slut. Var det meteoritnedslaget som fick dinosaurierna att dö ut?

I boken  ”Dinosaurierna och dödens krater” (T Rex and the Crater of Doom) från 1997 berättar Walter Alvarez hur han och hans far Luis efter många år av geologiskt detektivarbete upptäckte en enorm nedslagskrater i Chicxulub på Yukatanhalvön i södra Mexiko. Här slog en meteorit i storleksordningen 10–15 kilometer ner för 65 miljoner år sedan och orsakade omfattande tsunamier, skogsbränder och ond bråd död. Vid nedslaget förångades större delen av meteoriten och dess material kom att spridas över en stor del av jorden. Spåren syns i KT-gränsen.

Var meteoriten orsak till den massdöd på jorden, då bland många andra arter dinosaurierna dog ut?

– Ja, säger Walter Alvarez.

– Nej! säger den schweizisk-amerikanska paleontologen Gerta Keller, och hävdar att meteoriten i Chicxulub slog ner 300 000 år innan dinosaurierna dog ut. Gerta Keller anser att massdöden bland växter och djur vid kritaperiodens slut huvudsakligen berodde på en klimatförändring. Och att den troligtvis orsakades av att jordens atmosfär fylldes med stoft och aska från enorma vulkanutbrott i området Deccan Traps i nuvarande Indien, och som pågick i 30 000 år.

Om denna konflikt, meteoritforskning och mycket annat, handlar den engelske geologen Ted Nields nya bok ”Incoming! - or why we should stop worrying and start to love the meteorite.”

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer