Med luft under vingarna

Det vimlar av människor, bilar, tält och flygplan i kanten av Rinkaby skjutfält norr om Åhus. Det är i slutet av juni, och här pågår sedan tre dagar Nordiska mästerskapen i friflyg. Folk har kommit från hela Europa för att tävla med sina modellflygplan. 65 deltagare med 140 modeller.

Planen har en vingbredd på halvannan meter med en flygkropp tunn som en pinne. Längst bak sitter en fyrkantig stabilisator och en liten fena. Detta är modellflygets formel ett, en internationellt noga reglerad tävlingsklass som går under namnet F1.

Klass F1B drivs av gummimotor. Det låter kanske gammalmodigt, men det är inga vanliga gummisnoddar det gäller. Gummit importeras från en tillverkare USA. Det sägs att det är samma material som finns inuti golfbollar.

I sitt ursprungliga skick liknar gummimotorn närmast en härva färsk spaghetti. För att duga som motor ska gummit först smörjas, med silikon, såpa eller något hemligt universalmedel. Härvan lindas sedan upp i mångdubbla lager och fästs i ett mothåll – en pinne förankrad i marken med stag och tältpinnar. Så spänns och vevas gummimotorn upp med hjälp av en drillborr med varvräknare och skala för dragspänning. Den färdigspända motorn monteras så i ett rör som fästs på flygplanet.

Det gäller att veta hur mycket gummit tål. Vevar man för lite får motorn för lite kraft och man kan glömma en placering på medaljplats. Vevar man för mycket brister gummit med en våldsam smäll. En vanlig företeelse i modellflygarens liv.

– Tyst! Tala inte med mig, ryter Thorwald Christensen, en av Sveriges veteraner när det gäller gummimotorflyg. Han har just fått sin tredje motor att brisera i ett moln av gummirester.

Men till sist går allt väl, och han gör sig redo för start. Han står stilla i nästan fem minuter med planet i handen medan har väntar på en lämplig uppvind. Så kastar han. Gummimotorn går i gång och planet stiger snabbt ett femtiotal meter innan kraften i gummit är slut.

Så seglar planet i vida cirklar högt över oss samtidigt som det avlägsnar sig alltmer.

Thorwald och en kollega spanar uppmärksamt i sina kikare. Själv tappar jag omedelbart bort Torwalds plan på himlen eftersom en mängd likadana också flyger omkring däruppe.

När den stipulerade flygtiden tre minuter har gått trycker Thorwald på en knapp på en liten sändare. Resultatet blir att stabilisatorn på planet fälls upp och planet går ner.

– Så slipper vi gå så långt för att leta, säger Thorwald.

Dagens friflygmodeller är resultatet av tjugo års forskning och utveckling. Många av konstruktörerna är tidigare flygingenjörer från Litauen, Ryssland och Ukraina som blev arbetslösa efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. ­I stället för att bygga militärflygplan har de ställt sina aerodynamiska kunskaper i modellflygets tjänst.

Sådana här plan är inga billiga saker. En byggsats, som exempelvis litauiska Superba Electronic 2125 från w-hobby.com går på från 10 000 kronor och uppåt. Därtill kommer motor, elektronikenhet, förvaringsväska och andra tillbehör för minst lika mycket.

– Jag gillar inte riktigt utvecklingen, säger Kenneth Nilsson, flygingenjör med ett förflutet som konstruktör av passagerarplanet Saab 2000.

– I dag köper man planen färdiga eller i byggsats. Mitt intresse har alltid varit själva konstruktionen och bygget. Men nu är det pengarna som gäller, att köpa ett så avancerat plan som möjligt för att vinna.

I friflyg F1 tävlar man i fyra olika underklasser. Det som skiljer är hur planen kommer upp i luften.

Klass F1A är segelflygplan som dras upp i luften med en lina, som när man flyger en drake. När planet kommit upp till tillräcklig höjd gör man ett kraftigt ryck i linan, varvid den kopplas av och faller ner.

Klass F1B drivs som sagt av gummimotor. Klass F1C av kolvmotor – för diesel eller annat bränsle. Och klass F1Q har elektrisk motor. 4 joule per gram modellvikt får motorerna ge.

Tävlingarna går ut på att efter ett antal kvalificeringsflygningar, där det gäller att flyga i tre eller fyra minuter, komma med i finalen, den så kallade ”fly-off”. Och här gäller det att hålla sig i luften så länge som möjligt.

Men ju längre tid planet håller sig i luften desto längre bort förs det av vinden. Dagar med god termik och en smula vind kan planen ta sig många kilometer innan de dimper ner. Modellflyg ger rika tillfällen till stärkande långpromenader.

– Betydligt roligare än golf, säger två norska tävlande. Dessutom får man som modellflygare se världen. För en månad sen var vi i Kalifornien och tävlade. Och i början på september ska vi till Mongoliet.

För att hålla reda på vart planen tar vägen har de tävlande kikare med inbyggda kompasser monterade på stativ. De flesta planen är också försedda med en liten radiosändare, så att ägaren ska kunna pejla in planet. Att finna ett modellflygplan som landat i ett rapsfält eller en veteåker är som att leta efter en nål i en höstack.

Jag möter en äldre tysk gentleman som ser olycklig ut.

– Jag tappade min pejlapparat några kilometer bort. Jag trodde jag la den i fickan, men den måste ha halkat bredvid. Och nu kan jag inte hitta mitt plan.

Några veckor senare är det en ny tävling, denna gång på ett fält utanför Bollerups naturbruksgymnasium söder om Tomelilla. Den här gången är det så kallade ”oldtimers” som tävlar med egna hembyggen. Nu är det mer variation på flygplanen, även om de inte har lika bra flygegenskaper.

Vinden friskar i, och termiken är kraftig över fältet. Så kraftig att min vän Bo-Eskils hembyggda flygplan försvinner ur sikte upp i ett moln. Det dyker aldrig upp igen. Det har ingen spårsändare, och vi lyckas alldrig hitta det.

– Det kan vara var som helst, säger Bo-Eskil. Kanske har det flugit till Simrishamn. Eller Bornholm.

Så kan det gå.

Mer om modellflyg finner ni på Sveriges modellflygförbunds hemsida http://www.modellflygforbund.se

och i tidskriften Modellflygnytt. http://www.modellflygnytt.se

Förutom friflyg finns en mängd andra grenar inom modellflyget – linflyg, konstflyg, segelflyg, helikopter, skalaflyg, aircombat, pylon och IMAC.

Om tävlingen på Rinkabyfältet kan man läsa på http://modellflygnytt.se/opublicerat/WC15/index.htm