Lans speciella begåvning är att tänka rumsligt

2000-09-13 13:00  
Håkan Lans är en av de främsta svenska uppfinnarna i modern tid: En datormus, färggrafik för datorskärmar, navigerings- och positionssystemet för flygplan och fartyg.

Foto Per Westergård

Av Ola Larsmo

I David Lagercrantz bok om Håkan Lans, "Ett svenskt geni", finns en liten, till synes bagatellartad anekdot ur den svenska datorhistorien. Den utspelar sig på FOA i skiftet mellan sextio- och sjuttiotal, dit Lans kommit som värnpliktig forskare. I forskningsanstaltens källare hade man just installerat en IBM 360.

Lagercrantz beskriver den så här:
"En ganska liten maskin för sin tid: två meter hög, tre meter lång. Det så kallade skivminnet fyllde en korridor på fyra fem meter."

Det som gör berättelsen intressant är det mysterium som vidlådde datorn: varje dag kvart i tolv stannade den tvärt. Som om ett spöke, the ghost in the machine, bestämt sig för att markera en egen vilja. Mycket möda lades ned på att hitta felet. Lagercrantz berättar: "Ingen förstod varför det hände, ända tills någon upptäckte att en kvinna städade datorrummet just det klockslaget. Kvinnans dammsugare var inte jordad och det tände en gnista som stängde av maskinen."

Jag återberättar den här lilla anekdoten mest för att den tycks mig rymma en större berättelse, med bäring på Håkan Lans utveckling och kanske på mycket av problemen för innovatörer och forskare i allmänhet. Jag ska återkomma till den saken.

Håkan Lans har vid det här laget blivit känd långt utanför de teknikprofessionellas led. Det är aningen märkligt att vi fått vänta så pass länge på en bok om honom och hans forskning. David Lagercrantz har förberett sig väl, och "Ett svenskt geni" är ett stycke fascinerande teknikhistoria. Jag kan tycka att det är synd att han verkar har skrivit snabbt: boken misspryds av en del korrekturfel och upprepningar som lätt kunde ha undvikits. Men det hindrar inte att jag läser boken i två sittningar. För det är också en historia om Sverige. Och, naturligtvis, en berättelse om den moderna datorteknikens framväxt: jag ler när ett annat legendariskt namn som Douglas Engelbart dyker upp i ett kapitel. Historierna växer samman.

Lans är, som så många begåvningar, en undanglidande gestalt. Människan kommer inte heller här i fokus, men däremot hans sätt att tänka. Första gången han uppmärksammas i media är det för den fungerande miniubåt han redan som tonåring byggde tillsammans med en kamrat. Sedan följer "uppfinningarna": "digitizern", som var en tidig variant av datormusen, det stora arbetet med färggrafik för datorskärmar och slutligen turerna kring det senaste stora projektet, navigerings- och positionssystemet STDMA. Det slår mig under läsningens gång att dessa system, tagna tillsammans, tecknar konturerna av Lans speciella begåvning: att tänka rumsligt, i tre dimensioner. De handlar alla om att hålla samman stora system av information i ett virtuellt rum.

Symtomatiskt nog hamnar Lans under försöken att genomdriva sitt patent på färggrafik i en ekonomisk karusell som Lagercantz faktiskt lyckas göra begriplig. Det är åttiotal, aktörerna är där inte helt pålitliga advokater, fastighetsspekulanter och skalbolagskonstruktörer och motparten är den transnationella giganten Hitachi. Lans kommer mer eller mindre helskinnad ur det hela. Liknande turer utspelar sig kring STDMA; det tycks lång från uppfinnandets, det tekniska skapandets, åtminstone i teorin "rena" värld till de myggsvärmar av företagsspioner, koncernadvokater och allmänna profitörer som i framställningen tycks vara det tekniska framstegets största motståndare.

Det är här damen med dammsugaren kommer in. Spöket utanför maskinen, om man så vill utanför vetenskapen, som får det hela att stanna av. För är det något boken om Lans visar upp, utom hans välkända begåvning, så är det hur den transnationella företagsvärlden idag tycks lägga ned oändliga resurser på att hindra framväxten av kunskap. Lans har förstått att vakta sina uppfinningar med samma omsorg som han lägger ned på sin forskning. Där är han dubbelt begåvad på ett sätt som de flesta tekniska innovatörer knappast kan förväntas vara.

Samma kväll som jag läser färdigt Lagercrantz bok visar teve en dokumentär om snäckfebern, en fruktansvärd parasitsjukdom som skördar miljoner liv i tredje världen. Man intervjuar de forskare som i en medicinsk bragd fått fram ett vaccin som nu räddar oräkneliga liv. Bland irländska får. Läkemedelsföretaget finner det inte pengarna värt att ta fram motsvarande vaccin för människor. En obehaglig chefsperson beklagar detta, "men sådan är nu världen". Och jag tänker att det är de som skall förvalta vetenskapens resultat som idag är framstegets värsta fiender.

David Lagercrantz: Ett svenskt geni

Bokförlaget DN

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt