Visst går det att tävla i teknik, skriver Ny Teknik i sin ledare. Man nämner de svenska teknikupphandlingarna från 1990-talet. Kallar dem "lite svenskt kommunalgrå, som faktiskt [gjorde] skillnad".

I dessa upphandlingar utmanades leverantörerna att ta fram bättre produkter för hemmen (till exempel kylskåp och värmepumpar) och arbetsplatserna (till exempel belysning och industriportar). Prestanda förbättrades typiskt med 20 procent i förhållande till marknadens bästa produkt och med 50 procent jämfört med de som var installerade.

Det är inte bara Ny Teknik som åberopar dessa upphandlingar som goda exempel. De nämns av instanser inom EU, av departement och i propositioner, av myndigheter, i näringspolitiska översikter och så vidare. De nämns som exempel på en metod som leder till att marknaderna snabbt tar fram nya miljöanpassade produkter.

Staten var katalysator och förde samman de intresserade köparna, som formulerade kraven, med säljarna, som lockades att bli först med det nya som marknaden ville ha. Statens roll var viktig för processen. Det tar några år från idé till leverans, det behövs några miljoner (2-5) till förstudier, provning och riskavlastning. Men i relation till exempelvis den offentliga sektorns upphandlingar på 500 miljarder årligen är det smulor. Men det behövs en yttre kraft för att få i gång lavinen.

Även om dessa upphandlingar ofta nämns som föredömen så tillämpas de i dag endast i blygsam omfattning. Skälen att det har minskat i stället för ökat är flera, men i största utsträckning går det tillbaka på att ingen tar ett överordnat ansvar för att de verkligen kommer till stånd.

Teknikupphandlingar måste vara kundstyrda. Men på de allra flesta marknader är kunderna för små och splittrade och har svårt att på egen hand samordna sig för en process där man skall få fram nya produkter. Produkter som dessutom behöver testas omsorgsfull,t innan de fungerar tillfredsställande. Få kunder kan eller törs ta de risker och det omfattande arbete som behövs.

De gamla grå teknikupphandlingarna genomfördes med en myndighet, Nutek, som "katalysator", organisatör, förhandlare och riskavlastare. Dagens myndigheter har inte sina uppdrag formulerade så att de kan ta ett sådant ansvar. De är alltför splittrade och kan på sin höjd vara behjälpliga inom snäva ramar. Eller annorlunda uttryckt - det saknas en lagledare, en coach. En som kan sätta samman ett lag av köpare och utrusta dem för att kunna spela upphandlingsspelet. Coachen skall inte spela matchen, det skall spelarna - köparna göra. Men utan coachen är matchen förlorad redan innan den börjar.

Myndighetsroller och organisation måste ses över och kompletteras så att teknikupphandlingar kan återupprättas som det starka instrument det faktiskt är. På energiområdet och för kemikalier med flera angelägna områden där marknaden i dag inte kan erbjuda tillräckligt goda lösningar. Resurser till ett slagkraftigt landslag inom landsting och kommuner, matchat av en dynamisk coach, anser vi ha störst potential till snabb framgång.

Hans Nilsson, Four Fact AB. Ansvarig för teknikupphandlingar vid Nutek under 90-talet

Erik Noaksson, Chef Jegreliusinstitutet för tillämpad Grön kemi