Byggteknikens mål: Få fram det perfekta ljudet

Spröda trumpettoner letar sig ut genom ett öppet fönster i Kungliga Musikhögskolans nuvarande tillhåll, den gula tegelbyggnaden intill Stadion i Stockholm. Här har verksamheten drivits sedan 1948 och drillat artister som Robert Wells, Peter Jöback och Malena Ernman.

I sommar ska hela skolan flytta, men bara något hundratal meter, till de nya lokalerna. Två nya byggnader har uppförts, ett stort glashus med flera konsertsalar och en smalare flygel intill.

– Det här är de första husen som har byggts för Musikhögskolan, enbart med musik i tanken. Det kommer att bli jätteinspirerande, säger Bill Brunson, professor i elektroakustisk komposition på Musikhögskolan.

De nya byggnaderna står på varsin sida om Generalstabens gamla stall från 1886, som är byggnadsminne och därför inte får rivas.

I stället har det rustats invändigt och ska fungera som Musikhögskolans nya bibliotek.

Gamla träpelare, påtagligt slitna av sparkande hovar och gnagande tänder, vittnar om tiden när stallet var fullt av hästar.

– Men pelarna är bara original i vissa delar. Vi var tvungna att förstärka dem med teknik från limträindustrin. Det var svårt, vi fick lägga mycket energi på det, berättar Mattias Ericsson, biträdande projektledare på Akademiska Hus.

På ett par ställen syns svarta stålpelare. De tillhör den extra stomme som har satts in i byggnaden.

– Trots att stallet har stått i 100 år kunde vi inte räkna hem lasten utifrån dagens byggregler, så vi var tvungna att lägga in ytterligare en stålstomme som mestadels är gömd i väggen, säger Mattias Ericsson.

Det nya glashuset ligger dikt an mot stallet. När glashusets källare skulle byggas var man tvungen att få bort berget alldeles intill den minnesmärkta byggnaden. För att undvika sprickor och sättningar användes så kallad vajersågning. Det innebär att en elmotor drar runt en diamantklädd stålvajer som skär bort berget.

– Det har fungerat bra, vi klarade oss utan sprickor, säger Mattias Ericsson.

I glashuset finns den stora konsertsalen som rymmer 800 personer. Den här dagen är svarta reflektorer, som vanligtvis kommer att vara upphissade i taket, nedsänkta för justering. De kan vridas åt olika håll beroende på om mycket eller lite av ljudet ska reflekteras tillbaka in mot salen.

På väggarna sitter ett slags fyrkantiga lådor. Det är akustikpaneler som ska få ljudet att studsa på ett bra sätt. För en dovare klang kan gardiner fällas ner längs väggarna.

I den mindre salen intill är ljudet helt annorlunda. Ett svagt eko dröjer sig kvar efter varje ord som sägs. Salen är avsedd för kammarmusik och här har akustikpanelerna mjuka former likt vågor på väggarna.

– Här vill man att klangen ska leva kvar lite och har inte lika mycket dämpning som i stora salen, säger Johan Wessel, installationsledare på Akademiska Hus.

Den lilla konsertsalen intill är Bill Brunsons stolthet. 29 högtalare ska monteras i en rigg i tre våningar så att de bildar ett slags kupol. De kan sedan kompletteras med ytterligare 16 högtalare.

Rummet är avsett för förstärkt musik och ger möjligheter att experimentera med hur upplevelsen förändras om ljudet kommer från olika håll.

– Det har väckt stor uppmärksamhet inom mitt område, elektroakustisk musik. En sådan stor anläggning finns inte i norra Europa, säger Bill Brunson.

I Flygeln finns merparten av övningsrummen, som är specialanpassade för den typ av instrument som ska spelas. Olika reflektorer har monterats på väggarna beroende på om ljudet ska studsa mycket eller lite.

– Instrumenten är olika starka och har olika sätt att producera ljud på. Från ett blåsinstrument vill du ha reflexer från väggen för att höra bra vad du spelar, berättar Bill Brunson.

Samtidigt är övningsrummen välisolerade för att inte släppa in störande ljud. När vi stänger dörren efter oss i rummet för bleckblåsinstrument blir det alldeles tyst. Trafiken från Lidingövägen nedanför hörs inte alls.

Rummen har försetts med tredubbla väggar. Ytterst finns byggnadens betongstomme, därefter har rummets golv byggts upp på gummiklossar, reglar och träcementskivor. Golvet bär sedan rummets väggar, som inte har någon kontakt med byggnadens stomme.

På två av rummets sidor finns det tredje lagret ”vägg”, som egentligen är stora snedställda skärmar, och ska se till att ljudet studsar på bästa sätt.

– Varje övningsrum väger flera ton. Vi har använt ungefär tre gånger så mycket material i övningsrummen som för ett vanligt rum, berättar Mattias Ericsson.

För att kunna stänga ute störande ljud måste dörrarna vara tjocka. Men därmed blir de också tunga, de väger ungefär 190 kilo. Problemet var att de ändå måste vara enkla att öppna, till exempel för rörelsehindrade. Men de får inte heller kunna öppnas så våldsamt att de kan slå in i väggen. Lösningen blev gasfjädrar från bilindustrin, som är vanliga i bakluckor.

Luften i byggnaden måste hålla en jämn fuktnivå för att träinstrument och sångstrupar ska må bra. Den relativa fukthalten får endast variera mellan 45 och 55 procent.

– Annars måste instrumenten stämmas om ofta, och det är dyrt, berättar Johan Wessel.

För att luftfuktigheten inte ska leda till kondens och fuktproblem har stora mängder isolering använts och undertryck måste hållas inuti huset. Men det gäller att vara noggrann. Under byggtiden upptäcktes fuktgenomslag när mindre delar av ventilationssystemet inte hade fått isolering.

– Det var en liten krage på fem centimeter vid rensluckorna som inte hade försetts med isolering. Där fick vi torka ut och sedan sätta isolering på insidan i stället, säger Johan Wessel.

Nu återstår bara en del arbete med ljudutrustning och marken på tomten. När höstterminen startar kommer Musikskolans undervisning och forskning att ske i de skräddarsydda lokalerna.

– Jag är mest nöjd med att vi fick ihop akustiken. Jag undrade ett tag om vi verkligen skulle få allt att vara tyst, men det har vi lyckats med. Fuktstyrningen verkar fungera enligt våra tester, men det riktiga provet blir när eleverna kommer hit med blöta, stickade tröjor, säger Johan Wessel.

Men smakar det så kostar det. Inklusive ljud- och scenutrustning beräknas bygget gå loss på strax över en miljard kronor.

– Det är det värt, tycker musikprofessorn Bill Brunson.

Gilla Ny Teknik på Facebook!