Svenska tekniken som satte Titanics livbåtar i vattnet

Vid Titanics undergång fungerade livbåtsdävertarna oklanderligt, trots slagsida och den starka lutningen långskepps. De som räddades gjorde det nästan uteslutande genom att firas ned i livbåtar med hjälp av Axel Welins dävertar. Felet var att det bara fanns 16 livbåtar, mot de 32 som dävertsystemet hade kapacitet att hantera.

Axel Welin kom från Stockholm och var länge bosatt i London, där han arbetade som vapenutvecklare.

Någon gång kring 1890 utvecklade han en kanonmekanism för fartygsartilleri som länge var den mest använda. Men hans hustru tyckte inte om att familjen levde på vapeninkomster. Hans bror, Per Welin, övertygade honom om att livbåtsutrustningen på fartyg måste förbättras, den ”daterade sig från Noaks tid”.

År 1900 kunde Axel Welin presentera sina ”dubbelverkande kvadrantdävertar”. Varje dävert stod på en kuggstång och kunde så att säga vaggas fram och tillbaka för att plocka fram en livbåt i taget. Godset till dävertarna göts vid bruket i Kohlswa och de monterades ihop på Nydqvist & Holm i Trollhättan. Efterfrågan på dävertar blev så stor efter Titanicolyckan att det blev brist på gjutgods i Sverige.

I mars 1912, strax före katastrofen, höll Axel Welin ett före­­drag hos Svenska Teknolog­för­eningen, som refererades i Teknisk Tidskrift.

Där säger han sig bland annat vänta strängare regler för passagerarfartygen: ”Lifbåtarnas antal på de stora brittiska oceanångarna kommer att inom den närmaste tiden väsentligt ökas, medan modifikationer i föreskrifterna rörande deras uppställning redan skett och äro än vidare att förvänta. Frågan kan alltså sägas vara aktuell.”

Kanske var det samma föraningar om strängare regler som fick rederiet att utrusta Olympic och Titanic med tillräcklig dävertkapacitet. Medan snålheten fick bedra visheten när det gällde antalet livbåtar.