"Orimlig vindkraftskalkyl"

Det finns ingen rimlig grund för påståendet att vindkraften skulle kosta 300 miljarder till år 2035. Det kostar lite, kanske inget alls för elkunderna. Det är tydligt lönsamt för den energiintensiva industrin, men en förlorad intäkt för de etablerade fossil och kärnkraftverk som får mindre betalt för sin el än de skulle få utan konkurrerande vindkraftverk.

Elcertifikat ges i 15 år till anläggningar som producerar el från vissa typer av förnybar energi. De får ett värde genom att elkunder är ålagda att köpa en viss mängd certifikat i proportion till den mängd el man konsumerar. Hittills har huvuddelen av elcertifikaten gått till biokraft och en mindre del till småskalig vattenkraft. Eftersom vindkraft idag framstår som billigast att bygga ut kommer vindkraftverk som producerar ca 10 TWh/år byggas fram till år 2020 och få sådant elcertifikat under 15 år. De sista verken således som längst till år 2035.

Priser på elcertifikat finns noterade fram till år 2016 och är, i dagens penningvärde, ca 25 öre per kWh hela perioden. Det går att påstå att de skulle bli dyrare såsom Jonny Fagerström gör, men det går också att hävda att de blir billigare eftersom vindkraftverk blir billigare att bygga med större erfarenhet och kanske kommer att byggas utan något stöd år 2020.

Men om man antar att priset 25 öre ligger konstant till år 2035 blir kostnaden 10 TWh/år * 15 år * 250 MSEK/TWh vilket är mindre än 40 miljarder. Inte 300 miljarder.

 För kunderna är inte det viktiga vad man betalar för certifikaten. Det viktiga är vad man betalar för el och certifikat sammantaget. Med ett ökat utbud av vindkraft, som kommer att bjudas ut även om elpriset är noll, minskar elpriset. Det är inte bara enkel matematik att beräkna hur mycket det sjunker, det beror av vilka verk som vid olika belastningar kan konkurreras ut. Man kan tänka sig att elpriset sjunker med i medeltal  5procent av 10 TWh ny vindkraft. Med 150 TWh/år och ett normalt pris på 50 öre/kWh ger det en elkostnadsminskning för kunderna på 3,75 miljarder per år, vilket betyder mer än 50 miljarder över 15 år och ännu mer om verken fortsätter att producera i 20 eller 25 år. De elintensiva industrier som inte behöver köpa elcertifikat är enbart vinnare, men även övriga kunder kan tjäna på systemet genom att deras elkostnad sjunker mer än vad dessa kunder betalar för elcertifikaten.

Priselasticiteten för el i Sverige är långt ifrån enkel matematik, och inte ens linjär. Men det går att med rimliga siffror visa att kunderna inte är självklara förlorare på elcertifikatsystemet. För ägarna av vattenkraftverk finns vinstmöjligheter av att vindkraftverken kan ge ökat värde åt vattenkraftverkens regleringsmöjligheter. Tydliga förlorare är däremot de som äger kärnkraftverk och fossilkraftverk.

Att övrig produktion och konsumtion varierar då tillgången på el från vindkraftverk och elpriset varierar betyder inte att nya produktionsanläggningar krävs. Det påverkar hur många kol- och gaskraftverk som kan stängas för alltid och hur många som måste hållas tillgängliga för att kunna producera när det inte blåser.  Men detta beror också av hur väl möjligheterna till elöverföring byggs ut och hur stor marknaden med gemensamt pris blir.

Vi inser att det finns osäkerheter i förutsättningarna för dessa beräkningar. Den kunskapen gör det uppenbart hur fel man har om man säger att svaret kan bevisas med bara enkel matematik.

I ett större perspektiv är det dock andra frågor som är viktigare: Går det att bygga andra elproduktionsanläggningar till lägre kostnader under de kommande decennierna i Europa? Gäller det också då alla miljökostnader är inräknade?

Dessa frågor kan inte heller besvaras med någon enkel matematik. Det finns många förhoppningsfulla företrädare för olika teknologier.  Men att söka ledtrådar bland de vindkraftverk, solkraftverk, kolkraftverk och kärnreaktorer som verkligen byggs är både svårt och viktigt.

Tomas Kåberger, Generaldirektör Energimyndigheten