”Obligatoriskt nano-register? Nej tack!”

Miljöminister Lena Ek vill att EU-kommissionen utreder möjligheterna med att införa ett rapporteringssystem och andra verktyg för att vi ska känna oss trygga vid användning av nanomaterial. Det är en bra utgångspunkt. En produkt ska inte finnas på marknaden om inte produktionsprocessen eller produkten i sig kan accepteras av samhället.

Nanomaterial finns i dag i en mängd konsumentprodukter och utveckling av många fler produkter pågår. Nanotekniken är en möjliggörande teknik, något som innebär att den kan bidra till utveckling av material och processer inom ett väldigt brett användningsområde, från bättre mediciner med mindre biverkningar till effektivare och mer miljövänliga produktionsprocesser.

För vissa nanomaterial som utgörs av fria eller relativt löst bundna nanopartiklar, råder en osäkerhet om hur människa, natur och miljö påverkas vid exponering. För denna typ av nanomaterial är det viktigt att utvärderingen sker för varje ämne och för varje användningsområde. Inom EU regleras hanteringen av den europeiska kemikalielagstiftningen REACH. Men det råder oklarhet kring hur denna lagstiftning ska tillämpas när det gäller nanomaterial.

För andra typer av nanomaterial, som inte består av strukturer där alla tre dimensioner är på nanoskala, men där nanoteknologi har används för att skapa ett visst mönster eller en viss skikttjocklek, är en utvärdering av exponeringsrisker enligt ovan, inte särskilt relevant. Exempel på material som kan klassas som nanomaterial utan att innehålla nanopartiklar är de transistorer som finns i våra datorer och telefoner, bioaktiva skikt i medicinska implantat och lågfriktionsytor i vindkraftverk.

Vi tror inte att ett obligatoriskt register eller rapporteringssystem skulle förbättra situationen för säkerhetsarbetet kring nanotekniken, just för att ämnen i nanoskala endast har storleken gemensamt. Kunskapen om ett ämnes önskvärda eller icke önskvärda egenskaper går inte automatiskt att överföra till ett annat. Ett register skulle därför bli ett tandlöst verktyg utan reell möjlighet att komma åt de verkliga problemen, samtidigt som det skulle kunna hindra utvecklingen på områden där litenheten verkligen har betydelse för resultatet.

Säkerheten kring nanopartiklar i ett hälso- och miljöperspektiv engagerar redan många svenska forskare. Nya testmetoder för att undersöka biologiska effekter av nanomaterial utvecklas just nu inom ramen för två stora EU-projekt, båda med medverkande svenska forskare. Det svenska projektet NanoSphere som finansieras av Formas studerar dels de biologiska aspekterna, dels utsläppsscenarier för nanopartiklar i miljön. Förberedelser pågår också för svenskt deltagande i ytterligare ett EU- projektet om regulatoriska aspekter. Här utgår man ifrån vad de nationella myndigheterna behöver veta. Målet är att ta fram gemensamma verktyg och testmetoder för att karakterisera olika nanopartiklar och använda detta som underlag för lagstiftning.

De omfattande studier som utförs vid universitet runt om i landet är oerhört viktiga för att vi ska kunna skapa en säker och ekologiskt hållbar hantering och användning av produkter som innehåller nya typer av nanopartiklar. Det är avgörande för att Sverige ska kunna vara med när nya framgångsföretag skapas inom nanoområdet, som förutspås bli lika viktigt för kommande generationer som IT har varit för vår.

Åsalie Hartmanis, VD SwedNanoTech

Mats Bohgard, professor Lunds universitet

Heiner Linke, professor Lunds universitet

Lars Montelius, professor Lunds universitet

Sara Snogerup Linse, professor Lunds universitet

Lars Samuelson, professor Lunds universitet

Lars Hultman, professor Linköpings universitet

Ulf Karlsson, professor KTH

Per Delsing, professor Chalmers

Thomas Swahn, föreståndare MyFab

Maria Strømme, professor Uppsala universitet

Bengt Fadeel, professor Karolinska institutet

Roland Grafström, professor Karolinska institutet

Rudolf Reuther, VD NordMiljö AB