Med modern teknik kan man i dag tillverka ett ämne i nanostorlek som har helt andra egenskaper och funktioner jämfört med samma ämne i större skala. Nanomaterial utgör en heterogen grupp bestående av ämnen som kan variera i storlek (mellan 1-100 nanometer). En nanometer är en miljarddels meter. En nanopartikels storlek förhåller sig till en fotbolls storlek ungefär som en fotbolls storlek i förhållande till jorden.

Utveckling av ny nanoteknik förväntas kunna bidra till dellösningar i globala utmaningar som att rena vatten, att minska utsläppen av växthusgaser, att producera tillräckligt med energi och att förbättra människors hälsa. Användning av nanoteknik innefattar i dag ett brett fält som kan komma att vara till stor nytta för samhället till exempel genom nya jobb, ökad konkurrenskraft för industrin, förbättrad sjukvård och ett mer hållbart resursanvändande. Användning av nanomaterial förekommer inom ett stort antal områden som till exempel i elektronisk utrustning, bilar, kosmetik, hygienartiklar, kläder, hushållsprodukter, livsmedel, sportutrustning och läkemedel. Användningen förväntas öka och möjligheterna är många. Sverige bör ta tillvara på de möjligheter som nanotekniken för med sig för att kunna möta miljömässiga, medicinska, ekonomiska och tekniska utmaningar.

Nanomaterial kan vara till betydande nytta i teknisk utveckling men innebär samtidigt stora utmaningar för bedömning av faror och risker då det finns anledning att misstänka att fysikaliska, kemiska och toxikologiska egenskaper hos nanomaterial i vissa fall kan innebära nya risker, vilket manar till försiktighet. Rapportering som väcker mycket uppmärksamhet är till exempel beskrivningar av tecken på att nanomaterial kan skada arvsmassan, kan ge upphov till skador efter införsel via andningsvägarna eller kan passera blod-hjärnbarriären och påverka hjärnan.

Kunskapen om hur nanomaterial beter sig i människokroppen och den yttre miljön är begränsad och man vet inte om de testmetoder som används idag är fullt tillämpbara på nanomaterial. Det finns behov av ytterligare forskning och utveckling av testmetoder. Kunskapen både om förekomst av nanomaterial och om deras eventuella hälsoeffekter behöver förbättras.

För tillfället släpar kemikalielagstiftningen efter den tekniska utvecklingen. I dag finns varken tillförlitliga testmetoder eller ett fungerande system för att kartlägga användningen. Om inte lagstiftningen kommer ikapp och blir förebyggande, ökar sannolikheten för att vissa applikationer senare visar sig ge allvarliga problem. Bristande kunskap om användningen av nanomaterial är inte enbart ett nationellt problem utan det finns behov av att anpassa lagstiftningen inom EU för att säkerställa en säker användning för människa och miljö.

För att samhället ska kunna ha en systematisk överblick över användningen av nanomaterialen finns ett behov av att snabbt utreda möjligheterna med ett gemensamt rapporteringssystem inom EU. Med stöd av ett obligatoriskt register kan samhället snabbt reagera i det fall risker skulle identifieras.

Jag kommer därför att föreslå att EU-kommissionen skyndsamt utreder möjligheterna med ett gemensamt rapporteringssystem och andra verktyg inom EU för att medborgarna ska kunna känna sig trygga när det gäller användningen av nanomaterial.

Lena Ek (C), miljöminister