Opinion

"Ågestaverket – en unik kärnkraftsanläggning slängd i containrar"

Ågestaverkets kontrollrum fotograferat 2005, samt Anna Storm, professorTema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet. Foto: Nisse Cronestrand/Tekniska Museet samt Viktoria Davidsson
Plan 6, kontrollrum 619 på Ågestaverket. Närbild på kontrollbord med panelen för reaktorn i bakgrunden. Fotot är taget 2005. Foto: Nisse Cronestrand/Tekniska Museet

Ågestaverket är en unik kärnkraftsanläggning. "Därför blev jag bestört när jag nyligen fick veta att delar av kontrollrummet rivits ut och slängts i containrar. Hur kunde det bli så?" Den frågan ställer Anna Storm, professor vid Linköpings universitet, till Vattenfall.

Kärnkraften utgör ett centralt kapitel i Sveriges moderna historia; politiskt, tekniskt, industriellt och kulturellt. Ändå verkar intresset för att bevara de tidiga kärnkraftsanläggningarna vara närmast obefintligt. Det gäller för industrin själv såväl som för ansvariga myndigheter. Ointresset riskerar att leda till att ett enastående kulturarv försvinner, och det i rask takt. 

Det mest flagranta exemplet är Sveriges första kärnkraftverk, Ågesta, som just nu håller på att rivas utan tillräcklig hänsyn till dess historiska betydelse. Ågestaverket var i drift 1963–1974 och producerade framför allt fjärrvärme till Stockholmsförorten Farsta. Det är en unik anläggning som visade att Sverige i ett pionjärskede lyckades konstruera ett kärnkraftverk. 

Ågesta utgjorde det första av en rad små anläggningar som skulle uppföras i anslutning till bostadsområden – inte olikt dagens diskussioner kring små modulära reaktorer. Den tekniska lösningen var knuten till det kalla krigets logik med en strävan efter nationellt energioberoende. Det blev dock inga fler anläggningar av Ågestatyp, då den stora utbyggnaden av kärnkraft under 1970- och 80-talen kom att baseras på en annan teknik. Ågesta är därför ensam i sitt slag.

Plan 6, kontrollrum 619 på Ågesteverket. Närbild på kontrollbord med panelen för reaktorn i bakgrunden. Fotot är taget 2005. Foto: Nisse Cronestrand/Tekniska Museet

Ågesta ägs idag av Vattenfall, som tidigare varit en engagerad part inom svensk energihistoria. Det har t ex tagit sig uttryck i bevarandet av Porjus kraftstation och i företagets kulturarvskommitté. Tyvärr har Vattenfall intagit en annan hållning när det gäller kärnkraften. En hållning som olyckligtvis sammanfaller med att flera av våra svenska kärntekniska anläggningar håller på att avvecklas. 

I fallet Ågesta föregicks den nu aktuella rivningen av flera års dialog mellan Vattenfall och en rad kulturarvsinstitutioner och forskare. Länge fanns förhoppningar hos de sistnämnda om att kunna bevara och visa anläggningen för allmänheten, och inte minst låta Storstockholms drygt hundra tusen grundskolelever göra en tidsresa till det kalla krigets verklighet. 

Efter många turer fick Vattenfall till slut rivningstillstånd. I detta ingick emellertid endast de delar som var radioaktivt kontaminerade och inte till exempel det välbevarade, kompletta och arkitektoniskt högintressanta kontrollrummet som stått orört i nästan fem decennier. Dessutom hade Tekniska museet fått i uppdrag att dokumentera verket innan rivning och i samband med detta framhållit kontrollrummets stora värde. Därför blev jag bestört när jag nyligen fick veta att delar av kontrollrummet rivits ut och slängts i containrar. Hur kunde det bli så?

I kontakterna med Vattenfall är det framför allt tre argument som återkommit från företagets representanter. 

Det första handlar om kärntekniklagen som stipulerar att ägaren till en kärnteknisk anläggning har att avveckla och riva anläggningar som verksamheten inte längre behöver. Det är förstås rimligt. Samtidigt har vi andra lagar, som kulturmiljölagen som slår fast att vi alla har ett gemensamt ansvar att skydda och vårda våra kulturmiljöer. Jag menar att Ågestaverket utan tvekan utgör en kulturmiljö, och därtill en av vårt lands viktigaste. 

Det andra argumentet handlar om att en rivning från Vattenfalls sida bedöms vara det bästa ur naturmiljösynpunkt. Även det menar jag kan ifrågasättas. Miljö och klimat är förvisso vår tids ödesfråga men den får inte göras till ett alibi för kortsiktiga företagsinterna beslut med långtgående konsekvenser för samhället. Sedan stängningen för snart 50 år sedan har Ågesta förvaltats med hög säkerhet och till en förhållandevis liten kostnad. Om intresset hade funnits borde det ha varit möjligt för en lämplig aktör att fortsätta att förvalta anläggningen även framgent. 

Det tredje argumentet utgår från ett ekonomistiskt synsätt enligt vilket varje inplanerat moment måste fullgöras på timmen, utan utrymme för mindre justeringar som skulle kunna ge stor utväxling på andra värdeskalor än den monetära. Kunde man låtit bli att – helt i onödan – riva ned det icke kontaminerade kontrollrummet?

Jag ser med oro på hur Sverige snabbt raserar sitt unika arv avseende kärnkraften. Allt är inte nattsvart – vid Barsebäcksverket pågår ett samarbete med tre regionala museer, och på platsen för Sveriges första reaktor, R1, skapas experimentell konst och samhällsdebatt. Men vad blir minnet av till exempel Ringhals, där två reaktorer ska börja rivas nästa år? 

Jag menar inte att alla anläggningar kan eller bör bevaras i sin helhet. Däremot behöver industrin och kulturarvsinstitutionerna samverka vid avvecklingen av kärntekniska anläggningar för att identifiera vad som är viktigt och möjligt att bevara – om kärnkraftens epok ska lämna andra spår än det radioaktiva avfallet. 

Anna Storm, professor i Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet

Fotnot: Vattenfall har fått möjlighet att skriva replik, och kommer att göra så under vecka 31, meddelar bolaget.