Vem är den där Higgs?

Peter Higgs är enligt de som känner honom rena karikatyren av en forskare: blyg, klumpig och genial.

- Det har hänt en del olyckor, erkände han i en intervju i Guardian, appropå att han en gång i sin ungdom av ren tankspriddhet ramlade ner i en bombkrater och bröt armen.

Han föddes i Newcastle-on-Tyne 1929, men växte huvudsakligen upp i Bristol. Astmatisk och sjuklig missade han en hel del skolgång under krigsåren, men lyckades ta igen det med hjälp av sin store idol - fysikern Paul Dirac - och specialiserade sig på matematik vid King's College i London, och därefter universitetet i Edinburgh. Det var här han började grubbla över en av de mest fundamentala frågorna inom fysiken:

Vad är egentligen massa?

All materia har massa, det var alla överens om, men varför? Problemet var att när forskarna plockade isär materien till sina allra minsta beståndsdelar - från molekyler till atomer till protoner och neutroner till kvarkar - så kunde massan plötsligt försvinna i en ljusblixt inför deras ögon.

Vart tog den vägen? Eller snarare, vad är det som gör att något överhuvudtaget kan ha massa? Efter mycket grubblande och räknande kom Higgs fram till en teori. Så här lyder den i korthet:

"Vid universums födelse för ungefär 14 miljarder år sedan, den explosion som brukar kallas Stora Smällen, var alla partiklar masslösa. Men en bråkdel av en sekund senare, när eldbollen expanderat och svalnat något, uppstod ett fält som fyllde hela universum. Genom interaktion med detta fält fick elementarpartiklarna massa."

Higgs beräkningar visade att massa uppstår genom att elementarpartiklarna liksom klibbar fast vid fältet. Vissa typer av partiklar är mer klibbiga än andra, och har därför mer massa. Andra, som fotoner, klibbar inte alls, och är därför masslösa.

Våren 1964 skrev Higgs ner sin teori och skickade den, tillsammans med de bakomliggande matematiska kalkylerna, till en vetenskaplig tidskrift som gavs ut av Cern. Artikeln publicerades omgående, men väckte ingen större uppmärksamhet.

Ett halvår senare skickade han in en ny artikel, där han också bland annat förutsade en dittills okänd mycket tung partikel, en boson. Denna växelverkade med elementarpartiklarna och gav dem massa. Men artikeln refuserades av Cerns vetenskapliga redaktör.

"Saknar relevans för fysiken", var omdömet från Cern.

Men tanken på ett okänt fält hade trots allt slagit rot bland teoretiska fysiker runt om i världen.

Oberoende av Higgs hade nämligen två belgiska fysiker - Robert Brout och François Englert - kommit fram till precis samma sak som han. Brout och Englerts artikel publicerades i augusti 1964, strax före Higgs första.

Så egentligen borde partikeln som alla nu letar efter kallas Brout-Englert-Higgs boson.

Det berättas att en föreläsare vid en fysikkonferens i Tyskland på 1980-talet i sitt föredrag refererade till "Higgs-mekanismen". Detta fick Robert Brout, som satt på första bänk i publiken, att surna till.

"Ja ja, jag vet att samma upptäckt gjorts även av andra, men jag benämner den efter forskaren med det kortaste namnet", sa föreläsaren.

"Hrm... Mitt namn har också fem bokstäver", lär Brout ha muttrat.

I vår ska alltså den nya acceleratorn vid Cern, LHC, stå färdig och köras igång. Specialbyggd för tre miljarder euro för att leta efter den partikel som Cern 1964 ansåg sakna relevans för fysiken. Om och när man hittar Higgs boson blir det med all säkerhet Nobelpris för herrar Brout, Englert och Higgs.

Men det är inte alla som tror att Higgs-bosonen finns. Den kände rullstolsburne fysikern Stephen Hawking har slagit vad om 100 pund att den aldrig kommer att hittas.