Sverige rostar för 90 miljarder

Björn Linder Sveriges kostnader på grund av korrosion uppgår till runt 90 miljarder kronor per år. Cirka 80 procent kan hänföras till sektorerna infrastruktur, allmännyttig distribution och transport. Enligt en ny amerikansk undersökning kan 25-30 procent av ett lands korrosionskostnader sparas genom att öka forskning och utveckling inom korrosionsskyddsteknik, överföra kunskap samt implementera ny teknik i praktiken. Studien visar att de direkta årliga kostnaderna för korrosion i USA är 276 miljarder dollar. Inkluderar man indirekta kostnader för driftstopp, produktionsbortfall och andra störningar uppgår kostnaderna till 552 miljarder dollar, cirka 6 procent av USAs BNP. Resultaten är i stort överförbara på varje industrialiserat land i världen. Även med en viss osäkerhetsfaktor för överföringen till svenska förhållanden är kostnaden 90 miljarder kronor gigantisk. Hela kostnaden för korrosion kan aldrig elimineras. Dels kostar korrosionsskydd, dels är korrosion så allmänt förekommande att det inte går att komma åt allt med rimliga åtgärder. Enligt USA-rapporten kan 25-30 procent av kostnaderna undvikas. För Sveriges del skulle det innebära en årlig besparing på 25-30 miljarder kronor. I studien har kostnaderna beräknats i procent för olika sektorer av samhället och näringslivet: Infrastruktur (vägbroar mm) 16,4 procent Allmännyttig distribution (vatten och avlopp, elproduktion, tele mm)34,7 Transport 21,5 Produktion och tillverkning 12,8 Försvar 14,6 Överfört till och justerat för svenska förhållanden ligger de totala korrosionskostnaderna för Sverige runt 91 miljarder kronor om året, fördelade enligt nedan: Infrastruktur 17 miljarder kronor Allmännyttig distribution 37 Transport 23 Produktion och tillverkning 14 Undviks 30 procent av kostnaderna blir besparingen cirka 27 miljarder kronor per år. Korrosion spelar även stor roll när det gäller miljöpåverkan. Utsläpp av metaller i naturen och i livsmedel, till exempel dricksvatten, är i grunden ett korrosionsproblem. Metaller och legeringar i fast form utgör normalt inga miljöhot. Det är först när de korroderar och löses till metalljoner som de kan medföra negativ miljöpåverkan. Denna kan undvikas genom rätt materialval och genom att använda relevanta korrosionsskyddsmetoder. I USA-rapporten har man också angett strategiska åtgärder för att minska korrosionskostnaderna. Här ingår bildandet av en nationell kommitté för att utveckla en nationell fokusering på området. Med detta som bakgrund är det anmärkningsvärt att svenska staten valt att starkt skära ned anslagen till korrosionsteknisk forskning. 1965, då Korrosionsinstitutet bildades, konstaterades att korrosion drabbar samhället i så hög grad att staten borde svara för majoriteten av kostnaderna för verksamheten. Under många år låg statens andel av finansieringen över 50 procent. 1990 var den statliga delen av finansieringen 45 procent och har sedan sjunkit successivt under hela 90-talet, för att 2002 hamna på 17 procent. Under de två senaste åren har statens anslag minskat i absoluta tal med cirka 20 procent. Näringslivets insats har under samma period ökat kontinuerligt. För Sveriges del kan korrosionskostnaderna för infrastruktur, allmännyttig distribution och transport beräknas uppgå till cirka 77 miljarder kronor per år. En stor del av kostnaderna drabbar således stat och kommun och därmed varje svensk medborgare. Man kan knappast begära att enskilda industrier ska bekosta korrosionsteknisk verksamhet som ska minska korrosionskostnaderna inom den offentliga sektorn. För att åstadkomma en förändring kan följande åtgärder nämnas, utan inbördes prioritering: - Öka medvetenheten om korrosionskostnader och möjliga besparingar. - Ändra den felaktiga uppfattningen att inget kan göras åt korrosionen. - Öka utbildning och träning av yrkesverksam personal mot ett större korrosionsmedvetande. - Förbättra korrosionsteknologin genom forskning och utveckling och implementering av ny teknik i praktisk användning. Om inga åtgärder vidtas kommer landets årliga stora korrosionskostnader att bli ännu större. Björn Linder Vd, Korrosionsinstitutet