Strålning från en supernova kan ha utplånat jättehajen

Pleistocen sträcker sig från 2 588 000 år och fram till för 11 600 år sedan. Perioden utmärks av en omfattande nedkylning med stora isar vid polerna och långa istider. Förändringen i klimatet har kopplats samman med en rad förlorade arter. Ett spektakulärt exempel är megalodon.

Jätten var lik sin släkting vithajen men nådde längder över 20 meter. Det motsvarar ungefär fyra av dagens vithajar – men det enorma gapet skvallrar om att jämförelsen är lite missvisande, för dimensionerna var grövre på den utdöda fisken. Vissa forskare anser att större exemplar kan ha vägt över 100 ton.

Stora mängder vatten bundet vid polerna innebar att havsnivån sjönk påtagligt under pleistocen. Tidigare har man ansett att de grundare vattnen skulle ha påverkat hajens möjligheter att jaga kustnära byten, som valar, sälar och sjölejon. Nivån kan också ha utestängt jätten från viktiga platser för fortplantning, och de vikar som agerade barnkammare.

Detta har varit den rådande teorin, men nu presenteras en annan möjlig förklaring. I en ny studie som har publicerats i Astrobiology pekar forskare från University of Kansas på att jättehajens minskande antal sammanfaller med en kosmisk händelse. För 2,6 miljoner år sedan verkar jorden ha bombarderats av strålningen från en eller flera supernovor. Borrprov från historiska sjöbottnar visar på en förhöjd mängd av strålande partiklar vid just det här tillfället.

När en stjärna har förbrukat sitt väte och helium så imploderar den och skickar då ut en chockvåg genom universum. Om stjärnan ligger inom 150 ljusår bort från oss så kommer jorden att duschas av strålning som penetrerar atmosfären.

– Den sliter upp molekyler, kan riva elektronerna av atomer – och detta sker hela vägen ned till marknivå, säger professor Adrian Melott vid universitetets institution för fysik och astronomi till Popular Mechanics.

Ett spår efter exploderande stjärnor är isotopen järn-60. Ett annat är de myoner som bildas när kosmisk strålning möter vår atmosfär. De tränger långt ned i mark och vatten – och i nog höga doser kan partiklarna ge upphov till mutationer och cancer. Forskarna beräknar att allt liv på jorden utsattes för 20 gånger fler myoner under supernovan än vad som är normalt. Detta skulle enligt professorn ha haft störst inverkan på de allra största djuren – och kunnat inleda megalodons fall. En faktor som kan ha haft en negativ inverkan i sammanhanget är att jorden vid samma tid, för 2,6 miljoner år sedan, upplevde en polvändning. Det innebär att det skyddande magnetfältet var försvagat.