Populärteknik
Överfiskning har förändrat torskens gener
Alltför hård skattning av bestånden gör att fisken degenererar. Det blir som bakvänd förädling, där man avlar på de minsta individerna, säger forskare.
Publicerad
Tre fjärdedelar av världshavens fiskarter är överfiskade eller har redan drabbats av kollaps. Värst är det med atlanttorsken, gadus morhua, vid Grand Banks utanför Newfoundland.
Sedan 1300-talet, då baskerna upptäckte det rika fisket, hade bankarna varit världens rikaste fiskevatten. Under många sekler var bacalao, torkad atlanttorsk, basföda för stora delar av Europas befolkning. Men plötsligt var det slut.
1992 kollapsade torskbestånden fullständigt. Fisken var borta. Utfiskad. Kanadensiska myndigheter införde moratorium, fiske förbjöds i väntan på att torskstammen skulle återhämta sig. Det skulle ta på sin höjd ett par år, trodde man. Nu har det gått ett drygt decennium, men torsken har ännu inte kommit tillbaka.
- Det fanns varningssignaler för vad som var på väg att hända, säger Ulf Dieckmann, forskare vid Applied Systems Analysis i österrikiska Laxenburg utanför Wien. Han har analyserat data från torskfisket sedan 1977, och funnit att torsken under åren före kollapsen visade tydliga genetiska förändringar som tydde på att något var på gång.
Torsken degenererade, blev allt mindre i storlek. Från att ha blivit könsmogen vid i snitt sex års ålder 1977 var den 1988 könsmogen redan vid fem. Varför det?
- Det är vad som händer vid alltför hård skattning av bestånd, säger Dieckmann. Evolutionens krafter sätter in. För artens överlevnad är det gynnsamt att den förändras.
Evolutionen mot mindre och tidigare könsmogna fiskar går snabbt. Det handlar inte om hundratals år, utan om ett decennium, ett par generationer. Men inte nog med att fisken i kvarvarande bestånd blir mindre, den förändrar också sina vanor, och den får en mindre effektiv ämnesomsättning. Det har också visat sig att de fått kortare ryggrad.
- Det är heller inte så att fisken utvecklas tillbaka till sin ursprungliga form bara man slutar att skatta bestånden. Genetiska förändringar som bara tagit ett decennium att slå igenom kommer att ta 250 år att reparera, säger Ulf Dieckmann.
Andra forskare bekräftar resultaten. David Reznick vid University of California, har undersökt hur mängden av naturliga fiender inverkar på fiskarters utveckling. Guppin, den populära akvariefisken, lever vilt i bäckar och åar på Trinidad. Men populationerna i ett och samma vattendrag kan skilja sig kraftigt från lokal till lokal. Där den är utsatt för starkt tryck från många fiender utvecklas guppin till att bli mindre, och den blir snabbare könsmogen. Där den har få fiender, kanske ovanför ett litet vattenfall som hindrar rovfisk från att ta sig upp, är guppin större och blir lekmogen senare.
Försök i akvarier visar samma sak.
En tredje forskare, David Connover vid universitetet i New York, har studerat en liten atlantfisk vid namn Atlantic silverside. Han har undersökt vad som händer om man, i stället för att fiska som vanligt gör tvärtom, det vill säga att man fångar de små individerna med en trål där de stora slinker ut genom maskorna, om man nu kan tänka sig en sådan.
Om man tar de små men sparar de stora visar det sig att de överlevande ger upphov till en population av större och kraftigare individer (se figurerna).
Man kan jämföra det hela med växtförädling eller avel. Självklart avlar man på de starkaste djuren. Man sparar utsäde från kraftiga plantor, inte små och taniga. Men överfiskning fungerar som bakvänd förädling - man avlar fram allt sämre stammar.
För att garantera återväxten och behålla det ursprungliga genetiska materialet hos hotade fiskarter hjälper det alltså inte att bara göra trålarnas maskor större. En viss proportion stora fiskar måste också lämnas kvar. Då kan man på sikt också öka det möjliga kommersiella nettouttaget av fisk.
Men den trål som låter både små och mycket stora fiskar slinka igenom nätet är ännu inte uppfunnen.
Utfiskningen i världshaven har lett till att utbudet i svenska fiskaffärer förändrats kraftigt under det senaste decenniet. Odlad fisk och märkliga arter från främmande hav har ersatt den traditionella torsken och makrillen. Det blir också allt mer insjöfisk i fiskdiskarna.
- Vi säljer varken atlanttorsk eller andra utrotningshotade fiskar, säger Pär-Anders Bergqvist i fiskbutiken "Hav" i Hötorgshallen i Stockholm.
- Det är vårt lilla sätt att hjälpa till med att rädda världen. Den torsk vi säljer i vår butik är odlad i Norge.
PS: Den som vill veta mer om torsken ur alla tänkbara aspekter rekommenderas att läsa den amerikanske författaren Mark Kurlanskys utmärkta bok med den klingande titeln "Torsk". Boken har undertiteln "en biografi om fisken som förändrade världen", och kom 1997. Den svenska upplagan utkom på Ordfront Förlag 2001 i översättning av Hans Björkegren. Finns i alla välsorterade bibliotek och antikvariat.
Sedan 1300-talet, då baskerna upptäckte det rika fisket, hade bankarna varit världens rikaste fiskevatten. Under många sekler var bacalao, torkad atlanttorsk, basföda för stora delar av Europas befolkning. Men plötsligt var det slut.
1992 kollapsade torskbestånden fullständigt. Fisken var borta. Utfiskad. Kanadensiska myndigheter införde moratorium, fiske förbjöds i väntan på att torskstammen skulle återhämta sig. Det skulle ta på sin höjd ett par år, trodde man. Nu har det gått ett drygt decennium, men torsken har ännu inte kommit tillbaka.
- Det fanns varningssignaler för vad som var på väg att hända, säger Ulf Dieckmann, forskare vid Applied Systems Analysis i österrikiska Laxenburg utanför Wien. Han har analyserat data från torskfisket sedan 1977, och funnit att torsken under åren före kollapsen visade tydliga genetiska förändringar som tydde på att något var på gång.
Torsken degenererade, blev allt mindre i storlek. Från att ha blivit könsmogen vid i snitt sex års ålder 1977 var den 1988 könsmogen redan vid fem. Varför det?
- Det är vad som händer vid alltför hård skattning av bestånd, säger Dieckmann. Evolutionens krafter sätter in. För artens överlevnad är det gynnsamt att den förändras.
Evolutionen mot mindre och tidigare könsmogna fiskar går snabbt. Det handlar inte om hundratals år, utan om ett decennium, ett par generationer. Men inte nog med att fisken i kvarvarande bestånd blir mindre, den förändrar också sina vanor, och den får en mindre effektiv ämnesomsättning. Det har också visat sig att de fått kortare ryggrad.
- Det är heller inte så att fisken utvecklas tillbaka till sin ursprungliga form bara man slutar att skatta bestånden. Genetiska förändringar som bara tagit ett decennium att slå igenom kommer att ta 250 år att reparera, säger Ulf Dieckmann.
Andra forskare bekräftar resultaten. David Reznick vid University of California, har undersökt hur mängden av naturliga fiender inverkar på fiskarters utveckling. Guppin, den populära akvariefisken, lever vilt i bäckar och åar på Trinidad. Men populationerna i ett och samma vattendrag kan skilja sig kraftigt från lokal till lokal. Där den är utsatt för starkt tryck från många fiender utvecklas guppin till att bli mindre, och den blir snabbare könsmogen. Där den har få fiender, kanske ovanför ett litet vattenfall som hindrar rovfisk från att ta sig upp, är guppin större och blir lekmogen senare.
Försök i akvarier visar samma sak.
En tredje forskare, David Connover vid universitetet i New York, har studerat en liten atlantfisk vid namn Atlantic silverside. Han har undersökt vad som händer om man, i stället för att fiska som vanligt gör tvärtom, det vill säga att man fångar de små individerna med en trål där de stora slinker ut genom maskorna, om man nu kan tänka sig en sådan.
Om man tar de små men sparar de stora visar det sig att de överlevande ger upphov till en population av större och kraftigare individer (se figurerna).
Man kan jämföra det hela med växtförädling eller avel. Självklart avlar man på de starkaste djuren. Man sparar utsäde från kraftiga plantor, inte små och taniga. Men överfiskning fungerar som bakvänd förädling - man avlar fram allt sämre stammar.
För att garantera återväxten och behålla det ursprungliga genetiska materialet hos hotade fiskarter hjälper det alltså inte att bara göra trålarnas maskor större. En viss proportion stora fiskar måste också lämnas kvar. Då kan man på sikt också öka det möjliga kommersiella nettouttaget av fisk.
Men den trål som låter både små och mycket stora fiskar slinka igenom nätet är ännu inte uppfunnen.
Utfiskningen i världshaven har lett till att utbudet i svenska fiskaffärer förändrats kraftigt under det senaste decenniet. Odlad fisk och märkliga arter från främmande hav har ersatt den traditionella torsken och makrillen. Det blir också allt mer insjöfisk i fiskdiskarna.
- Vi säljer varken atlanttorsk eller andra utrotningshotade fiskar, säger Pär-Anders Bergqvist i fiskbutiken "Hav" i Hötorgshallen i Stockholm.
- Det är vårt lilla sätt att hjälpa till med att rädda världen. Den torsk vi säljer i vår butik är odlad i Norge.
PS: Den som vill veta mer om torsken ur alla tänkbara aspekter rekommenderas att läsa den amerikanske författaren Mark Kurlanskys utmärkta bok med den klingande titeln "Torsk". Boken har undertiteln "en biografi om fisken som förändrade världen", och kom 1997. Den svenska upplagan utkom på Ordfront Förlag 2001 i översättning av Hans Björkegren. Finns i alla välsorterade bibliotek och antikvariat.
