Kan havsbruk rädda haven?

Att världshaven håller på att bli överfiskade är väl knappast någon nyhet för de flesta. Tyvärr har internationella försök till regleringar av fisket mest varit tandlösa rekommendationer. Rovfisket fortsätter.

Haven täcker 70 procent av jordens yta, men det är bara på en liten del som det finns fisk i större mängd. 80 procent av all fisk finns på ett område mindre än tio procent av haven. Ute på de stora oceanvidderna är det ont om liv. De kan närmast ses som marina öknar. Där finns helt enkelt ingen näring.

Det är huvudsakligen i områdena närmast kusterna, på kontinentalhyllorna och i grundhav som Nordsjön, som det lever mycket fisk. Här kommer närsalter med floderna ut i havet. De göder växtplankton, som blir föda för zoo-plankton av olika typer, vilka i sin tur föder stim av småfisk. Småfisken äts sedan av rovfiskar, och det är dem som människan är intresserad av som matfisk.

Jordens mest fiskrika vatten finner vi vid oceanernas östra kuster, där den storskaliga cirkulationen i världshaven får näringsrikt djupvatten att välla upp till ytan. Sådana platser är kusterna utanför Peru och Ecuador, Kalifornien, Senegal och Västsahara och Namibia. Utanför Peru fångas oerhörda mängder anchoveta, en sorts sardin. Större delen av anchovetan blir till fiskolja och fiskmjöl, som sedan används till foder.

Haven är världens sista vildmark. Här är människan fortfarande på samlar- och jägarstadiet, och tar för sig av vad som finns. Skulle fisken ta slut på ett ställe, flyttar man till en annan plats.

1992 kollapsade torskbestånden vid Newfoundland på grund av överfiskning. De en gång så rika bestånden försvann nästan helt. Trots fiskeförbud i området sedan tjugo år har torsken ännu inte kommit tillbaka i någon större mängd. Nu hotas även andra arter jorden över. De senaste decennierna har i-världens fiskeflottor köpt in sig i utvecklingsländernas fiskevatten, och nu är situationen ohållbar. Man kan inte dammsuga haven på allt levande ända ner till botten och samtidigt tro att fisken ska räcka hur länge som helst. Något måste göras.

Precis som när människan för sisådär tiotusen år sedan tvingades lämna sin lättjefulla tillvaro som jägare och samlare och bli jordbrukare när de stora däggdjuren hade utrotats tvingas vi nu bli havsbrukare när fiskstimmen glesnar. Övergången har redan börjat. Allt mer fisk föds upp i fiskodlingar, och verksamheten expanderar snabbt.

I dag är 47 procent av all fisk och skaldjur för konsumtion odlad, och den årliga produktionsökningen uppskattas till 7,4 procent. Sedan 1970 har produktionen tiofaldigats. Hela 89 procent av odlingen av fisk och skaldjur sker i Asien. Europa och USA står bara för dryga fyra procent vardera.

Det är kanske inte så konstigt. I Kina och Vietnam har fiskodling gamla traditioner. Det gällde förr framför allt odling av sötvattenfisk som karp i dammar och risfält. Karparna är vegetarianer, och de klarar sig bra på köksrester och avfall från jordbruket som föda. Karparnas avföring blir sedan gödsel.

Men nu är det rovfiskarter i stora nätkassar till havs som det gäller – lax, torsk, tonfisk med mera – och det ställer helt andra krav. Rovfisken ska ha mat, och den är kräsen. Odlad rovfisk kräver ungefär tre gånger sin vikt i fiskfoder, då vanligtvis småfisk av typen anchoveta. Här kommer huvudkritiken mot fiskodlingarna. Det kan inte anses hållbart att det går åt mer vildfångad fisk än vad man får ut av odlingarna. Därför försöker man hitta alternativa foder, och det tillverkas numera pellets av en blandning av alger, sojaprotein och fiskmjöl. Målet är att det ska gå åt högst lika mycket fisk i fodret som man får ut vid slakt.

– Det ska jämföras med att en vildfångad tonfisk under sitt liv har ätit hundra gånger sin egen vikt i småfisk, säger den amerikanske fisk­experten Neil Sims i Scientific American. Odlad fisk behöver inte göra av med energi på att jaga föda, skydda sig mot fiender och kämpa för fortplantningen, så den ger ett större utbyte av kött än den vilda.

Men det finns också andra problem med storskalig uppfödning av rovfisk, som lax eller torsk. ­Fisken förorenar vattnet, och bottnarna under fiskinhägnaderna kan dränkas i exkrementer. Sjukdomar och parasiter får lätt fäste i odlingar, och att hälla läkemedel som antibiotika i vattnet skapar snart resistenta bakteriestammar och förgiftar miljön.

På många platser i Sydostasien har mangroveträsken vid kusterna utplånats för att ge plats för räkodlingar. Detta har förändrat de lokala eko­systemen, och yngelplatserna för många fiskarter har försvunnit. Att den stora tsunamin annandagen 2004 fick så allvarliga konsekvenser berodde till en del på att det inte längre fanns ett bälte av mangrove som kunde skydda mot vågen av vatten.

Något som heller knappast kan anses miljövänligt är att norskodlad lax flygs till Sydostasien för att filéas, och sedan skickas tillbaka till marknaderna i Europa igen. Det sägs att det är lösamt eftersom flinka asiatiska fingrar får ut betydligt mer kött av fisken än de automatiska filémaskinerna i Norge.

Fiskfett från kalla vatten innehåller nyttigt omättat fett – omega-3 – vilket anses förebyggande mot hjärt-kärlsjukdomar. På hälsokostmarknaden finns numera ett stort utbud av piller och kapslar med omega-3, vanligtvis tillverkade av pressad peruansk anchoveta.

Nu är det inte fisken själv som producerar de nyttiga fettsyrorna, utan de kommer ursprungligen från fytoplankton. Fettyrorna anrikas sedan i näringskedjan. Det innebär att odlad fisk, som till stor del uppföds på sojaprotein och andra jordbruksprodukter, kommer att innehålla mindre omega-3, och alltså ses som mindre nyttig, än sina vilda kusiner.

– Men, säger Jenny Eriksson vid Sveriges lantbruksuniversitet, att påstå att odlad fisk är simmande grön­saker, som en naturmedelstillverkare gjort i sin reklam, är felaktigt, och det är förvånande att sådan reklam tillåts. Sötvattenfiskar och torsk innehåller mindre omega-3 än den odlade laxen, men betraktas ändå inte som grönsaker.

Om havsbruk nu och i framtiden kan man läsa i den utmärkta antologin ”Fisheries, sustainability and development” utgiven av Kungliga Skogs- och lantbruksakademien KSLA.