Fritt fall efter beskedet

Det var svårt att tyda dem i början, men de blev allt tydligare. Tecknen på att något var fel. När Johan Viktorsson 2011 åkte sitt åttonde Vasalopp tröt orken mer än föregående år, trots att han var vältränad. Han var tvungen att stanna och kräkas. Bara några månader senare kom beskedet. Han hade ändtarmscancer, som spritt sig till levern. Det är en diagnos som en av fyra överlever. Han var då 38 år gammal.

-Redan året innan hade jag gått till läkaren efter magsmärtor och trötthet. Men läkaren trodde att det var ett magsår, säger Johan Viktorsson.

När beskedet kom jobbade Johan, som är utbildad civilingenjör från Chalmers, som affärsutvecklare på Rusta. Ett jobb som fick läggas på is när behandlingar och operationer tog vid.

-Jag försökte att jobba i början, för att skingra tankarna, och för att vi alla nog är skolade med en pliktkänsla. Men det blev inte mycket gjort.

Istället tog en hundraprocentig sjukskrivning vid.

-Ett sådant här besked gör att du hamnar i fritt fall. Det finns inga referensramar. Du vet att en förskylning blir du frisk från på några dagar, men cancern får dig att tappa det kroppsliga självförtroendet, säger han.

Men också det fria fallet blir vardag, berättar han vidare. Döden är ständigt närvarande. Mitt i detta kaos försökte Johan reda ut vad han var mest rädd för. Det handlade om att behöva skiljas från sina två barn men också om att behöva dö i smärtor. Och att få domen av läkarna att det inte finns något att göra.

-Men jag insåg att det fanns medicin mot smärtan och läkarna hade trots allt inte dömt ut mig. Det gav mig en glöd att kämpa och små saker blev stora segrar, som en dag då jag orkade äta till exempel, säger han.

Direkt efter cancerbeskedet ringde Johan Viktorsson till två av sina närmaste chefer. De, och hela företaget, bemötte honom bra.

-En chef berättade att hans fru haft bröstcancer och gav mig tips på hur jag skulle gå vidare. Det handlade bland annat om att tänka positivt, vara beredd på tillfälliga motgångar och att ha målbilder. Det tog jag till mig, säger han.

Hur tycker du att en arbetsgivare ska reagera när en medarbetare får cancer, eller en annan allvarlig sjukdom?

-Man ska vara lyhörd för önskemål och vara noga med att inte lägga på mer ansvar än vad medarbetaren klarar av. Det är också viktigt med sympati och att inte glömma bort de sociala sammanhangen. Även om man som sjuk är frånvarande är det viktigt att känna gemenskap, till exempel genom att få inbjudan till julfesten.

Finns det ett vanligt fel från omgivningen i bemötandet av någon med cancer?

-Eftersom det är ett jobbigt ämne, också för omgivningen, vill jag inte säga att man kan göra fel. Jag har visserligen hört om folk som tagit avstånd från den sjuka och det är inte bra. Annars är det aldrig fel av en kollega att fråga hur någon mår. Det värsta svaret är att man inte orkar prata om det.

Själv har Johan Viktorson strävat efter att vara så öppen som möjligt med sin sjukdom. Det har varit ett sätt för honom att avdramatisera någonting jobbigt.

-Jag har till exempel varit öppen inför kollegerna och berättat sakligt vad jag vetat. Det har fungerat bra också för att jag själv fått en ökad förståelse för min situation, och fått ett bra stöd, säger han.

Efter några års frånvaro med bland annat tre leveroperationer, har han nu klivit tillbaka in i arbetet.

-I måndags var det faktiskt första dagen på två år och fyra dagar som jag jobbade hundra procent. Och läkarna har inte hittat cancervävnad i kroppen på ungefär ett år, så det känns bra.

Har din relation till jobbet förändrats i och med sjukdomen?

-Ja, jag har ett annat förhållningssätt. Jag har mer distans och dras inte lika lätt in i saker. Jag ser det som ett jobb, inte ett tillstånd.