Nattkramare fyller tjugo - efterlyser mörk himmel

2008-09-18 13:44  
Ljuset smutsar ner natten

"Ta tillbaka natten och ge stjärnorna sitt ljus åter". Det skulle kunna vara stridsropet för International Dark-Sky Association. Organisationen bildades för tjugo år sedan med syfte att hålla natthimlen ren från fördisning och ljusnedsmutsning.

Nattkramarna har sitt ursprung bland astronomerna på Kitt Peak i den amerikanska Sonoraöknen. Från början var syftet att rädda den mörka himlen åt de nattlevande stjärnskådarna. Men med tiden har Dark-Sky Association konsulterats av allt från stadsarkitekter och polismyndigheter till hamburgerrestauranger och bilförsäljare.

Vid sidan av lobbyverksamheten ägnar sig IDA numer åt att stödja utvecklingen av nya belysningsarmaturer, som inte läcker onödigt ljus. ”Belys det som ska lysas upp, inget annat”, är ytterligare ett stridsrop från organisationen. Tvärtemot vad man kan tro så gör mer ljus det ofta svårare att se klart. Ljuset ska finnas på parkeringsplatsen, fotbollsplanen och vägen, inte i betraktarens ögon.

Nattkramarna har räknat ut att det onödiga och nedsmutsande ströljuset kostare det amerikanska samhället tio miljarder dollar om året. Ett energi- och pengaslöseri utan nytta, menar IDA, och gör reklam för energisparande, mer funktionella belysningsarmaturer.

Starry Night Lights är ett företag som har IDAs välsignelse. Företaget startades av en programutvecklare som flyttade från myllret på Long Island till det glesbefolkade Utah. Han blev så tagen av stjärnhimlen att han startade företaget, som nu designar, tillverkar och säljer energieffektiva, avbländade armaturer till hushåll och företag. Även en rad andra belysningsfabrikanter har hängt på den nya trenden.

Dark-Sky Association har fått ett trettiotal amerikanska städer och stater att stifta lagar som förbjuder onödig och störande belysning. Däribland finns IDAs egen hemstad, Tucson, där nattmörkret numer räknas som en samhällelig och mänsklig naturresurs.

För astronomernas del kommer upprensningen av natthimlen för sent. Problemen har tilltagit under flera hundra års tid:

När det astronomiska observatoriet byggdes på Brunkebergsåsen i mitten av 1700-talet var det mörkt på Stockholms natthimmel. Hundra år senare, när stadens ljus och kolkaminer tändes, lade sig ett lysande dis över staden. Efter världskriget blev sikten genom stadsluften så diffus att astronomerna tvingades ut i kustbandet, till de mörka nätterna i Saltsjöbaden.

Och så har det fortsatt. I slutet av 1900-talet packade astronomerna sina teleskop och flyttade ut på Atlanten, till La Palma, den västligaste av Kanarieöarna. Strax därefter hittade man jordens mest gudsförgätna plats; den chilenska Atacamaöknen med världens tunnaste och torraste luft. Och de riktigt renläriga astronomerna skickar upp sina teleskop i rymdens vakuum.

Alla vi andra har fått vänja oss vid den skitiga och upplysta luften som döljer stjärnorna. Och när slöjorna för en gångs skull lättar så slår den stjärnbeströdda natthimlen ned som en chock. Så var det 1994 när strömmen försvann över hela Los Angeles efter en jordbävning. Folk ringde larmcentralerna och anmälde förskräckta att de såg ett gigantiskt, hotfullt silvermoln som lägrade sig över staden. Det var första gången de amerikanska storstadsborna såg Vintergatan, något som våra anfäder sedan årmiljoner var väl bekanta med.

Anders Wallerius

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt