Hållbar industri
Här slits plåten mest
De undersöker skador i stenkrossar och på dumperflak. SSABs slitage-jägare har sett mer förstörelse än de flesta, ändå blev de förvånade över hur mycket skada sojabönor kan ställa till med.
Bönorna slipade ner grov plåt, hård nog för att klara duster med stenbumlingar på ett par ton.
Ingen kunde förklara vad det var i den lilla proteinrika ärtväxten som gick så hårt åt stålet.
Lösningen blev till slut att byta till en ännu hårdare plåt och lägga extra hårda svetsar på en del av kanterna för att klara bönornas framfart.
Men det är inte alltid en hårdare eller grövre plåt är den bästa lösningen för att få stopp på slitaget.
När Claes Löwgren, Patric Waara och Hans Konradsson från SSABs slitagegrupp rycker ut för att analysera varför och hur en plåt skadats möts de ofta av motsägelsefulla syner.
Ett dumperflak klätt i åtta millimeters slitplåt kan vara nästan helt intakt - utom på några få fläckar i botten och på den bakre kanten.
Nästan allt slitage har koncentrerats till några få punkter.
I värsta fall har stenarna träffat precis där fyra plåtar möts i ett gemensamt hörn.
- Då får man byta allihop - fast det bara är några decimeters yta på varje plåt som nötts bort, säger Patric Waara.
Det går naturligtvis att klä ett sådant flak i tjockare plåt, men då blir fordonet tyngre, får plats med mind-re last och drar mer bränsle.
Mjukare material, som gummi, på utsatta platser är ibland en lösning.
- Men det är svårt att kombinera olika material, säger Claes Löwgren.
För att lösa ett sådant problem rekommenderar slitagegruppen att flödet fördelas på ett annorlunda sätt.
I vissa dumperflak kan man få det genom att ändra på flakets konstruktion (färre tvära vinklar), något som SSAB just nu experimenterar med.
En "klack" i botten på flaket kan också leda till att en stor del av lasten glider ovanpå bottenlagret - och därmed minskar slitaget på plåten avsevärt.
- Genom att analysera varför vissa delar slits mer än andra, och komma med rätt lösning på rätt ställe, kan man spara mycket pengar, säger Patric Waara.
Men mysteriet med sojabönorna i Rotterdam lyckades SSABs slitagejägare inte lösa.
Än i dag, nästan tjugo år senare, förbryllar det Claes Löwgren.
- Min hypotes är att bönornas skal är extremt hårt och segt på mikronivå. När de sedan samlas i stora mängder och rör sig i hög fart, kan de orsaka massor med mikroskopiska ytskador på plåten.
