”Sluta gynna importerade biodrivmedel”

Den 17 mars presenterade regeringen ett förslag, vars långsiktiga målsättning innebär att innehållet av biodrivmedel i bensin och diesel ska öka till ungefär 50 procent fram till 2030. De stora ökningarna ska ske efter 2020, alltså flera mandatperioder framåt i tiden.

Sverige har visserligen ökat sin konsumtion av biodrivmedel sedan millennieskiftet, men ökningen består till övervägande delen av importerad jordbruksbaserad bioetanol och biodiesel. Denna utveckling har drivits på av stora skillnader i beskattning, vilket orsakar stora bortfall av skatteintäkter för staten utan att någon större egentlig nytta har erhållits. Vi talar här om flera miljarder kronor per år.

De jordbruksbaserade biodrivmedlen ger i ett globalt perspektiv inga större reduktioner av koldioxidutsläpp, utan är i förekommande fall snarare kontraproduktiva i det avseendet. Jordbruk är energiintensivt, och genom denna import flyttar man helt enkelt utsläppen till andra länder. Dessutom kan undanträngningseffekter medföra ökad belastning på naturliga biotoper på andra kontinenter, vilket vi vet har skett.

Att kringgå dessa problem genom hållbarhetskriterier och liknande är komplicerat, eftersom de globala marknaderna fungerar som kommunicerande kärl. Det är dessutom svårt att se biodrivmedlens potential ur ett helhetsperspektiv. Om större länder följde i Sveriges fotspår med denna politik skulle efterfrågan bli enorm, vilket skulle bana väg för mindre miljövänliga produktionsmetoder.

Därför föreslog vi i i vår budget för 2017 att skattelättnaderna för dessa bränslen skulle upphöra, vilket enligt riksdagens utredningstjänst skulle ha gett statskassan ett tillskott på 3,7 miljarder kronor.

Man förstår att regeringens införande av ”reduktionsplikt” är ett försök att komma runt problemet med biodrivmedel som inte ger önskade koldioxidreduktioner. I slutändan är det ett sätt att lägga kostnaderna på konsumenterna istället för på skattebetalarna, men regeringen har tydligen inte för avsikt att höja skatten för jordbruksbaserade bränslen. Istället vill man ytterligare gynna användningen av E85 (huvudsakligen etanol) och B100 (biodiesel) genom att helt slopa energiskatten på dessa bränslen, vilket alltså kommer att öka bortfallet av skatteintäkter från transportsektorn.

Det är uppenbart att regeringen inför framtiden sätter sin tilltro till ”avancerade biodrivmedel” baserade på teknik under utveckling. Det har olika regeringar gjort ända sedan 90-talet, till stora kostnader och med magert resultat. Det gäller för övrigt inte bara Sverige - många andra länder har också misslyckats här, trots stora satsningar och yviga löften.

Sammanfattningsvis kan man notera att dessa bränslen är dyra att utveckla, dyra att producera och ofta begränsade till en viss råvarubas, vilket sätter ett tak för den totala produktionspotentialen. I årtionden har man slagit på stora trumman för minsta framgång i laboratoriemiljö, men vid uppskalning uppstår som regel problem som förhindrar industrialisering. Det kan inte vara politikens roll att till varje pris driva på denna utveckling.

När man en gång i tiden införde skattelättnader för biodrivmedel antydde man att det skulle vara temporärt, sedan skulle skalfördelar och stigande oljepriser göra så att verksamheten stod på egna ben. Nu ser vi istället att branschen inte bara vill permanenta sina fördelaktiga villkor, utan förbättra dem ytterligare. Det är från regeringens sida en konstig prioritering att gynna detta särintresse.

Sverigedemokraterna vill behålla nuvarande skattelättnader för biodrivmedel som baseras på restprodukter, exempelvis biogas från sopor. Vi tror också att vi går mot ökad elektrifiering och användande av vätgas i transportsektorn, vilket staten i begränsad utsträckning kan stödja. Vi tar dock avstånd från orealistiska, sektorsvisa mål som i en osäker framtid ska uppnås till kostnader som ingen kan förutse.

Tomas Brandberg, politiskt sakkunnig (SD)

Martin Kinnunen, miljöpolitisk talesperson (SD)

Mattias Bäckström Johansson, energipolitisk talesperson (SD)