Sverige i rymden

Riksrevisionen är en lite speciell myndighet. Dess uppdrag är inte bara att se till att skattebetalarnas pengar inte försnillas, utan även att undersöka om de används på bästa sätt – eller snarare på det sätt som riksdagens folkvalda avsåg när de beviljade pengarna. Om man kommer på att så inte är fallet slår man larm och föreslår förändringar.

Nu har Riksrevisionen, RR, undersökt hur den miljard kronor av statliga medel som går till svensk rymdverksamhet används. I början av februari kom RR med en kritisk rapport.

På 1970-talet rådde rymdfeber i hela världen i månlandningens spår. I sin bok ”Jordnära rymd” från 2011, se

”Astronauterna skulle bli den nya tidens sjömän, byggjobbare, lastbilschaufförer, fabriksarbetare och fastighetsskötare. Man skulle starta gruvdrift i asteroidbältet, utvinna helium-3 för fusionsreaktorer på månen, konstruera jättelika rymdbaserade solfångare och stråla ner energi till jorden och så vidare.”

Alla ville ha egna rymdprogram, men på grund av de höga kostnaderna gick många av Europas länder samman och 1975 bildades Esa – European Space Agency – av tio medlemsstater, däribland Sverige. Syftet med Esa var att dels garantera Europas tillgång till rymden genom att konstruera en egen bärraket, dels att bygga egna satelliter för forskning och samhällstjänster och dessutom att delta i byggandet av en internationell rymdstation. Det beslutades att varje land skulle få industrikontrakt motsvarande de pengar som respektive regering anslog till Esa.

Den allmänna teknikoptimismen gjorde att man såg rymdverksamhet som ett på sikt extremt lönsamt område. Det fanns en hägrande marknad för uppskjutning av kommersiella telekomsatelliter, man trodde på tillverkning av specialprodukter i tyngdlöst tillstånd på rymdstationen, och längre fram lockade en lukrativ rymdturism.

– Ett problem som gjort att rymdindustrin aldrig tagit riktig fart är de höga uppskjutningskostnaderna, säger Sven Grahn. Faktum är att det i dag kostar lika mycket per kilogram att få upp nyttolast i omloppsbana som för 40 år sedan.

Visst har elektroniken blivit allt billigare och mind­re, vilket gör att man i dag får in mycket mer kraft i allt mindre satelliter. Men det går inte att miniatyrisera bemannade rymdfärder. Astronauter och turister väger precis lika mycket som tidigare, och de kräver lika mycket life-support. Det blir dyrt. Därför väljer man att använda obemannade sonder.

Nej, det blev inga space cowboys. Där­emot ökade kostnaderna för det europeiska bärraketprogrammet. Den 4 juni 1996 exploderade den första Ariane 5-raketen på grund av ett datafel. Några år senare, i december 2002 exploderade ytterligare en Ariane 5, denna gång på grund av att motormunstycket (konstruerat och byggt i Trollhättan) smälte, se

Kostnaderna för Ariane-programmet skenade, och i brist på tilläggsanslag från regeringen beslutade Rymdstyrelsen i slutet av 2008 att Sverige av kostnadsskäl måste lämna ­Ariane-programmet.

Detta visade sig emellertid vara ogörligt. Dels skulle därmed Volvo Aero tvingas lägga ner hela sin rymdavdelning, dels hotade Frankrike med att man i så fall inte skulle låta Lund få vara värd för den planerade internationella forskningsanläggningen ESS – European Spallation Source – världens mest kraftfulla neutronkälla.

Två månader efter att Sverige lämnat bärraketprogrammet beviljade regeringen i portioner motvilligt extraanslag, och Sverige återinträdde i programmet med svansen mellan benen.

Under det senaste året har Rikrevisionen granskat svensk rymdverksamhet. I början av februari kom deras rapport. Här skälls regeringen ut efter noter för att den inte tagit vara på rymdverksamhetens strategiska betydelse för Sverige, utan slarvat bort kunnande, spetsforskning och möjliga industriorder. Branschen är fortfarande helt beroende av statlig finansiering, men inget departement tar ett helhetsansvar.

Syftet med statens satsning på rymdverksamhet är att stödja svensk forskning och industri, men också att dra nytta av rymden för samhällstjänster, se

Så hur går det då för svensk rymdindustri?

– Inte alls så bra som man kunde önska, säger riksrevisor Claes Norgren. Sedan år 2000 har antalet små företag i rymdbranschen visserligen ökat något, men antalet anställda har samtidigt minskat. Tillväxten i branschen har varit liten, och småbolagen har haft svårt att få tag i riskvilligt kapital. Här krävs ett samlat grepp.