Målet: Få rymdraketen upp över 100 kilometer

– Det ultimata målet är att skicka upp 80 kilo fläsk 100 kilometer upp, och få tillbaka det levande till jorden. Det första är det inget tvivel om att det låter sig göras, det är den andra delen som är knepig. I vilket fall blir det ingen rolig tur.

Så säger Mads Wilson när han tar emot i nedlagda varvsområdet Refshaleøn i norra Köpenhamn.

När vi möts är det bara ett par veckor kvar till det allra sista testet av Copenhagen Suborbitals mest avancerade raket hittills, innan det riktiga eldprovet går av stapeln nästa sommar. Om allt går enligt planerna kommer Heat 2X då att passera Karmanlinjen vid 100 km ovanför jordytan.

– Egentligen skulle uppskjutningen redan ha ägt rum, men vi väntar på några delar som fattas. Det är all infrastruktur runt omkring som tar tid. Själva raketen skulle vi nog kunna bygga på några månader, säger Mads Wilson innan vi klättrar uppför ställningen som omger den knappt elva meter höga och 1,7 ton tunga raketen.

Med Heat 2X är Copenhagen Suborbitals inne på sin femte raket. Det är den största och tyngsta som projektet har avfyrat sedan det initierades av Peter Madsen och Kristian von Bengtson år 2008. Föregångaren Sapphire sköts upp i juni förra året och nådde strax över 8 kilometers höjd, men gick sedan förlorad på grund av ett fel när fallskärmen skulle lösas ut.

– Nu ligger den på botten av Östersjön någonstans. Vi hade inte tänkt på att sprängmedlet vi använde för att utlösa den med inte funkar vid så lågt tryck. Men nu har vi varit ute på ett skrotupplag och snott några gamla airbags och testat med dem i stället. Den fungerade fint, berättar Mads Wilson.

I en fullbelamrad hangar, som en gång har använts till att måla skepp, visar han upp de tidigare prototyper som testats under åren.

– Vi prövar oss fram hela tiden. Allt detta är museimaterial, förklarar han och pekar på en tillbucklad orange farkost utrustad med lite oväntade delar: pilatesbollar och patroner från sodastreams är material som Nasa kanske inte direkt skulle använda i bygget av en rymdfarkost.

– Men principen är densamma – och det funkar. När du landar i vattnet slår du på gasen och så blåser patronerna upp bollarna och håller raketen flytande.

Enorma summor pengar krävs för att driva ett projekt av den här magnituden. De kommer från månatligt bidragande stödmedlemmar och även från enstaka större donationer. Även materialen som används är i stor utsträckning skänkta eller fyndade. Som exempel visar Mads Wilson den byggställning som Heat 2X just nu vilar på. Den består av cementblock som har hittats i skeppsvarvets skräphögar. Andra delar kommer från en teaterkuliss skänkt av den Kungliga Teatern som huserar i en grannbyggnad.

Men även om medlen är små, och de 40 medlemmarna består av frivilliga som engagerar sig utanför sina heltidsjobb, råder ingen tvekan om att Copenhagen Suborbitals är ett seriöst projekt.

– Vi har expertis i alla olika områden, det är en blandning. Vi har folk från Danmarks Tekniska universitet och folk som har arbetat på företag som utrustar satelliter. Våra radiokillar har varit med och byggt den danska Ørstedsatelliten, så det är folk som vet vad de gör. Hoppas jag i alla fall, säger Mads Wilson med ett leende.

– Alla har det gemensamt att de har sysslat med amatörrymdfart i många år. Dessutom är det några personer som arbetar professionellt med rymdfart till vardags som är med och hjälper oss.

Om allt går som planerat beräknas målet om att skjuta upp en människa kunna nås om fem till sex år, tror Mads Wilson. Då blir det i en annan farkost än Heat 2X, som inte har plats för någon människa.

– Då kommer vi att ha varit det enda amatörprojekt i världen som har gjort det här. Visst, det är ju galet. Men tänk om det lyckas!

Gilla Ny Teknik på Facebook.