Kaianders: Nordvästpassagens rosor

En dag år 1496 uppvaktades den engelske kung Henrik VII av en venetiansk sjökapten vid namn Giovanni Caboto som påstod sig ha ett lönsamt förslag.

Columbus hade som bekant funnit en västlig sjöväg till Indien som spanjorerna nu behärskade, sa Caboto, men även England skulle kunna ge sig in i handeln på Indien och Kina och göra stora vinster.

Columbus snilledrag hade varit att göra Atlantöverfarten långt söderut, på de lata latituderna där passadvinden stadigt blåser från nordost. Men det finns även en annan rutt, hävdade Caboto. Om man gör överfarten så långt norrut som möjligt, uppe vid ishavets rand, blir resan över Atlanten kortare. Och dessutom slipper man trängas med de krigiska spanjorerna.

Henrik VII tände på idén och lät utrusta ett mindre skepp åt Caboto.

Sommaren 1497 avseglade John Cabot, som Caboto nu kallade sig, från Bristol. Han nådde Newfoundland, men tvingades sedan vända när besättningen hotade med myteri.

Året därpå gick det bättre. Cabot fick fem skepp till sitt förfogande, och han kunde stiga i land i Kanada som förste europé sedan vikingarna.

Cabots tredje resa gick mindre bra. Samtliga hans skepp försvann spårlöst, och han hördes aldrig mera av.

Sjuttio år senare hade den engelske sjökaptenen Martin Frobisher samlat resurser för att göra en ny resa i John Cabots kölvatten. Vid det här laget hade engelsmännen insett att det inte var norra Kina Cabot hade kommit till, utan att det förargligt nog låg en hel kontinent i vägen. Fortfarande hägrade dock möjligheten att finna en nordlig sjöväg till Indien och Kina och öppna lönsam handel.

1576 lättade Frobisher ankar och siktade snart Labradorhalvön. Några besättningsmän togs tillfånga av inuiter i vad som sedan kom att kallas Frobisher bay och blev kvar när Frobisher återvände.

Året därpå utrustades en ny expedition och 1578 gjordes en tredje resa, nu med femton skepp. Planen var att grunda en koloni vid Frobisher bay för att därifrån försöka komma vidare mot väster. Men det blev nya bråk med traktens inuiter, och det enda man lyckades med var att frakta hem 200 ton vad man trodde var guldmalm. Det visade sig vara pyrit, kattguld.

John Davis kom näst. 1586 återupptäckte han av en slump Grönland, som varit bortglömt i flera hundra år. Därefter fortsatte han västerut och under tre resor kartlade han områdena som senare kom att kallas Baffin island och Davis strait. Han hävdade att det fanns fyra ställen där man vid gynnsamma isförhållanden skulle kunna komma vidare västerut, och att resan till Kina kunde ske utan faror och med stor vinst.

Men själv fick han inte tid till det. 1588 kämpade mot den spanska armadan. 1592 sändes han söderut och upptäckte Falklandsöarna och 1604 mördades han av japanska pirater utanför Sumatra. Så kan det gå.

Men det var inte bara engelsmän som letade efter Nordvästpassagen. Den norske sjökaptenen Jens Munk seglade 1619 in i Hudson bay för att se om man därifrån kunde komma vidare västerut. Tyvärr frös nästan hela besättningen ihjäl. Bara Munk och två man lyckades levande ta sig hem till Danmark. Tidigare planer på att grunda en dansk koloni i Kanada övergavs. Jens Munk stupade i ett sjöslag vid Stralsund 1628.

Inte gick det bättre för William Baffin, Henry Hudson eller John Franklin. Nordvästpassagen förblev stängd.

Franklinexpeditionen 1845 blev ett monumentalt misslyckade av samma magnitud som Andrée-expeditionen. Franklins skepp fastnade i isen, besättningen frös och svalt ihjäl efter flera års umbäranden. Skelettfynd tyder på att de sista överlevande hade övergått till kannibalism.

När rosförädlaren Felicitas Svejda vid Agriculture Canada i Morden, Ontario, skulle namnge sina nya extremt köldtåliga och härdiga rosor valde hon att uppkalla dem efter de oförskräckta polarfararna som sökt efter Nordvästpassagen.

Felcitas Svedja var född i Österrike 1920, där hon utbildade sig till växtförädlare. 1952 arbetade hon en tid med förädling av spannmål hos Weibulls i Svalöv, men reste sedan vidare till Kanada, där hon fick jobb hos statliga Agriculture Canada i Morden, Ottowa.

1961 fick hon uppdraget att försöka korsa fram en serie extremt költåliga remonterande väldoftande rosor för kanadensiskt och nordiskt trädgårdar. Det tog sin tid, men till sist hade hon fått fram vad som i dag kallas Explorerrosorna – ett femtontal extremt härdiga rugosahybrider, både busk- och klätterrosor.

Explorerrosorna har blivit en stor succe både i Kanada och i Norden, där engelska rosor har svårt att klara sig. Både i Sverige och Finland säljs de på många plantskolor, i synnerhet i ländernas norra delar. På Agriculture Canada räknar man med att sammanlagt en kvarts miljon av Felicitas Svejdas rosenbuskar har sålts i världen, vilket gjort att kanadensiska staten fått god valuta för utvecklingspengarna.

År 2000 utnämndes Felicitas Svejda till hedersdoktor vid universitetet i York, Ottawa. Men då hade hon redan varit pensionär i 14 år.

Hur gick det då med Nordvästpassagen? Hittades den någonsin?

Jodå. År 1903 lyckades den norske polarfararen Roald Amundsen till sist krångla sig igenom de frusna kanadensiska sunden med sitt skepp Gjøa. Han nådde sedan Sydpolen 1911, och 1926 flög han över Nordpolen i luftskeppet Norge.

Amundsen lyckades med många äventyrliga dåd innan han försvann i trakten av Björnön under en flygning från Tromsø till Svalbard 1928. Någon explorer-ros fick han dock aldrig uppkallad efter sig. För att få det måste man tydligen ha misslyckats.

Nordvästpassagen blev aldrig den lönsamma sjöled från Atlanten till Stilla havet som de tidiga polarfararnas finansiärer drömde om. I dag är det bara kanadensiska isbrytare som går igenom leden, även om istäcket i Arktis under senare år minskat kraftigt. Många sund som tidigare varit helt stängda av is är numera öppna under en del av sommaren.

För några år sedan lyckades en nöjesseglare med bedriften att runda hela Arktis genom att ta sig igenom både Nordväst- och Nordostpassagerna i en liten segelbåt.