”Finland saboterar den europeiska energiunionen”

Oron i Norrbotten ökar. Det droppar in allt fler ängsliga mejl från invånare i norra Sverige till min inbox i Europaparlamentet. Vad är det som händer där på andra sidan Bottenviken? Menar Finland allvar med sina planer att bygga ett nytt rysklevererat kärnkraftverk i Pyhäjoki?

Nej, det är inga glädjebudskap som når oss från vårt närmaste östra grannland. Kärnkraftverket förutsätts vara i inhemsk ägo till 60 procent, men den faktiska ägarbasen har varit föremål för välgrundade spekulationer under sommaren som gick. Ett kroatiskt företag visade sig vara en rysk bulvan. Fortum fick inte det avtal bolaget skulle ha fått i gengäld från Ryssland för att gå med som delägare i Fennovoimas kraftverksbygge i Pyhäjoki.

Industriminister Olli Rehn reste till Moskva för att förhandla med ryssarna och vips begravdes alla dubier än en gång: Finlands regering beslöt sig för att stå fast vid det kontroversiella beslutet att bygga ett kärnkraftverk i vilket Ryssland har en ägarandel på 40 procent.

Tekniken är rysk, uranet tas från Ryssland.

Finland ökar sitt beroende av energi från Ryssland, stick i stäv med den gemensamma EU-politiken. Två gånger, senast nu i september, har jag har ställt frågor till EU-kommissionen om Finlands ryska kärnkraftsamarbete, om det är acceptabelt.

Pyhäjoki vid Bottenviken ligger bara 15 mil från Kalix i Norrbotten där jag råkar bo. Ett tiotal kommuners fullmäktigeförsamlingar i trakten protesterade redan i våras mot det planerade nya kärnkraftverket.

EU:s energiunion lanserades i våras. Ett av de främsta målen är uttryckligen att se till att Europa blir mindre beroende och helst gör sig av med sitt beroende av rysk energi. Själv har jag lett ett arbete med ett betänkande om sammanlänkning av europeiska elnät, som ett av tre stora moment i energiunionen. Vi får in mer förnybar energi i Europa: rätt sammanlänkning är en förutsättning för att enklare integrera förnybar energi i elsystemet i EU.

Vi har en ny säkerhetspolitisk situation i Europa. Flyktingkrisen är ett faktum. Konflikterna i Mellanöstern har kommit närmare våra gränser än någonsin. Den ryska ledningen förser den syriska regimen med både vapen och militärutrustning. Samtidigt står den statliga propagandaapparaten i Kreml för en revanschistisk politik med nya maktambitioner. I Ukraina är situationen fortsatt instabil.

Putin utnyttjar sedan länge oljan och gasen i ett politiskt maktspel. Genom solospel riskerar Finland att försvaga och dra undan mattan under fötterna på en EU-aktion som bland annat syftar till att tvinga Moskva till reträtt från östra Ukraina. På längre sikt handlar det om europeiskt energioberoende.

Det är inte så att Finlands regering skulle vara omedveten om utvecklingen. Däremot slår regeringen och en del av de folkvalda i Finland medvetet dövörat till. I flera olika sammanhang har alla EU-länder gemensamt slagit fast att beroendet av energi från Ryssland ska minskas. Europaparlamentet har krävt att inga nya energiavtal ska ingås med Moskva. Också Finlands regering har suttit vid förhandlingsborden i Bryssel när besluten har fattats. Ändå retirerar Finland till en politik från kalla kriget, man vill äta kakan och ha den kvar, säga ett i Bryssel och något helt annat i Moskva.

Jag anser att ett ryskt kärnkraftverk inte är en fråga Finland ensamt kan fatta beslut om. Också Sverige måste engagera sig. Vi kanske förstår bakgrunden, att Finland vill trygga energibolaget Fortums investeringar i Ryssland. Men vi kan inte acceptera de slutsatser den finska regeringen drar, att buga och bocka inför Kreml av rädsla för ekonomiska repressalier. Kalla fakta visar också att det är Ryssland och Rosatom som är i ett desperat behov av att få leverera kärnkraftverk. Finland behöver det inte.

När Rosatoms kärnkraftverk i Turkiet står klart om fyra år har man bara en enda leverans kvar, ett kärnkraftverk till Vietnam. Att Moskva i samma veva lyckas binda till sig ett grannland inom EU med ryskt energiberoende är en välkommen bonus för Putin.

Finland brukar tycka att det är viktigt att vara med i EU. Men när unionen lyckas samla sig kring en viktig fråga om säkerhet i vår del av världen så är det just Finland som underminerar den gemensamma hållningen. Tragiskt!

/Peter Eriksson (MP), ledamot av Europaparlamentet