De kemiska stridsmedlens historia

Han hette Fritz Haber, och han var en av sin tids största kemister. Det var han som upptäckte en metod att binda luftkväve och på det sättet syntetiskt tillverka gödningsämnen för jordbruket, en bedrift som skulle ge honom Nobelpriset i kemi 1918.

Själv blev han mycket förvånad över den fina utmärkelsen. Han hade nämligen trott att han skulle ställas inför rätta för krigsförbrytelser.

Den 10 mars 1915 hade han låtit öppna 1 600 stora och 4 130 små behållare med klorgas vid skyttegravarna vid Yprès i norra Frankrike, och med gasens hjälp lyckats förblinda 600 franska och algeriska soldater.

Därefter hade han snabbt utvecklat en rad stridsgaser, bland andra den kända senapsgasen som orsakar frätsår på huden. Själv led han inte alls av att ha så många liv och så mycket lidande på sitt samvete. Hans fru led dock desto mer av makens verksamhet, och tog sitt liv med hjälp av en revolver. (Se "Den förfärlige gasmannen", NyT 2000:18)

Även om det var den tyska sidan som startade användningen av stridsgaser, så kopierades de snart av de allierade. En av de tyska soldater som i första världskrigets slutskede drabbades av ett gasanfall var Adolf Hitler. Han överlevde, men fick tillbringa ett halvår i konvalescens innan synen återvände.

- Kanske var det tack vare denna traumatiska upplevelse som Hitler aldrig satte in gasanfall under andra världskriget, skriver Jonathan B Tucker i sin historik över kemiska stridsmedel, "War of Nerves".

Vid andra världskrigets start förfogade kemikoncernen IG Farben över enorma resurser. I samband med forskning om insektsbekämpningsmedel under 1930-talets senare del hade tyska kemister upptäckt en rad fosforhaltiga oerhört giftiga substanser. Man ansåg att de skulle lämpa sig väl som stridsgaser eftersom de lätt togs upp genom huden och angrep nervsystemet.

Snart startade produktionen av stridsmedlen Tabun och Sarin. "Sarin" är för övrigt en akronym som står för kemisterna Schrader och Ambros från IG Farben samt officerarna Rüdiger och Linde

Lyckligtvis kom aldrig några stridsgaser till användning under andra världskriget. Kanske hade Hitler tänkt spela ut de kemiska vapnen som ett sista trumfkort, men det blev inget av med den saken. Efter kriget beslagtog de allierade stora mängder gasgranater som skeppades hem, analyserades och kopierades.

Under det kalla kriget byggde sedan stormakterna upp enorma lager av kemiska stridsmedel. Tills president Nixon till allmän förvåning deklarerade att USA skulle göra sig av med hela sitt innehav. Sagt och gjort, de amerikanska lagren av gasgranater skeppades till den avlägsna stillahavsön Johnston Island för destruering.

Med president Reagan kom stridsgaserna tillbaka för en tid, men sedan Gorbatjov deklarerat att Sovjetunionen avstod från sina öppnades för ett internationellt avtal om förbud.

Med kriget mellan Irak och Iran fick de kemiska stridsmedlen plötsligt förnyad aktualitet. Saddam Hussein hade i hemlighet skaffat kompetens, råvaror och utrustning för framställning av Sarin, och när iranska styrkor gjorde en framstöt och var nära att inta hamnstaden Basra satte irakierna in gas.

I början krävde användning av gasgranater uttryckligt tillstånd från Saddam Hussein själv, men med tiden lämnades avgörandet över till de lokala befälhavarna. Irakierna använde också sarin mot den kurdiska civilbefolkningen den 16 mars 1988.

Under första Gulfkriget 1990 var ängslan stor för att Irak skulle använda gasbestyckade Scud-raketer mot Israel. Det skedde inte. Men det är möjligt, menar Tucker i boken, att amerikanerna utan att riktigt märka det sprängde ett stort lager stridsgasgranater i luften i krigets inledningsskede. Många soldater som deltog _i operation Desert Storm fick symptom som efter en lindrig gasattack.

1997 trädde CWC, Chemical Weapons Convention, i kraft, vilken förbjuder utveckling och innehav av kemiska stridsmedel. Avtalet har ratifierats av alla större nationer, men inte av Syrien, Nordkorea eller Israel. Oro finns för att Al Qaida ska skaffa sig kemiska vapen. Därför sprängde amerikanerna 1998 en misstänkt läkemedelsfabrik i Sudan med hjälp av kryssningsmissiler.

Förmodligen i onödan. Troligtvis hade verksamheten redan flyttats till annan ort.

Att det är möjligt för en terrorgrupp att använda sig av stridsgas visades med all önskvärd klarhet den 18 mars 1995, då den japanska Aun-sekten genomförde ett attentat med hemmagjord Sarin i Tokyos tunnelbana.