Den skitiga luften gav huvudstaden smeknamnet ”The Big Smoke”, men enligt Världshälsoorganisationens senaste statistik har London plötsligt fått en luftkvalitet som är näst intill säker. Siffrorna visar å andra sidan att de drygt 7 000 innevånarna i den skotska fiskebyn Prestonpans andas sämre luft än storstadsborna. Hur är det möjligt?

WHO:s statistik mäter varken NOx, koldioxid eller marknära ozon. Deras insamlade uppgifter handlar om PM2,5-partiklar, som påverkar andningsorganen och hjärt- kärlsystemen. De finns framför allt i tätorter och områden med stor vedeldning. Småpartiklarna kommer också från däck- och vägslitage samt bromsar. Problemet är att även annan verksamhet som jordbruk kan ge utslag i mätningarna – och även topografin inverkar på reultaten.

– Det finns många faktorer som sammanstrålar här, exempelvis vilken typ av industri ett område har – och såklart transporter, säger Liza Selley till Engineering and Technology.

Hon är doktorand vid Imperial College London, och har studerat lungpåverkan från trafikens föroreningar. Selley anser att det även finns hittills undervärderade faktorer, exempelvis att landskapets utformning i sig kan påverka lokala mätpunkter. Dalgångar kan få en högre andel partiklar än flacka landskap. Till detta kommer exempelvis de olika bränslen som använda av jordbruksmaskiner, och sopförbränning på orten.

En annan kritiker är Kevin McConway, professor i statistik vid the Open University. Han anser att faktorer som vind, temperatur och mätstationens placering är avgörande. Hur kan man få ett rättvist mätvärde för London när staden har tungt förorenade gator som Oxford Street, men även områden som mest liknar landsbygd?

Professorn konstaterar att dieselbilarna är i fokus för debatten kring luftföroreningar – men han slår fast att PM2,5-partiklar inte alls behöver komma från fordon, eller ens från lokal verksamhet.

– Vissa partiklar kan blåsa in från så långt bortifrån som USA eller Sahara, säger Kevin McConway till Engineering and Technology.